Nyårskrönikan 2010

Jag börjar min nyårskrönika på samma vis som den förra. Nämligen att jag inte får tiden att räcka till för bloggandet. Facebook tar bloggtiden samt att jag har jobbat mer än någonsin i år. Men jag kommer till det längre ner.

Året började hur som helst lika kallt som det slutade, även om det just då inte var lika mycket snö som nu. 
F.ö. började året som brukligt är med Hagateaterns Nyårsrevy på Ögir, i årets upplaga var det några wannabe-mustascher som försökte dansa.... För min del var ändå det roligaste när jag själv smet in bakom scenen i full Highland-utstyrsel och fick skrämma kopiorna... hihi

 Nästa stora händelse var en reunion med det gamla gänget från 70-talet, det var jättekul att träffa alla men av någon underlig anledning hade alla blivit mycket äldre..... Det tyckte jag var konstigt, i alla fall till jag fick se en bild där jag också var med...hmmm.. Vi sågs i Fjolltr...äsch Stockholm och för min del började festen dagen före med att jag var på en Vernissage som min kusins dotter Dana (så vackert namn...) höll i Stockholm, det var jag och hela kultureliten, men jag ser ju lite rolig ut så det funkade.... På väg från söder tillbaka till hotellet nere i stan visade sig Stockholm från sin vackraste vintersida.

Efter en kort sejour hemma, eller rättare sagt på jobbet drog jag iväg på årets första utlandstripp. Den här gången till Las Vegas, det var den onödigaste stad jag någonsin varit i, men helt galen och på det viset kul att uppleva. Men för en som gillar djur o natur och ogillar resursslöseri...njäää. Men resesällskapet var kul, två kusiner en kusinsfru och bästa vännen Bruce med fru, som passade på att fira sin 40-åriga bröllopsdag. Tack vare Bruce så hittade vi ett Ögir-liknande ställe i utkanten av staden och det var ett riktigt himmelrike för en öl-nörd som mig. De hade 700 olika ölsorter, så ska jag tillbaka till Las Vegas så är det för att prova igenom sortimentet.... 
 

I februari var det dags igen, nu gick resan till Chicago, med bara en kusin som sällskap. På flyget hade vi sällskap av damlandslaget i Curling som var på väg till OS i Vancouver, dessutom var inte helt okända Maria Montezami med också, stor kvinna kan man lugnt säga... Chicago var en trevlig stad, jag har aldrig varit någon stor älskare av stora städer, men Chicago hade många "småstadskvaliteter" så det var en kul upplevelse, massor med blues och jazzklubbar och dessutom mängder av microbryggerier i närheten gjorde resan väl värd. Sista dagen såg vi på tv att de varnade för värsta snöstormen med igensnöade vägar och stoppade flyg, kommunen skulle hålla skolor och annat öppna för hemlösa och andra som hade det svårt. När vi slog upp tittorna och drog upp rullgardinen var det 2 cm blötsnö..... De tycks ha en annan syn på snökaos än vad vi har....
Kusin Anne hade dessutom på kvinnors vis med sig "lilla" resväskan. Håhå jaja. 

 Hann inte mer än hem förrän värsta snöstormen slog till här hemma. Massor med snö och ostliga vindar är lite obra när man bor som jag gör. All snö landar nämligen i lä framför huset. På morgonen när jag efter mycket om och men fick upp ytterdörren hoppade vovven Wilma ut och bara försvann under snön, sen såga man hur det rörde sig under snön ungefär som en mullvad i en engelsk gräsmatta. Det tog 9 timmar att röja upp så pass att man kunde röra sig på gården. Suck, hoppas 2011 blir lite lindrigare.

 Det här var en höjdare under året, Jim Murray som är en världsberömd Whiskyskribent, han ger bl.a. ut en årlig bok som heter The Whisky Bible, där provar han 1000(!) whiskies om året, var i Sverige och höll en provning. Jag lyckades få en pratstund med honom och bortsett från att han är engelsman var det en trevlig pratstund. Han berättade bl.a. vilken Whisky som är den bäst afrodisiakan...... Kan kanske vara bra att veta.

 I oktober 2009 råkade jag bjuda högst på en e-Bay auktion, och helt plötsligt var jag ägare av en Rolls Royce Silver Spirit från 1986, efter mycket funderande på vad jag skulle göra med den, åkte jag ner till England i december och hämtade den, ställde den hos en kompis och fortsatte funderande på vad jag skulle göra med den. Antingen ha den kvar där eftersom jag ändå är i England stup i kvarten, sälja den på plats eller ta hem den. Bilen var i ett fantastiskt skick och eftersom jag har svårt att skiljas från mina bilar så bestämde jag mig för att ta hem den. Jag skulle som alltid till England första helgen i april så jag tog några dagar extra och tog med den hem. Kollade diverse färdsätt hem, men konstaterade att färja Dover-Calais var nog ändå enklast, sedan köra till Kiel och färja till Göteborg. Sagt o gjort, men eftersom sista kvällen i England blev lite sen så blev det en övernattning i Antwerpen, på hotellet frågade jag om de hade ett garage, jodå var svaret, men det är en väldigt smal och tvär väg ner i garaget så din bil får nog inte plats. Äsch, tänkte jag hur svårt kan det vara....? Det går inte att med ord beskriva hur trångt det var, och jag hade nog inte mer än några centimeter tillgodo på var sida inkl. fram o bak, men er kom jag. Desto värre var det dagen efter när jag skulle ut, det var dessutom väldigt brant, så när jag skulle upp såg jag bara det gigantiska motorhuven med Spirit of Ectasy längst fram, men jag klarade utan en skråma. Mest tur tror jag....

 Det är inte mycket som går upp mot svenska somrar, och i midsomras var alla barnen hemma och hälsade på. Robin hade på något vis lärt sig att levitera..... Så nu jobbar vi på att få honom helgonförklarad eller något sånt. Han kanske kan ta hyra på en cirkus....om inte helgonförklarandet går igenom.

 Min moster och morbror firade guldbröllop i somras, nästan hela familjen var där och gratulerade. Att vara gifta i 50 år känns som en lång tid, men om jag ser till att jag själv är jämngammal med deras äktenskap och de fortfarande envisas med att kalla mig lilla gubben så kanske det inte är så farligt....

  
I juli var det en av mina största händelser det här året, eller rättare sagt den största på i alla fall 14 år. Jag blev farfar till världens bästa lilla barnbarn, Tiffany.
Det är alldeles underbart att vara farfar och jag förstår inte att man inte satsade på barnbarn direkt och hoppade över barnen. 
Med ett barnbarn behöver man bara ta det göttaste, min uppgift i världen är att älska och skämma bort och det är vad jag ska ägna 2011 åt. Plus allt annat förstås....
Tyvärr var hon inte riktigt hel när hon föddes och har fått spendera halva sitt liv på sjukhus, men nu är hon hemma och jag hoppas allt ska gå bra. Jag tyckte hon sa något i stil med "farfar är bäst" i julas, men jag kan ha fel....

  Trots att lilla Tiffa låg på sjukan var det Skottland som drog i vanlig ordning i augusti, det är verkligen en lisa för själen att få komma till detta underbara land, njuta av skottarnas gästfrihet och alla vackra vyer för att inte tala om alla goda maltdrycker..... Och naturligtvis ett besök på The Royal Edinburgh Military Tattoo, so var lite extra i år eftersom de firade 60-års jubileum.

Resan gick sedan vidare till ett bröllop nere i England. En av mina bästa vänner i mustaschvärlden äktade sin Keri-Leigh i ett fantastiskt vacker bröllop. Bland gästerna var mustascher från hela världen och jag lyckades fånga några av dem i dimman på ängen utanför festtälten. Bilden går numer under benämningen "Moustaches in the mist" och är spridd över hela världen. Kul!

 


I oktober var det så dags att fylla 50, tänk...när mina föräldrar fyllde 50 var de ju jättegamla, men jag är ju fortfarande ung och vacker...eller nåja....lite ung i alla fall.
Det firades av familj och bästvänner, hoppas jag kan fixa något större kalas till sommaren.
Försökte föreviga det hela med en klassisk familjebild i modern tappning, men det gick sådär....

Här är i alla fall alla barnen samlade inkl. barnbarn och sambosar. Bilden är från juldagen då alla var hemma.

Året har dessutom fört med sig mycket annat, t.ex. har jag fått "barn" ihop med bästvännerna Per o Lotta Granberg, vi har ju blivit ölbryggare, eller i alla fall ägare till ett bryggeri... Det är mycket kvar att lära.... Dessutom har vi köpt SJ's gamla godsmagasin på järnvägsgatan och håller som bäst på att bygga upp bryggeriet och jag har precis i dagarna flyttat över min hyrverksamhet till samma adress. Tyvärr började det inte så bra, vi har inte fått upp all belysning ännu och i mörkret igår var någon framme och korpade hjulen från en av hyrbilarna. Om jag visste vem skulle jag skicka på honom en hjulstämning....

Det har rört sig på den politiska himlen under året också, tyvärr kom ju SD in i riksdagen, jag kan inte förstå hur man kan vara så korttänkt att man röstar på ett sådant parti. 
En annan röra på samma himmel är att sossarna har blivit av med MS, tänk jag trodde det var lika svårt som att bli kvitt AIDS....

Med detta vill jag önska nästan alla ett gott nytt 2011, de övriga vet nog vilka de är och de önskar nog inte mig något gott nytt heller....

Önskad....

Har fått några propåer om att jag borde blogga mer, men jag har helt enkelt inte haft tid. Massor med jobb och sen använder jag Facebook en hel del, allt sammantaget gör att tiden inte vill räcka. Nu har jag ju dessutom ett bryggeri och en fastighet vi köpt som tar massor av tid.... Pust pust. Men jag hoppas jag ska få tid, det kliar i skrivarfingret emellanåt. :)

Snart vår....

Jag tog som vanligt mina bästa vänner, Wilma och kameran, på en söndagspromenad. Jag hade bara en t-shirt under jackan men det var ändå för varmt. Så härligt...

Gick på vägen ett par km innan jag vände hemåt över isen. När jag skulle ta mig från sjön och upp hemma, var snön över en meter djup, jag sjönk ner till magen, spännande att ta sig upp.....

Titta! Vägen hem....

Vårtecken....

Tänk att ett litet, litet löv kan besegra snön.....

Hem ljuva hem...

Än är det ett tag kvar till sjösättning....

Jag tycker....

En av mina drömmar och ett mål här i livet har ju varit att bli professionell tyckare, det skrev jag i någon av mina allra första bloggar för snart 5(!!) år sedan. Jag skulle vilja vara snuskigt rik och kunna åka runt till alla opinionsbildande journalister och tycka saker, utan att behöva ta några politiska hänsyn.

Nu har det väl inte gått så bra med att bli snuskigt rik, men å andra sidan är det ju fritt fram att tycka saker i bloggar.

Nu ska jag tycka om ekonomin i Köpings Kommun, för något år sedan läste och hörde man om hur illa ställt det var, prognoserna pekade mot ett underskott på 40 000 000.-!! En stor del skylldes på lågkonjunkturen, men regeringen fick en massa skit för passivitet, och för man inget gjorde.

Nu har det visat sig att man gjorde ett resultat som var 66 000 000.- bättre än prognosen visade. En del kan tillskrivas all de besparingar man gjort inom olika förvaltningar, men en annan del, en betydande del beror tydligen på lägre arbetsgivaravgifter, färre sjukskrivningar och billigare avtalsförsäkringar. Vilket så vitt jag förstår är just ett resultat av regeringens politik.... Undrar om man kommer att få höra det från "vita huset"?

Jag tänker också tycka om något som jag inte tycker om. Alla idiotiska förpackningar som översvämmar oss. Varför är så många förpackningar stört omöjliga att ta sig in i utan en massa verktyg. Köp någon liten elektronisk mojäng t.ex. ett minneskort, det ligger i en formgjuten plasthistoria utan någon väg in utan kniv eller sax i närheten, eftersom det dessutom är förbjudet att bära kniv om inte yrket kräver det så sitter man i skiten om han har bråttom in och inte har några verktyg. När man väl har tagit sig igenom är det inte helt omöjligt att det dessutom är en mindre formgjuten förpackning inuti, som en sån där rysk docka.... Väl inne är de sedan ofta en hårplastförpackning som man ska pilla upp med nageln.... Nu är jag ju en förhållandevis frisk människa, men kan ju bara undra hur en reumatiker tar sig in.

Samma idioti är det kring matförpackningar. Det står med stor fet reklamanpassad stil att "NU MED NY REVOLUTIONERANDE ÖPPNING; SOM DESSUTOM ÄR ÅTERFÖRSLUTNINGSBAR" Ha... Hur många av dessa förpackningar går överhuvud taget att öppna utan att riva sönder grejerna? Å hur många går dessutom att återförsluta om man mot förmodan lyckas ta sig in. Testa på en ostförpackning! Osten har torkat bort på ett par dagar om man inte använder en gammal hederlig burk eller plastpåse.

Om idiotiska förpackningar tycker jag.....INTE!

Sorg....

Mustaschvärlden sörjer....

http://www.youtube.com/watch?v=QMwiZFWoPKE

Nykär....

Nu har det hänt igen. Jag är kär. Föremålet för mina känslor ser ni på bilden. Kilchoman Autumn Release 2009. Jag har provat mycket Whisky i mina dagar, både ung, gammal och antik. Just denna är speciell, dels för att den kommer från det första destilleri som byggts på ön Islay sedan Bruichladdich slog upp portarna 1898, dels för att man ger sig in i ett getingbo i en region som redan har 8 fantastiska destillerier. Första gången jag testade den var den alldeles nyfödd, jag och brorsan var på besök på destilleriet som höll på att byggas upp för andra gången (första gången brann det upp), då fick jag chansen att testa alldeles nytillverkad sprit, som redan då gav mig en aha-upplevelse som lovade otroligt gott för framtiden, nästa gång jag testade var det en 2-årig råsprit som hade utvecklats till något himmelskt för att vara bara ett barn. Idag har jag fördjupat mig i en av deras första utgåvor ar riktig whisky, och även om den fortfarande är ung, inte ens 4 år, är det något av det bästa jag provat, yngre än 10 år. Den har allt man kan önska utom möjligen en lååång eftersmak, men det är ju något som kommer med åldern. Min tasting note ser ut som följer:

Doft: En sagolik sötma som kommer direkt, massor av torvrök (söt torv?), havstoner, frukt och kryddor (peppar, kanel)

Smak: Stor kropp, oljig, mer torvrök, rökt kött, Sherry, russin, kryddor.

Eftersmak: Lång men ändå för kort, man vill på något vis hålla kvar den, torvröken liksom ringlar runt i munnen...mmm

Mer j..a snö!!!!

I min förra blogg, för exakt en vecka sedan, var jag lycklig över hur vackert det var ute och jag förlät naturen för allt jävelskap med snöskottning. 
I morse var det ett en meter tjockt täcke med nysnö på hela gården, suck.... Jag tar nog tillbaka den där förlåtelsen...

 

Tittade ut i morse, över en meter snö på gården...

 

  

  

  

Brorsan försöker ta sig fram och hjälpa mig loss efter en fastkörning, rätt kul att se, han sjönk ner till magen hela tiden.....

Vinterpromenad

Tog en härlig promenad tillsammans med bästa vännen Wilma. Såna här dagar är naturen förlåten för allt jävelskap med snöskottning....

Next trip...

Så har man varit i Chicago då, har aldrig varit här förut men första anblicken ger mersmak, det är en jättetrevlig stad med massor av trevliga resturanger och både jazz och bluesklubbar. Efter att ha gjort 13 timmar i Brittish Airways flygmaskiner till Las Vegas, måste jag säga att SAS har mycket att leva upp till, 9 timmar till Chicago kändes som en evighet, jag hade träsmak i rumpan efter ett par timmar, maten var sämre, underhållningen mycket sämre o.s.v. Inte konstigt att SAS går dåligt... Men sällskapet var det inget fel på, bortsett från min kusin Anne, så jag åkte tillsammans med Lag Anette Norberg som var på väg till OS och Maria Montazami som var på väg hem...

