Det var förskräckligt så svårt det var att hitta en trådlös Internetuppkoppling när man behöver den… Nu har hela semestern gått och jag sitter på Heathrow och väntar på flyget hem. Jag och mina amerikanska vänner har varit i underbara Skottland, vi körde från Brighton på söndagseftermiddagen i den som vanligt hektiska engelska trafiken. Första stopp blev York, som jag aldrig besökt tidigare. Det var en fantastiskt historisk stad med hur mycket turistfällor som helst, men vi nöjde oss med två, och utforskade istället några pubar. Amerikanarna trodde mig inte när jag berättade att hyllorna i engelska och skotska pubar skiljer sig ganska radikalt från varandra. I England är det mer av ett standardsortiment på hyllorna, medan en skotsk pub kan innehålla riktigt spännande Whisky, och inte bara en flaska, utan hur många som helst. Bortsett från detta så klättrade i alla fall jag och Bruce upp i York Ministrer´s torn. 275 väldigt höga, kraftigt lutande, och fruktansvärt smala trappsteg, vissa delar var så smala att jag inte kunde gå rakt, utan fick ta mig fram sidledes, skönt att veta att man fortfarande är bredare än man lång, i färdriktiningen…. Färden gick vidare mot Skottland och första stopp blev straxt norr om Edinburgh, en liten stad som heter Dunfermline, det var dags för lite mat o dryck. Vi stannade vid en pub jag kände till sen tidigare, The Aud Toll House, parkerade och gled in, vi hann inte mer än innanför dörren förrän bartendern skrek rakt ut. WOW! WHAT GREAT MOUSTACHES!!! Jaahaa, det var ju trevligt, men vi är lite hungriga, kan vi få se menyn? Tyvärr, min kock stack och jag har inte hittat någon annan ännu, och skulle jag ställa mig i köket så skulle ni inte få uppleva morgondagen…. vilket vore tråkigt…. Jaså, ja vi är i alla fall törstiga, kan man få en pint? Det fick jag och när de andra fått sitt ville jag betala. Nej, nej, huset bjuder!! Man tackar!! Sedan sprang han iväg o hämtade kameran, förevigade oss och dessutom hämtade han sina polare som satt på uteserveringen så de skulle få se dessa fantastiska mustascher. Ja, kära nån…. Det hela slutade med att både Bruce och jag hjälpte till i baren att severa några pint, medan folk fotograferade… När vi, fortfarande hungriga, rullade vidare bestämde vi att från och med nu, var vi på The Whisker, Whisky Tour… Efter några ytterliggare km hittade vi i alla fall ett ställe som hade kocken i säkert förvar. Färden gick vidare mot Pitlochry i högländerna där ett B&B var bokat. Vi checkade in, softade, och gick sen ut för en pint eller två. På pub ett var det ett herrans liv, men nästa var lite lugnare, vi satte oss ned, tog några whisky och mådde gott. På puben var det ganska mycket folk, och efter en stund hörde jag att de var svenskar, gissningsvis på bussresa eftersom de var så många. Vad de däremot inte visste var att jag var svensk, eftersom vi talade engelska sinsemellan, eller i alla fall jag, Bruce talade amerikanska… Men jag kunde höra hur de kommenterade våra mustascher. När deras guide kom och hämtade dem, för att dra till nästa pub stod de vid vårt bord och till slut var det en gentleman som tog mod till sig att kommentera. Very nice moustaches you got, sa han Bruce svarade amerikanskt, well, thank you, sir. Medan jag svarade, tack så mycket! Sedan var jag medvetet tyst. Det tog några långa sekunder innan polletten trillade ner och han förstod att jag talade svenska, sedan började han skratta, hans fru kände dessutom igen mig från TV4, så det gjorde ju inte saken sämre. De var mäkta imponerade, två mustascher och en kändis på en gång… Ungefär så har veckan fortskridit, vi har blivit uppmärksammade och bjudna på både den ena och andra. Riktigt kul har det varit, god mat o dryck i goda vänner sällskap, kan det bli så mycket bättre?
Som sagt sitter jag på Heathrow och snyltar på deras bredband, när jag kollade mina mail, hade jag fått mitt första, och troligen sista, beundrarbrev någonsin, det var en kille från Holland som skickade det via Svenska Mustaschklubbens hemsida, och eftersom jag är webmaster så kom det rätt direkt. Kolla in det nedan. Hello, I came on your site through articles in the papersites about the worldchampionships. “The man with the nicest one of all the pictures I saw is a member of your club and I want to let him know that. It's the man, who is on the pictures of "wiskyprovning 2007", the rather young man with shaved head and the big curly red/brown m. To him: I admire your courage growing and having such a big thing. A lot of men should want to have that but never have the courage to do that.For example me (41 y.o.). Even a normal size failed always through negative reactions of superior men and now it's out of fashion and it becomes more a symbol of men with opposite interests .In my town are few similar men with such faces, but I don't speak them about it. By e-mail to someone in a foreign country I dare doing. I want to ask you how you deal negative reactions and are there moments, you would put that thing off? Or nothing of this and you are every day very proud of having such a masculin face? I imagine that you can't do every job with it, because not everybody thinks it's representative. For what are these clubs, to watch each other? Having a similar face isn't a big common thing. I wish you the best and I hope you get the worldchampion with it.
Greatings of Gert from
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar