Det blev inte så mycket bloggat som jag hoppats, heltrög uppkoppling på hotellet, och inte så mycket tid. Måste ju hinna med att uppleva också. Hur som helst, efter förra bloggen for vi vidare till Sitka, en intressant liten håla lite längre norrut, Sitka var väldigt influerat av den tid när Alaska var ryskt, många hus hade lökkupoler på taket och det fanns en gammal rysk-ortodox kyrka med tillhörande grav där någon rysk prinsessa skulle vila. Omgivningarna var som överallt annars otroligt vackra, är var det fler örnar än måsar i luften, dessutom massor av korpar, jättestora sådana, Hugin och Munin kan slänga sig i väggen…. Dessutom hade de en något uddda offentlig toalett, verkligen offentlig….
Nu var det dags för 1,5 dygn till havs, vi gick in i en smal smal fjord, upp mot en glaciär, strålande sol och underbara vyer, ett gäng Späckhuggare lekte en bit ifrån oss….. Det var meningen att vi skulle gå upp riktigt nära glaciären men det var för mycket isberg, isberg som dessutom tagit med sig en del sten och kaptenen var väl rädd för bucklor i skrovet, så vi stannade en bit ifrån, men hänförande vackert var der i alla fall. I vattnen kryllade det av Havsutter, jättestora jämfört med våra. Jag lyckades fånga ett par på bild som antingen övade livräddning alternativt tillverkade fler uttrar…..
Sista natten till sjöss, när vi vaknade var vi i Wittiher, p.g.a stor skillnad mellan ebb och flod kan inte fartygen gå in i Anchorage utan man får kliva av och ta sig med buss till Anchorage som ligger ca 
gen ombord hade lite kontakter så han ordnade så vi blev hämtade i typiska amerikanska skolbussar, gula och fina på utsidan, men insidan lämnade en del övrigt att önska, det var bara fästen för handbojor som skiljde insidan från en fångtransport, det fanns ett säkerhetsbälte i hela bussen, och det var för chauffören… Är de inte rädda om sina barn där borta? Den enda vägen till och från Whittiher går genom en tunnel i berget, en tunnel som från början byggdes för tåg, men allt eftersom det blev vanligare med biltrafik så började man använda tunneln även till bilar, så nu skulle vi samsas med tåg på samma spår/väg(???), det var visserligen reglerat med trafikljus, men jag har en känsla av att de flesta såg trafikljus mest som ett pittoreskt inslag i gatubilden, för när vi lyckligt och väl 
kom ut på andra sidan stod det en bil som garanterat haft närkontakt med tåget, den var fullständigt demolerad och mindre än hälften så lång som den borde varit….
Vi kom i alla fall lyckligt fram till hotellet. Nu tog vi en promenad, gick bort och tittade på arenan där tävlingarna skulle gå av stapeln, hittade en intressant pub, den utgav sig för att vara irländsk men hette något så skotskt som McKingley(?), bra öl och skaplig mat hade de i alla fall.
På kvällen var vi bjudna på en BBQ av våra värdar i SCABMC (South Central Alaska Beard and Moustache Club), en trevlig tillställning i en av Anchorages 
parker, lite kylig men god mat, god öl från en av sponsorerna och goda vänner gjorde kvällen till en höjdare. I bussen på väg dit fick vi bl.a. veta varför det var så höga staket runt många av husen vi passerade, det berodde på att det bor mer än 2000(!) älgar i stan…. På väg hem stod en dessa älgar bredvid gatan, tyskarna som var med var alldeles tokiga, förklarar faktiskt lite varför de stjäl så många av våra älgvarningsskyltar. Det finns också björnar i centrum, en av dem försökte strypa mig….
Torsdagen var inget inbokat så vi tog en promenad runt i staden, en ganska ful stad faktiskt, downtown Anchorage tycks vara anpassad efter japanska turister i
första hand, vi hittade i alla fall en liten buss som körde guidade turer runt i stan, vi hoppade på en och fick sällskap av ett gäng kineser som var mer intresserade av våra mustascher än av Anchorage, men det löste sig efter en stunds fotograferande, en av dem hade en Hasselbladare, gissa om jag blev avundsjuk…
Fredagen skulle det vara en parad genom med alla tävlande, vi skulle gå genom staden och komma fram vid en park mitt i där det hölls tal och var allmänt stimmigt faktiskt. Medan jag och Bo gjorde
oss i ordning med Sveriges fana och klubbens standar kom en dam fram till oss och frågar på klingande svenska ”hej, är det du som är ifrån Kungsör?”….ööhh aahh…jo, det är jag, men…? Det visade sig att de var från Eskilstuna och hade läst om mig i Eskilstunakuriren, de var i Kalifornien för att hälsa på dottern, men hon hade dragit till Anchorage för att se vårt VM så föräldrarna följde efter, de hade biljetter till morgondagens tävlingar och såg fram emot det. KUL!!
Paraden leddes av en älg som heter Seymore, tydligen någon slags symbol för Anchorage eller Alaska, jag vet inte vilket. Men han var väldans sympatisk och lånade vår stolta fana, viftade och härjade med den så det stod härliga till.
Lördag var det så tävlingsdags, jag hade lovat att vara med i förjuryn, och se till att alla tävlande hamnade i rätt kategori, så jag var tvungen att vara på plats redan kl.9,30, det blev en lång dag, med många sköna skratt och en publik som stundtals var alldeles 
vilda. För min del slutade det som vanligt, den ständiga fyran, så även Bo. Men vi var lika glada för det, det viktiga var ju ända att ställa upp för att samla in pengar till välgörenhet.
Söndag var det äntligen över…nu skulle vi ut naturen och uppleva vildmark innan avskedsfesten. Efter lite snurrande hade vi så några björnar mitt framför oss, riktigt bra bilder blev det också…..
Avskedsfesten var vid en gammal guldgruva, eller rättare sagt vid en flod med guld i bottenslammet, sedvanlig BBQ och öl, men också möjlighet till att vaska 
guld. Jag och Rod hyrde varsin
vaskpanna, fick en snabblektion och drog till floden, fan trot…men vi hittade faktiskt några ynka korn. Hade man haft mer tid så…… Hmmm, kanske man ska åka tillbaka?
Måndag var det hemåkardags, hittills hade ju resan gått bra, så mina farhågor var på topp, vi checkade in för första sträckan
Anchorage – Seattle, jaha, flyget försenat 1,5 timme, inget att göra, vi gick in i alla fall, väntade på våra engelska vänner som hade gått till en annan disk, men de hade blivit ombokade till en annan flight som skulel gå en halvtimme tidigare, medan vi kliade oss i huvudet och 
funderade på vad vi skulle göra i väntan på flyget kom en uppmärksam flygplatsjobbare som undrade vad vi sökte? Vi förklarade problemet att vi behövde ett fikeri eller liknande medan vi väntade. Men ni behöver inte vänta, sa hon, de har ändrat sig och flyget är inte försenat… Eeehh…nähä… Vi gjorde lång näsa åt engelsmännen och gled bort till gaten, vi skulle ju ändå träffa dem i Seattle, men medan vi satt på planet kommer de in, då hade tjejen vid deras disk bokat om den igen, den här gången till det ursprungliga flyget. Allt gick bra och vi landade i Seattle, letade oss bort till den internationella terminalen och satte oss att vänta på flyget till London, medan vi satt där ropade de upp våra namn och bad oss komma tillinformationsdisken. Vi gick dit och damen bad oss först verifiera bagaget, eftersom vi checkat in det via ett annat flygbolag, sedan sa hon att de tyvärr var fullbokade och att jag, brorsan och Bo ”got the lucky numbers”, vi hade nämligen blivit
uppgraderade tillBusinessclass. Fan, det är ju så man ska resa, vi fick en riktig restaurangmeny, vi fick äta på porslin med riktiga bestick, vi fick dricka hur mycket Champagne vi ville, vi hade
massor av utrymme och med en knapptryckning blev
stolen en säng, ungefär som i den tecknade filmen med Musse Pigg, Långben och Kalle Anka på campingsemester.
Nu är vi i alla fall hemma i fattigdom och eländemen många gånger rikare på upplevelser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar