Skottland ToR

Onsdag 1 april
FANTASTISKT! Inget strul med flygresan till Edinburgh, men..... när jag landade började det. jag hade ont om kontanter så jag skulle växla till mig lite skotska pengar, det finns två växlingskontor i samma utrymme som bagagebanden, bägge var stängda.... Jaha, hoppas det är öppet i terminalen då!? Det var det, 3 personer före mig, kruxet var ett de två första var de som jobbat i de stängda kontoren, och skulle tydligen redovisa sina kassor. Tog sisådär 15 ninuter för var o en, jag och fransmannen före mig var lagom irriterade, till slut var det min tur att växla, själva växlandet tog nog under 1 minut. Håhå jaja, knallade vidare till hyrbilsdisken, där var det två före i kön, han som stod längst fram hade det struligt med något, och tjejen i disken såg mest förvirrad ut, efter ytterligare tio minuter har han fått sin bil, nästa kille kliver fram och tjejen börjar med hans bokning, nu dyker en ung man upp bakom hyrrbilsdisken, jag presenterar mig och lämnar fram min Voucher, den unge mannen börjar knappa men ser mer o mer ansträngd ut.... Till slut ber han så hemskt mycket om ursäkt, men min bokning är struken.....eeehh? Han lämnar över till den förvirrade tjejen som inte heller ser annat än en annulering? Jag som började bli både trött o irriterad talade ''vänligt'' om att det är ok om de gör en ny bokning, som de ser är den ju redan betald. då protesterar hon och säger att jag måste betala nu, men de skulle kolla upp Vouchern dagen efter och jag skulle få besked när jag lämnade tillbaka bilen. Äntligen på väg! Hoppade på bussen till parkering, hoppade av vid fel hållplats och stod helt plötsligt ensam på en kolsvart parkering utan att ha en aning om var bilen stod..... Efter ett mindre maraton hittade jag till slut bilen.... Körde inåt stan, passerade en stor skylt som förkunnade att huset den satt på var "House of blinds", vad är vitsen med en skylt om man vänder sig till synskadade? Skulle bo mitt i, men det var lättare sagt än gjort, halva stan var uppgrävd för att de håller på att dra in ett snabbtåg som ska gå mellan flygplatsen och hamnen, till slut hittade jag i alla fall hotellet. Det hette The Osbourne hotel, om det var Osbourne själv eller hans snurriga bror som jobbbade natt har jag ingen aning om, men jag presenterade mig och sa att det skulle finnas en bokning i mitt namn, han tog fram en mapp med reservationer men kunde inte hitta mig.... Han ursäktade och såg än mer förvirrad ut.... Till slut tog jag mappen själv, drog upp listan med bokningen från The Handlebar Club och pekade på mitt hamn. Nu lyste han upp och insåg att jag skulle ha rum 413! Jaha, sa jag, vill du dra mitt kontokort innan jag får nyckeln. Jo, det ville han nog, men han visste inte vad det kostade, han undrade om jag kunde fixa det efter frukosten istället? Kan jag väl sa jag, han gav mig nyckeln, talade om att det var på fjärde våningen och pekade mot hissen. Hissen var från förra sekelskiftet tror jag, en sån där med två dörrar som man måste stänga noga om hissen ska röra sig. Efter vederbörlig dörrstängning skulle jag tryck på knappen, det fanns våning 1, våning 2 och våning 3! Eehh, jaha, våning 4 sa han....?? Åkte i alla fall upp till 3:an och såg till min glädje en pil som pekade mot Room 401--, jag gick i pilens riktning och kom fram till det sista rummet, rum 410! Va i hela...? Gick tillbaka, såg inget annat och tänkte åka ner igen, tryckte på hissen......som inte kom. Någon hade så klart inte stängt dörrarna ordentligt.... Började gå neråt, kom till våning 2. Där stod en skylt som hänvisade till Room 411-413!! Följde pilen genom en korridor, ut genom en dörr NER för några trappsteg, vidare i en korridor och ut genom en dörr, där fanns en låång svängd trapp uppåt, som slutade precis utanför rum 413. Äntligen! Installerade mig och såg till min besvikelse att badrummet inte hade den traditionella heltäckningsmattan.... Innan sängdags skulle öl och något att tugga på sitta fint, jag tog alla låånga svängda trappor neråt, när jag kom till botten våningen hade rummen nummer som började på 501!! Vilken jävla logik! Hamnade i alla fall på puben bredvid, aldrig har väl en pint Calodonian 80's smakat så bra som efter den pärsen.....

Torsdag 2 april
Hängde på låset till frukosten, visserligen var hotellet billigt men frukost brukar ju vara svårt att misslyckas med. Började med flingor och mjölk, mjölken var varm...... Tog ett glas juice, lika varm.... Beställde "A full Scottish breakfest" som normalt består av ägg, bacon, tomat, korv, vita bönor och i bästa fall lite Black Pudding. In kom en tallrik med ägg (varma), bacon (varm), någon slags sönderstekt tillplattad korv (varm), en halv tomat (kall) och lite vita bönor (kalla!) t.o.m. det rostade brödet verkar ha varit rostat en timme i förväg..... Medan jag satt där kommer två kompisar från USA in, Ken och David, jättekul att se dem igen, vi konstaterade att det var 2 år sedan sist. Jag berättade för dem att jag hade ett möte med en kille på ett destilleri kl.11 och undrade om de vill följa med? Det ville de så klart, de hade aldrig varit i Skottland och det var ju en bra chans att se mer än Edinburgh. Vi kom iväg lite sent, dessutom ville de stanna och fotografera i alla fall, men en timme sena kom vi i alla fall till Ardmore Distillery. De gör en av mina absoluta favoritmalter, och är ett av de sista destillerierna som fortfarande gör allt helt traditionellt, inte en dator finns i produktionen.Mina amerikanska vänner var mäkta imponerade över The Stillman som med enbart hjälp av näsan visste när desillatet var perfekt. Alistair, som The Distillery manager heter tog sig verkligen tid med oss, i 4 timmar gick vi omkring och fick verkligen se destilleriet från insidan, när vi kom till lagerhusen var vi med och tömde färdiga fat, det gör man rätt ner i en ränna i golvet, stoppa ner ett finger och smaka sa han. Sagt och gjort, tänk på det nästa gång ni testar en Ardmore Traditional cask eller en Teachers Highland Cream, den har mitt dna i sig.... Efter det körde jag småvägar tillbaka till Edinburgh, förbi balmaral Castle och annat sevärt. Kvällen avslutade på min favoritresturang, The Mussel Inn.

Fredag 3 april
Nu började alla andra ramla in, det var många glada återseenden. Jag hade lovat att hämta en kille från Tyskland vid flyget, så jag drog iväg. Gissar att flygplatser är riktiga mjölkkor för folk i byggbranchen, det finns väl inte flygplats som inte är lika mycket en byggarbetsplats. Edinburgh Airport är inget undantag, när jag närmade mig terminalen var det trångt som f..n, men till slut kom jag fram till hoppaiochur-zonen, såg i ögonvrån att man fick stå 2 timmar och det kändes ju bra. Knallade in på terminalen och konstaterade att deras flyg var minst 1,5 timme försenat. Hade ingen lust att vänta, skickade ett sms och talade om att han fick ta bussen in. När jag kom ut till bilen stod en polis och skrev böter...men det var ju två timmar fritt? Han upplyste mig om att det var på parkeringen bredvid, och att hade jag inte kommit inom 5 minuter hade de bogserat bort bilen och sprängt den, allt i säkerhetssyfte..... Han såg inte ut som om han skämtade.... £30.- fattigare åkte jag tillbaka till hotellet och umgicks med kompisarna. Vi var ett gäng som tog en lätt lunch och softade med några öl på eftermiddagen. Kl.5 började anledningen till att alla var i Edinburgh, årsmötet i The Handlebar Club, det löpte på som det var tänkt, sedan drog vi till en Tandoori restaurang och käkade Curry. Hade jag kunnat vara utan faktiskt. Kvällen avslutades på en pub i närheten, på puben var det en massa möhippor och flickorna tyckte det var jättekul med våra mustascher.

Lördag 4 april
Idag skulle vi se Edinburgh med en guide var det tänkt, jag har ju redan sett det mesta men hakade på i alla fall. Utanför Edinburgh Castle försökte vi klämma oss in i vaktkuren, gick inte så bra, men kul var det. Efter slottet hamnade vi så klart på en pub, drog en pint och en lätt lunch. Efter det hade vi en visning bokade i Skotska parlamentets nya skrytbygge, en fantastisk byggnad som inte liknar något annat, tyvärr kändes den lite malplacerad i en så historisk stad som Edinburgh men, men. Efter det var det dags för årets "gala"-middag, i år så klart med skotska inslag, vilket betyder att vi hade en "Burns supper", en av våra skotska medlemmar fick vara Chiftain och berätta historien om Haggisen innan han brutalt stack kniven i den och vi sedan blev serverade, han gjorde det med en otrolig inlevelse, kolla in www.mustascher.se/galleri/AGM 2009>>.
Middagen hölls för övrigt på The Royal Scots Club, dit jag faktiskt blev inbjuden att överväga ett medlemskap. Jag är kanske inte så kunglig, men det tycktes inte spela någon roll längre.

Söndag 5 april
Vaknade ganska tidigt, trots en seeeen natt innan. Idag tänkte jag ta med mina amerikanska vänner på en tur söderut istället, vi styrde kosan mot Bladnoch, för självklart finns det ett destilleri som intresserade mig. Vi kom iväg sent, mest beroende på att några andra som på lördagen sa sig vilja följa med, hade lite svårt att släppa taget om kudden, så vi åkte själva. Det var ett alldeles strålande väder med milsvidd sikt, Skottland är SÅ vackert när det är sånt väder. Halvvägs ner började vi bli hungriga, vi stannade i första bästa by, Thornhill hette den. Parkerade vid puben och trillade in, döm om vår förvåning när vi passerar igenom den traditionella puben och landar i ätamatavdelningen. Det är som att komma in i en värsta sortens designerrestaurang, som dessutom serverade kalasgod mat. Tänk vad som kan gömma sig i en liten by. Väl framme i Bladnoch var det som vi trodde, strängt. Men grinden av öppen och jag körde in, tänkte i alla fall kolla in från utsidan och ta några bilder. Medan vi traskar runt kommer en dam fram till oss och undrar om hon kan hjälpa till, vi förklarar att det behövdes inte, men vi berättade också vilka vi var, då ville hon promt visa oss runt, eller helst att maken eller sonen skulle komma. Sonen dök upp och visade oss runt, medan vi stod i ett av lagerhusen kommer pappa i familjen, Raymond, och tycker att vi självklart ska korka upp några fat och testa hur innehållet mår. Efter det blev det mycket diskuterande om olika whiskyn och dess för eller nackdelar, det slutade med att han bjöd oss på en egenlagrad Port Ellen, 25 år hade han hållit på den innan den buteljerades.... Doftade sagolikt!!!! Smakade som gräddkola!!!! Det är så kul med entreprenörer som brinner för sin sak och bjuder på sig själva. Efter det for vi tillbaka till Edinburgh, men nu blev det de snabba vägarna för klockan var mycket.

Måndag 6 april
Nu var det hemgång. Ken och David skulle också vidare så innan vi åkte till flyget tog jag dem till Roslin chapel, alla som läst Da Vinci koden vet vad jag menar, fast då hette den Roslyn chapel. Jag släppte dem på flygplatsen och åkte för att lämna tillbaka bilen. När jag stod vid disken försökte jag få rätsida på min avbokade bokning, men de såg ut som fågelholkar alla tre. Egentligen inte så stor skillnad mot hur min kunder måste uppleva oss......