Så tokigt det kan bli. Jag har åkt motorcykel i snart trettio år, med ett o annat avbrott för barnafödsel, hjärnblödning och liknande. 1979 gick det lite fort och jag landade på sidan av vägen med kompisen hoj, men annars har jag varit förskonad från annat än att man tappat hojen vid stopp eller att foten glidit undan. Men i torsdags var det dags för den klassiska olyckan, Jag har ju tidigare haft synpunkter på trafiken Stockholm, och nu fick jag det definitivt bekräftat. Jag kom åkande på Birger Jarlsgatan på väg till ett ovanligt viktigt styrelsemöte i OKQ8 Affärsmannaförening. Jag åkte i högerfilen i ca 30 knyck, vänsterfilen gick saktare, kanske 10 knyck. Helt plötsligt är det en dåre i vänsterfilen som bara svänger över mot mig i tron att det var en lucka mellan bilarna, det var det inte, det var jag. Pang, bom o brak så ligger man och biter i asfalten, det gick ju sakta så fallet blev inte så långt eller stort, men när jag försöker resa mig upp och ska dra fram armarna för att balansera så känner jag att armarna rör sig, men jag ser ingen vänsterarm i ögonvrån. Konstigt tänkte jag, och tittade en extra gång, jodå armen hängde där men jag kunde inte känna den och den ville inte röra sig när jag försökte. Då förstod jag att armen var bruten, minst. Nu kommer bilföraren utfarande och tjoar, OJ OJ, FÖRLÅT, VAD HAR JAG GJORT, HUR GICK DET FÖR DIG? VAD SKA VI GÖRA? VILL DU HA ETT GLAS VATTEN? O.s.v. han var helt hysterisk, det var jag som fick försöka lugna ner honom och berätta att jag vore tacksam om han ringde en Ambulans för jag brutit armen. Tur i oturen så kom en kollega, på väg till samma möte förbi och undrade vad som stod på. Tack o lov att en normal människa dök upp, nu kunde jag instruera honom om vad han skulle göra och att han kunde ta min dator och alla papper i hojen, som skulle till mötet. Han reste upp, rullade undan och låste hojen åt mig, sedan drog han på mötet och informerade de andra. Nu kom ambulansen och killarna ombord var riktiga proffs de kollade att jag var vid medvetande och allt möjligt, eftersom vänster arm var dubbelt så stor som normalt så insåg de också att den troligen var bruten. Nu kom Polisen också och de brydde sig inte så mycket om mig utan kollade med vittnen, medan jag fick åka ambulans. I ambulansen blev jag utfrågad om vilka mediciner jag åt och hur ont jag hade, vill du ha morfin? Nej tack, jag vill inte ha morfin. Jag har bara brutit armen. Ja men, det gör ont att bryta armen! Det är möjligt men jag har inte ont, mest bara irriterad att jag skulle missa mötet. Kanske jag skulle hinna tillbaka och vara med på de viktigaste frågorna på eftermiddagen. Ambulanskillarna fortsatte tjata om att jag borde ha ont och plötsligt var vi på akuten på Karolinska. De satte mig på en säng och drog vidare till nästa utryckning, kanske någon som hade mer ont så de fick användning för sin morfinspruta. Nu kom en sköterska och skulle skriva in mig, hon förklarade att om det var ok för mig så kunde jag låta ett gäng aspiranter som utbildar sig på Karolinska ta hand om mig, det skulle finnas en riktig läkare som övervakade det hela, men jag skulle troligen få vård snabbare. Helt ok för mig, full fart spar tid. Medan jag väntade kom Polisen och tog min version av det hela, de kollade också om jag var nykter, det tror jag att jag var. Nu kom en jättesöt tjej och hämtade mig, hon berättade att hon snart var färdig sjuksköterska och sedan förhörde hon mig om allt som hade med min hälsa att göra. Hon undrade om jag fått en morfinspruta mot värken, men jag fick återigen förklara att jag inte fått någon spruta och att jag inte hade ont, bara en konstig molande känsla, ungefär som att stå med armen uppåt i en timme. Hon tittade konstigt på mig, men sa inget. Troligen stod det inget i hennes studiematerial om envisa människor som vägrar ha ont. Hon skulle ta ett blodtryck för att se om jag levde, hon ville jag skulle ligga ner, och när man normalt sett lägger sig sticker man ju fram armarna för att balansera, det kändes konstigt så jag tittade till på vänsterarmen, som ju inte ville följa med rörelsen, då såg jag att benstumpen var på väg ut genom muskeln, det blev sittande blodtryckstagning. Nu kom nästa människa, hon hade dessutom ett helt gäng i släptåg. Presenterade sig som blivande läkare och de andra som både blivande läkare och sköterskor, samma visa igen. Gick igenom min medicinska historia, konstaterade att jag troligen hade en fraktur och tyckte det var konstigt att jag inte hade ont. Nu fick jag komma till röntgen och blev tvungen att ta två Citodon och en Stesolid, för det skull göra ont när de röntgade. Jag blev bara trött, inte gjorde det ont heller. Tillbaka på akuten fick jag sitta o vänta att bilderna skulle bli klara, under tiden passade jag på att ringa o lugna hustrun, sedan ringde jag kollegorna och förhörde mig om hur mötet har gått, berättade vad jag tyckte i vissa frågor, sedan ägnade jag mig åt att läsa en 5 år gammal Båt-nytt, resten av tidningarna var Allers, Allas o.s.v. inte speciellt intressant. Nu kom bilderna och den blivande människoreparatören kom och förklarade vad som hänt, överarmsbenet var av, men de behövde inte skära upp mig, allt låg där det skulle. Numer får man tydligen inte gips, utan en sköterska kom med något plastliknande som hon lindade runt överarmen, när den var nästan genomhärdad klippte hon upp den och satte dit kardborreband, så nu kan jag ta av det som en slags hylsa när jag ska duscha. Nu var klockan 14.30 och jag hade inte ätit sedan frukost, sköterskan kom med juice och en macka, sedan kom mina kollegor och undrade om jag levde. De följde med till hojen, hjälpte mig att ställa in den på en mack i närheten och sedan skjutsade John hem mig, ända till dörren. Tack för det John. Han tyckte inte det var någon större omväg, han skulle ju hem till Sälen…. Äntligen hemma fick lite att käka, sen åkte jag till jobbet.
Igår åkte jag och sonen till Stockholm och skulle hämta hem hojen, den var bara lite repig och fästena till vänstra väskan var sönder. Konstigt med tanke på mina skador. På vägen hem ringde telefonen, det var Polisen som kom efter smällen, han frågade hur det var med mig, jättesnällt gjort, sedan frågade han hur det gått mig hojen. Då kom det fram att det var hans drömhoj, och hur djävligt det var att köra på den…
Nu sitter jag och skriver detta med en hand, fan allting tar dubbelt så lång tid….
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar