Måndag på riktigt

Igår var det måndag igen, ja enligt almanackan så klart, men även en av mina. Dagen gick ganska bra, men kvällen.... oj oj oj. Kom hem vid 19-tiden, käkade lite, läste tidningen. Tittade ut genom fönstret och tyckte att båten, som ligger vid en boj en bit ut, hade närmat sig land, men slog ifrån mig tanken som en synvilla. Satt o softade vid tv'n när granntanten ringer. Det ser ut som om din båt är på mot bryggan. Näää, klockan är tio och jag orkar inte. Nåja jag gick ut och tittade, blev totalt genomblöt på väg ner till stranden, det både blåste o regnade duktigt. Men nog hade tanten rätt, drevet var bara någon meter i från bryggan, istället för ca 20 som hon brukar ligga. Till saken hör att när det blåser ostlig vind är det fritt flöde ända ifrån Kvicksund och då går sjön högt. Jaha, vad gör man nu? Efter mycket protester fick jag Carina att försöka ro ut mig till båten som jag tänkte köra in till Kungsör. Men vid närmare eftertanke insåg jag att det skulle hon kanske inte klara i den höga sjön. Jag ringde brorsan. Kan du hjälpa mig? Båten håller på att flytta hemifrån! Ja ja, jag kommer. Efter mycket om och men tog vi oss ner i roddbåten, eftersom jag har bruten arm fick brorsan ro. Han har ju "bara" ett trasigt ben. Två krymplingar på en stormande sjö... Vi tog oss fram till båten och jag lyckades klättra in. Jaha, vad gör vi nu då? Jag börjar med att försöka starta. Det puffade till ett par gånger, sedan hände inget mer. MEN VA FAN NU DÅ!? Efter mycket krångel och nästan slut på ström skramlade motorn igång, som om inget hänt, gick jämt o fint. Jag förstod ingenting. Ska vi prova att backa mot vinden och se om boj o sänke följer med? Sagt o gjort, jag börjar backa medan brorsan i roddbåten guppar efter. Till saken hör också att blöt som jag var så immade varenda ruta igen, dessutom var jag totalt blind av allt vatten på glasögonen samt att klockan var runt 23 och det var kolsvart ute. KUL! Plötsligt känner jag att sänket inte har bottenkontakt längre och jag försöker orientera mig. Inser att vi är halvvägs över mot Dåvö. Jag släpper av och låter båten driva tillbaka. Efter en stund hugger sänket i och jag är på lagom avstånd från stranden. Vi inser att det är så högt vatten att kättingen till sänket blivit för kort, så det blev fel vinkel mellan båten och sänket. Vad göra? Man har ju knappast en varmgalvad kätting i den kalibern med sig. Vi försöker med en längre lina istället. Sagt o gjort jag plockar fram en lina och brorsan drar sig mot fören för att förtöja. Nu försöker han hålla i den stora båten med ena handen samtidigt som han spjärnar med benen i roddbåten för att hålla kvar den, lämnar en hand att förtöja med i jättehög sjö. Går inte så bra, när den stora är på en vågtopp är roddbåten i en dal.... o brorsan hänger däremellan. Såg nog egentligen rätt kul ut, men det kändes inte så just då. Till slut gav vi upp. Båtskrället är ju försäkrat och bärgning ingår. Men jag gjorde ett ryck för att sänket skulle fastna och jag tror det gjorde det. Efter en spännande roddtur tillbaka fick vi landkänning. Nu var vi så slut så vi orkade inte lägga henne vid bryggan, tyckte det var lättare att gå rätt på stranden och dra upp den. Vi kom väl sisådär 5 meter ifrån när det inte gick längre. Bara att vada iland. Hämta fyrhjulingen och vinscha upp henne på land. Äntligen var dagen över, dessutom hade det hunnit bli tisdag. I morse låg bägge båtarna där vi lämnade dem. Jag har köpt mer kätting, och så snart det mojnar ska jag sätta dit den. Det var en måndag det....