Vi kom t.o.m. hem utan problem.......

……så nu kommer väl snart katastrofen... Hur som helst hade vi några dagar ytterliggare i USA och sedan for vi till Kanada. I onsdags tog vi färjan från Bremerton till Seatlle,

i underbart väder med majestätiska Mount Rainier i bakgrunden, for vi uppåt Kanada, killen vid gränsen hälsade oss välkomna och hoppades vi skulle ha några sköna dagar i hans land, det fick vi. Vi började med att åka till Vancouver, vi tog in på ett hotell och sedan åkte vi upp på Grouse Mountain, där fanns en vidunderlig utsikt och massor av snö(!), men också en massa fantastiska statyer skapade ur dejätteträd som växer här uppe, de var först skapade med motorsåg, sedan finslipade med handverktyg, fantastiska kreationer, bl.a. en som föreställde en skogshuggare, när man tittade lite mer noggrant kunde man se att det stod Husqvarna på motorsågen, häftigt!

Vi fortsatte vår färd uppåt mot vårt mål, Vidette Lake, som ligger ca 6 mil från närmaste tätort. Det är en resort som dessutom ligger ca 2 mil från närmaste stolpe med el och telefon, så där är man verkligen ett med naturen, el har man ordnat via solceller och en generator som drivs av ett vattenhjul, men det räcker inte så långt, så det var stearinljus som gällde när man vill läsa innan man somnade. Väl där fick vi en fantastisk naturupplevelse, vi har sett Vattenfall, Grizzly, Svartbjörn, Varg (?), jättestora Råddjur, Kolibri, Örnar och en helvetes massa mygg. En otrolig upplevelse, och ett riktigt eldorado för mig som gillar att fotografera.








På lördagen åkte vi 9 mil till en ”stad” som heter 100 mile House, lattja namn, där hade de en träff för gamla fordon, fantastiska maskiner de hade lyckats få dit. Något som tycktes ännu vanligare än mygg i Kanada är alla mer eller mindre fungerande bilar som stod i alla trädgårdar. Tydligen är det så att när man köper ny bil ställer man den gamla åt sidan, utifallatt, och där blir den kvar.....känns som ren kaptalförstöring sett med svenska ögon, men de kostar ju inte heller som här.

Äntligen inget strul....

Så var vi äntligen framme, det var mycket strul och inte förrän nu har jag hittat internet att blogga på. Efter att vi kommit fram blev vi överfallna av mina mustasch-vänner, de tog ingen hänsyn till att vi förmodligen var fruktansvärt trötta efter att ha kommit 56 timmar för sent. Utan de skulle promt bjuda på en öl och välkomna oss, vi lyckade ta en gruppbild som sedan skulle vidare till Baseboll arenan i närheten för att visas upp för allmänheten på storbildsskärmar. Vi lyckades övertala vännerna att vi måste få packa upp väskorna och ta en snabbdusch innan vi åkte iväg och käkade.

Äntligen fick man en natt i en säng, den var välbehövlig. Dag 2 på plats åkte vi allihop till Seatlle och betedde oss som turister, kollade in The Space Needle och annat viktigt...... Jag blev lite i hatten, men det redde ut sig. Vi tog färjan tillbaka till Bremerton, där vi bodde, jag hade lovat att hålla en Whiskyprovning för ett gäng, det hade blivit något strul med lokalen vi skulle vara på, men vi fick låna ett rum av hotellet så det löste sig. Efter det åt vi lite gott och väntade på att 4 juli fyrverkerierna startade.
Men innan dess kom den nyfunna vännen Greg på
att han ville visa oss sin båt som låg i marinan mitt utanför, det var en riktig värsting. En 27 fots Sea Ray med 2 V8:under huven, som dessutom öppnades elhydrauliskt. Hög imponeringsfaktor på sånt. Det slutade så klart med att vi tog en repa, Greg berättade att den toppade 60 miles, det är snabbt det. Jag, brorsan och Bo fick instruktioner om hur vi skulle sitta och sen bar det av. Bo och jag som har mustascher hade lite svårt att hålla dem på plats....men det var det värt. Skitkul!! Sedan satt vi i Marinan och kollade in fyrverkerierna, det firas ganska rejält den 4 juli.
Vilka otroliga fyrverkerier!! Hög imponeringsfaktor där också!
Tack vare alla glada människor blev det en kort natt, jag hade dessutom lovat arrangörerna för NABMC att vara behjälplig på arenan med förbedömningar och en del praktiska saker, det är ju första gången detta arrangeras i USA. Fantastiskt vackert belägen lokal vi skulle vara i, med Olympiabergen som en fond i bakgrunden inöljda i lite dis. Efter att jag och de andra två i förjuryn hade placerat alla i sina respektive tävlingsklasser kom vi underfund med att i en klass, Helskägg med stylad mustasch, hade vi
bara två tävlanade, det är ju lite dåligt med tanke
på att pallen har tre steg..... Vad göra? Antingen ta bort klassen och be dessa två att styla om, eller så hitta någon i en annan klass som kunde styla om och på det viset dessutom vara säker på att komma på pallen, eller..... Vi satte igång operation övertalning och lyckades få brorsan att ställa upp. När tävlingarna väl var över hade vi lyckats riktigt bra. Bo kom etta i klassen Ungersk mustasch, jag kom trea i PB Freestyle, och brorsan som sagt trea i Helskägg med stylad mustasch. I min klass var det tufft och det var tvunget att röstas om mellan mig och en annan kille.
Kvällen fortsatte med festligheter och sedan var det sängdags igen, en lagom slö söndag skulle det bli, vi skulle ta 10.15 färjan från Bremerton till Seatlle för att se Seatlle Mariners möta Denver Tigers i Baseboll. Jag hade ingen aning om reglerna i spelet, men tänkte att det är väl som brännboll..... Jag fattar inte hur de bäst betalda i laget kan tjäna 15 000 000.- USD om året. Det hade varit roligare att se gräs växa, än att titta på den matchen. Vo kom i alla fall tillbaka till hotellet och fick en sagolikt god middag. Nu var allt officiellt över så jag, brorsan och Bo tog och åkte ett varv runt det som kallas The Olympia Peninsula. Fantastiskt vacker natur, underbara stränder, träd med en diameter av 7 meter(!), och riktig regnskog. Fantastiskt.
Igår drog vi till Postland, Oregon för att ett besök på Clear Creek Destillery, vi träffade på ägaren som tyckte det var fantastiskt att det kom folk ända från Sverige till hans lilla företag, underbart att få höra en riktig entusiast berätta om sina vedermödor att få fram sina alster.
Nu ska vi vidare till Kanada, vet inte när jag hittar en dator nästa gång.

Som vanligt fortsätter....

Vilken resa! Efter att ha spenderat tisdagskvällen med att jaga uppgifter om vår fortsatta resa, sov vi några oroliga och korta timmar. Planen var att åka ut till Arlanda tidigt, och försöka komma med på ordinarie flyg, som skulle gå kl.11, i så fall skulle vi bli 24 timmar sena, men det var ju bara att gilla läget. Vi hade nämligen inte lyckats få någon klarhet i om flyget skulle gå, eller rättare sagt, vi fick uppgifter om antingen kl.9, kl.12 eller kl.15? När vi vid 6-tiden gick och käkade frukost satt det stora lappar òver hela hotellet, att planet skulle gå kl.12, jaha, då behövde vi ju inte försöka trixa oss med det andra 1 timme har ju inte så stor betydelse, vi åkte i alla fall till Arlanda tidigt för att få klarhet i anslutningsflyget från Philadelphia till Seattle, efter att ha köat i 4 timmar får vi veta att planet går kl.14(!?), och att vi är inbokade på en anslutning som går kl.20.35 lokal tid. Vis av gårdagens dribbel frågar vi killen i disken om planet verkligen är fixat? Jodå, det stod på hans skärm att allt var fixat. Vi nöjde oss med det, ställde oss i nästa kö för incheckning, vilket tog ytterliggare en dryg timme. Väl inne på terminalen blev det åter en Räkmacka, sedan en tur i taxfreen som inte var särskilt billig, vidare till passkontrollen för att stämpla ut ur Sverige en gång till, det var snabbt avklarat och vi ställer oss i nästa kö, till säkerhetskontrollen light, för att komma in till gaten. Medan vi står där blir det plötsligt ett himla liv längst fram, helt plötsligt blir alla som kommit in utkörda och gaten stängs, nu började det bli upploppstämning. Rykten kommer igång om att det inte finns något plan, att US Airways gått i konkurs m.m. Efter en halvtimme kommer samma papegoja från gårdagen och försöker meddela att planet inte är fixat! Att hon inte vet mer och detta upprepar hon ett antal gånger, nu är situationen ganska hätsk, brorsan o jag som är ganska lugna typer står mest bara o suckar, det är ju bara att gilla läget. Hon blir i alla fall ganska hårt ansatt av många andra, så hon lovar återkomma med en chef. Det tar ytterliggare någon halvtimme, men så öppnas gaten och alla tror, eller hoppas på det bästa. Väl inne är det killen vars skärm talade om att planet var fixat som tar till orda, han berättar nu att planet är nästan ihopskruvat, att det ska genomgå en säkerhetskontroll och ny tid är 16.45... Suck! Nåja med lite tur hinner vi med anslutningen till Seattle. Vi får en matkupong värd 75 spänn, som kompensation. Jag tar min kupong och ställer mog i nästa kö, tänkte köpa en öl och lite jordnötter. Efter ytterliggare en halv timmes köande inser jag att det kostar 82 spänn, sanslöst(!), så jag nöjer mig med ölen, ställer den på disken och ska lämna min kupong, då säger tjejen i kassan att man inte får köpa alkohol!!!??? Nu ger jag upp, ger brorsan min kupong och går och sätter mig... Klockan börjar närma sig avgångstid, men något flygplan har vi inte sett... Nu börjar det åter bli hetsk stämning, killen med skärmen lovar nu dyrt och heligt att planet är på väg till gaten, men det tar ytterliggare någon timme... Folk är i upplösningstillstånd, jag försöker som vanligt ta det lugnt och skämta till det, livar väl upp lite. Vi ställer in oss på en natt i Philadelphia och hoppas på det bästa. Kl.18 kommer i alla fall planet och en halv timme senare är vi på väg. Det slog mig att det var lite som i tv-serien Lost, vi var alla strandsatta på en flygplats och på ett väldigt osvenskt sätt blev vi alla jättebra kompisar. Det var lite kul, mitt i tråkigheterna, alltid skoj med nya vänner. Kl.21 efter 9 timmar i luften landar vi i Philadelphia, här är det mycket bättre organiserat, vi möts av en kille från US Airways som delar ut hotell och matkuponger samt nya biljetter till våra anslutningar, han säger att vi ska följa skyltarna till ground transportation, där bussar till de respektive hotellen ska hämta upp, vi är ett 30-tal som ska till Quality Inn och vi väntar och väntar, men ingen buss. Alla andra blir hämtade men inte vi, det står ett svårläst telefonnummer på kupongen, men hur vi än gör kommer vi inte till rätt ställe. Efter två timmar är vi några som tröttnar och går iväg till taxistationen, nu får vi veta att hotellet ligger ganska långt iväg, i en annan delstat, New Jersey, men taxisamordnaren som var en empatisk människa tog och ringde hotellet som då lovade att ha en buss på plats om tjugo minuter. Vi gick tillbaka, tänkte att 20 minuter kan vi väl vänta. Bussen kom efter en halvtimme, då visar den sig inte ta mer än 20 personer, och det blir lite som att leka "hela havet stormar". Vi låter äldre och barnfamiljer åka först, chauffören lovar återkomma om en knapp timme, men brorsan jag och en snubbe till delar en taxi istället. Vi kommer fram strax efter bussen, nu ska ingen tro att vi var inbokade på hotellet, så alla skulle bokas in med all den tid det tar, dessutom var killen som jobbade där ensam... Klockan var nog ungefär ett på natten när vi fick vårt rum. Dags att gå upp vid 05.30 för att hinna duscha, äta frukost och ta oss till flygplatsen igen. Nu fick vi i alla fall åka med bussen och det var en åktur det, killen körde som om han hade hela FBI efter sig, vägbulor var i hans värld inget man bromsade in för. Väl framme och fått alla inälvor att lägga sig på rätt plats igen,checkade vi in bagaget och knallade in på teminalen. Vi tog en extra frukost, ville ju använda våra matkuponger. Vi kollade flygtiderna och såg att vårt plan var en halv timme försenat, så fantasin om en skräckfärd med busschaffören tog fart. Vi gick i alla fall till gaten och satte oss i tid. Men när klockslaget för "gå till gaten" passerades och vi var själva där började jag ana oråd, gick till en informationstavla och självklart var gaten ändrad! Varför skulle något funka, när det väl börjat jävlas? Vi kom iväg en timme sena.

Landade kl.13.30 i Seatlle, fick en hyrbil nästan direkt, men så klart tog det en halv timme innan väslorna dök upp. Nu är vi i alla fall på plats i på Hampton Inn i Bremerton WA. Välkomna på Nordamerikanska Skägg & Mustaschmästerskapen. lördag 5 juli i The Elk Lodge, Brmerton.

Som vanligt....suck

Så var det då dags att fara till det stora landet i väst, och Nordamerikanska Skägg & Mustaschmästerskapen. Vi åkte hemifrån strax före kl.7 i morse med sikte på Arlanda, allt gick bra även om det var jättemycket trafik. Vi kom till Benstockens parkering, allt funkade oklanderligt, steg på bussen till terminalen, fortfarande utan direkta farhågor. Valde fel ingång till terminalen och fick vandra genom hela alltihop innan vi kom fram till incheckningen, nu började den stora utfrågningen. Vem har packat din väska? Har du någon elektronik? Har den varit på reparation nyligen? Hur kom du hit? O.s.v. man kan ju undra vad de förväntar sig för svar? Nej, jag har inte packat själv, det kom en kille och erbjöd sin hjälp, han hette Alqaida, var jättetrevlig! Fast jag vet inte hur han kunde veta att jag skulle till USA? Klart att man svarar det de vill, vare sig man är terrorist eller ej. Efter ett antal tusen frågor, kom vi igenom security-check och var inne på terminalen, kände mig ganska världsvan så jag tarvade på åt det håll jag var säker på att flyget skulle gå ifrån, men så var det ju inte, bara att trava tillbaka igen.... Blev en kaffe och en Räkmacka för 122 kronor, sedan gick vi bort mot gaten, där blev det åter tusen frågor....jag försökte driva lite med den unge mannen som stod och försökte se barsk ut, men han var totalt humorbefriad.... Gaten var totalfull, men det var bara en halvtimme till avgång, så vi kunde väl stå, när det var bara några minuter till avgång, och vi inte fått gå ombord fick vi veta att det var ett tekniskt fel, och att det skulle bil 1,5 timmes försening, bara att gilla läget..... Efter en halvtimme började det bli tråkigt att stå, så jag tänkte att jag går väl till ett ställe där man borde få sitta, toaletten. Efter en kvarts köande kom jag in, men någon hade stulit ringen så det var bara att ge upp. Knallade ut och nu hade brorsan försvunnit.... Det visade sig att han hittat en ledig plats, så den delade vi broderligt på, en kvart var. Jag smet ut och köpte en flaska vatten och kaffe, 50 kronor. När jag kom tlllbaka stod det att det var ytterliggare en halvtimmes försening, enligt brorsan hade tjejerna vid disken sagt att de skulle bjudas på en sandwich och förfriskningar, i vår värld betydde en macka och något att dricka. Dte kom så klart inget och när 29 av de 30 försenade minuterna gått flyttade man fram förseningen ytterligare 2 timmar. Skitkul..... Nu påannonserade de igen att det skulle komma Sandwiches och förfriskningar, efter en stund kom det. Muffins och Coca-Cola. Efter mycket om o men lyckades brorsan få personalen att förstå att man inte kan äta en sockerbomb om man är diabetiker, så någon av personalen lovade att ordan en smörgås iställer, även åt mig eftersom vi lurade dem att jag också är diabetiker, fast jag snarare inte tycker om kaffebröd. När ytterliggare en timme gått och inga mackor kommit, ropar de ut ett meddelande att vi måste lämna gaten av säkerhetsskäl.... Vi förstod inte varför utan travade ut, då var vi tvungna att ta vägen vi passkontrollen igen, vi var ju s.a.s. utvandrade från Sverige. Väl igenom började jag fundera på om vi var tvungna att gå hela vägen runt och komma ut i ankomsthalllen, men då såg jag en skylt som visade tillbaka till avgångspiren, tydligen hade alla andra också sett den och pressade på genom en liten 90-dörr. När vi var precis i dörrhålet såg vi varför det tog sån tid att pressa sig in, det var en säkerheskontroll på andra sidan, bara en, och vi var väl en 300 personer. Väl där få vi veta att vi inte få gå den vägen, utan måste gå ut genom hela flygplatsen och in i igen via den normala säkerhetskontrollen. Tog en stund att gå runt, kändes som en mil ungefär. När vi tagit oss fram till säkerhetskontrollen och står i kön kommer meddelandet, US Airways flight 753 är inställd, alla passagerare ombedes gå till US Airways disk i avgångshallen. Hurra.... Vi står i kö ytterligare en timme sedan får vi komma fran till disken, där möts av den minst serviceinriktade människan jag någonsin träffat. Under tiden vi stått i kön har jag kollat alla varianter att ta sig över Atlanten och om dom fixade över oss till London skulle vi hinna med ett flyg från Heathrow kl,19.30. Hon vägrade lyssna på oss utan malde med en dåres envishet på om att vi antingen kan åka hem och komma tillbaka imorgon, eller bli erbjudna att på hotell över natten och få åka imorgon. Både brorsan, jag och en kille till var lätt irriterade men det kändes inte som om vi hade något val, vi tog hotellet, ett sunkigt ställe med svindyr Whisky, men skaplig mat.

Det är alltså som vanligt....tänk att mina resor alltid ska styras av den där Murphy...