Rån... eller kex?

Då var det dags igen. En dåre som kommer in på macken, viftar med något pistolliknande, ursäktar sig och ber om pengar! Visst finns det underliga människor. Detta var en. Han går in på macken, ställer sig sist i kön. Tittar rakt in i kameran vid ingången. Väntar snällt på sin tur. Köper det han ska ha, OCH BETALAR MED BANKKORT! Sedan fumlar han i fickan, drar upp något som liknar en pistol och säger. Ursäkta, men jag vill ha dina pengar. Självklart en otäck upplevelse för kassapersonalen! Men vad är det för rånare som ber om ursäkt? En riktig rånare hade aldrig gått in. Han hade känt igen våra säkerhetsarrangemang och insett att oddsen var ganska dåliga. Men den här försökte inte ens dölja sitt utseende. Den sista idioten tycks aldrig bli född... Nåja, när han väl kommer fram till kassan och framför sitt ärende är han inte sist i kön längre. Bakom honom står en uniformerad polis.... Ridå!

Det har ju snöat och blåst en del, jag kom att tänka på när jag för 10 år sedan skulle till Malmö och hämta en hyrbil. Det var ungefär samma väder som nu, jag tog tåget från Köping vid sex-snåret och räknade med att vara i Malmö vid lunch-tid. Strulet började redan i Norrköping, mitt tåg var något försenat så jag missade bytet och fick vänta ett par timmar på nästa tåg. Efter mycket om och men, stopp och promedfart kommer tåget fram till Lund. då är klockan fem... Jaha, hur tar man sig till Malmö då? Efter ytterligare en stund hittar jag en buss som tar mig till Malmö central sedan taxi till adressen där jag ska hämta bilen. Bilen i detta fall är en Renault Trafic med flak och kapell, eftersom den kom från Skåne var det dessutom sommardäck på. Nu var klockan bortåt 18 och jag började rulla hemåt i snöyran. Ingen radio i bilen så jag sjöng för mig själv och lyssnade på kapellet som slog mot hytten, FLAPP FLAPP FLAPP. Lite osäker på vägen försökte jag läsa på skyltarna för att hitta ut på E6 mot Helsingborg, i en rondell hade en långtradare lagt sig på sidan och blockerade vägen så vips så var jag på E22 istället. När jag kom på det började jag fundera på att vända men såg då en skylt som visade Bjärred 32 eller något liknande. Perfekt, Bjärred ligger efter E6 så jag åker ditåt. Det blåser och yr snö som fan men vägen är ganska fri. FLAPP FLAPP FLAPP. Kommer fram till avfarten, men här är det stopp. Jag hamnar så klart sist i kön av de som vill svänga ner på E6, ingenting händer. Då kommer det förbi en kille i Vägverkskläder, jag ropar på honom och frågar vad som är på g? Vi håller på att röja upp, kanske tar någon timme eller så. Jag sätter mig tillrätta, öpnar en Coca-Cola och försöker sjunga. Efter några minuter börjar det kännas kallt, jag kollar på temp-mätaren och jodå, fanstyget kokar. Varvar till lite och tempen sjunker, samtidigt som det kommer värme i bilen. Fem minuter senare, samma grej. Det slutade med att jag i över en timme fick sitta och hålla gasen lite över tomgång för att vattnet skulle cirkulera. Kul att sitta blick stilla, gissa om benet började krampa. Efter en dryg timme kommer Vägverkaren igen. Hur går det? Åt helsike vi klarar inte att hålla vägen öppen. Tack för den! Eftersom jag fortfarande står sist backar jag tillbaka och kör in mot Bjärred, funderade på om jag skulle våldgästa min kusin som bor där, men när jag kom en bit från E6 var vägen mycket bättre. Hittade någon gammal landsväg och fortsatte den, FLAPP FLAPP FLAPP, mot Landskrona. Väl där gick det att köra ut på E6 som såg lite polerad ut, men jag hade ju hemlängtan. Efter en del slirande och FLAPP FLAPP FLAPP, kom jag upp i hisnande 50 km/tim. Nu ringde jag hem, Carina var gravid i åttonde månaden, och berättade att jag äntligen var på väg. Jag hann inte avsluta meningen förrän en vindpust tog tag i kapellet, FLAPP FLAPP FLAPP, och skickade iväg bilen rätt över vägen. Jag skrek till släppte telefonen och försökte styra åt rätt håll, tänkades att nu fick hon väl missfall. Snöplogvallen var stenhård så jag for ut på vägen igen och fortsatte i 30 km/timme. FLAPP FLAPP FLAPP. Väglaget fortsatte och när jag skulle svänga in på E4 gick fanstyget rakt fram, trots den modesta hastigheten. Jag lyckades i sista stund komma åt rätt håll och fortsatte uppåt landet. FLAPP FLAPP FLAPP. Vägen var snorhal hela tiden och när jag kom till backarna vid Vättern blev jag omkörd av några långtradare som tydligen hade bättre grepp. Men i suget efter dessa sögs min halkiga bil med och ställde sig på tvären, kanade säkert 50 meter innan jag fick stopp. Inte förrän jag kom till Linköping blev vägen bättre och jag kunde fortsätta lite snabbare. FLAPP FLAPP FLAPP. Klockan halv sex på morgonen rullade jag in på gården för någon timmes sömn, med FLAPP FLAPP FLAPP ringandes i öronen. Vilket j...la resa! Carina fick inte missfall, Ccilia fyller 10 om en dryg månad och bilen bor numera hos Björkmans Glas, säkert lugnare för den än att vara hyrbil....