Vem är Richard Dybeck...?

Så var han här igen. Dåren jag bloggat om tidigare, han som ett flertal gånger har försökt ta sig in på lagret. Den här gången skulle han ”bara” tvätta bilen. Men karlen måste ju antingen vara dum på riktigt… Eller så måste han ju vara iskall. Han måste ju begripa att vi känner igen honom. Så fort han gått ut ringde jag polisen, det brukar ju ofta ta lång tid, men nu visste jag vem jag sökte så jag fick fatt på honom direkt. Tyvärr var patrullen för långt bort så han hann dra vidare. Men nu har vi i alla fall ett registreringsnummer att gå på...

Nu är vi inne i årets fattigaste månad, enligt alla ekonomer. Tror inte man behöver vara civilekonom för att inse det. Sista veckorna har vi fått åka till banken stup i kvarten för att hämta växel, alla betalade med stora sedlar. Nu är det snarare risk för att kassan spricker för alla betalar med växel. Det är nog många spargrisar som får sätta livet till just nu….

Ikväll var jag och hustrun på generalrepetitionen av Hagateaterns nyårsrevy, Scen ankomst, på kulturens högborg i Köping, Ögir. Om jag hade bekymmer häromdagen, att mitt liv kommer att gå i en rasande 47-dels takt, så är jag mycket lugnare nu. Jag kommer förmodligen att bli uppemot en 300 år…. Det sägs ju att ett gott skratt förlänger livet, och så mycket som jag skrattade ikväll, är jag inte ett dugg orolig för livshastigheten längre. Jag tänkte på vägen hem att jag skulle skriva någon form av recension, men eftersom man i slutscenen sjöng om att Köping inte vore Köping om jag rakade av mustaschen, känner jag mig mer hedrad än laddad för konstruktiv kritik. Så det får bli några superlativ istället. Det var helt enkelt suveränt bra. Avslutningen av andra akten var klockren, där man gick ifrån en Ulf Adolphsson i humoristisk högform, till djup allvarlighet som var mycket tankeväckande. Nästan något skolorna skulle ta med i undervisningen för att lära ungdomarna empati. En annan höjdare var scenen där Calle A berättade hur han lyckats gå ner 10 kg, att få se dessa ”atleter” i trikåer var obetalbart. Texterna i allmänhet var fantastiskt träffande med en kul udd. Avslutningsscenen var trots, eller tack vare…… textraden om min mustasch en strålande avslutning, där man fick känna sig mer än Svenskt patriotisk. Det var nästan samma känsla som Norrmännen tar fram den 17 maj. Hoppas det kan bli en återkommande refräng i framtida revyer, och vips, så har vi en ”egen” nationalsång. Dybecks ande svävar över Köping. Om någon läser detta och ännu inte skaffat biljetter. Skynda er det finns inte många kvar.