O'Hare flygplatsen är ju en av världens mest trafikerade, men terminal 5 som SAS trafikerar var ganska lugn, det gick lätt genom Homeland Security och tullen, hittade en taxi direkt och var på hotellet bara någon timme senare. I Vegas höll jag på att bryta ihop för det första jag såg utanför flygplatsen var att H&M hade rea, och här var bland det första jag såg en Hästens.butik. Sweden rules.... 

Dag 2 var en vacker vinterdag med -4 grader och strålande sol, perfekt för några bilder från ovan, Vi gick och vi gick och till slut var vi vid Willis Tower, förut hette den Sears Tower och var världens högsta byggnad, en bra bit över 400 meter hög.... Väl uppe på våning 103 var det en fantastisk utsikt över staden, att det var klart och fint väder förtogs av att vi inte fick gå ut, utan fick stå bakom skitiga fönster, inte så kul för en hängiven amatörfotograf, det fanns i alla fall inglasade balkonger, t.o.m. golvet var av glas, det var häftigt att stå på en glasbit 400 meter upp med hela Chicago under fötterna... 
Sen fortsatte vi gå, och vi gick hur länge och långt som helst, men till slut var vi framme vid The Magnificent Mile, som är lite av huvudgatan här. I alla fall när det gäller shopping.... Men den brydde vi oss inte om, utan gick hela milen upp till nästa "lilla" hus, The John Hankock building, något lägre än Willi,  bara 344 meter hög, men det brydde vi oss inte om, där fanns nömligen The Cheesecake Factory, en restaurang med en meny på 40(!) sidor varav de sista två bestod av Cheesecakes på längden o tvären. Efter mycken belutsvånda blev det i alla fall en lunch som var alldeles fantastisk. Sen gick vi vidare, gick och gick, tittade på affärer, turistbyrån fick ett besök, vi gick och gick igen och till slut var vi utanför Hotel Wit som har en bar med en himla massa öl, nu slapp jag gå, för nu provade jag en del lokala öl istället. Fantastiskt vilka microbryggerier de har i trakten, och vilka namn de har på sina öl, vad sägs om Goose Honker Ale, eller Dogfish IPA? Efter all öl och en himla massa miles i benen blev man så klart ganska slö, så en lång promenad tillbaka till hotellet för att slöa till en stund var inte fel. Efter lite utsträckning på hotellsängen (läs sova), var det dags att leta middagstillhåll, jag hade fått ett tips av min kompis Bruce om en restaurang som hette The Chicago Chop House och som skulle ha de bästa köttbitarna i stan, efter ytterligare en lååång promenad, vi gick och gick, var vi framme. Vi hade passerat en himla massa pubar på vägen som alla var överfulla, det var Superbowl på tv, men restaurangerna vi gick förbi var ganska tomma. Vi drog slutsatsen att det berodde på Superbowl. Som sagt, väl framme visade det sig att den enda kväll på året de hade stängt, var ikväll.... Ridå.... Vi började gå tillbaka och tänkte att vi hittar väl något annat, de näringsställen som såg intressanta ut från utsidan var stängda...... Men till slut hittade vi ett ställe som hette Sambasushi, det var ju ett lattjo namn, men eftersom jag gillar Suchi så... Stället skröt om sin unika meny som var en blandning av japansk, brasiliansk och peruansk kokkonst. I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske får lamabräss eller något annat spännande på suschin, men så var det inte den var alldeles som vanligt  jättegod.

Dag 3 tog vi EL, som är deras variant på tunnelbana, med den skillnaden att den går 10 meter upp i luften, vi åkte med den till Evanston. Är man Rotarian så ringer det en klocka när man höra namnet Evanston, det är nämligen där som Rotary har sitt högkvarter. Det var jättekul för mig som Rotarian att få se själva hjärtat i vår organisation, vi blev väl omhändertagna och fick en guidad visning runt. Tyvärr var RI-Presidenten John Kenny upptagen så vi såg bara en skymt av honom. Hade varit kul att träffa honom annars, han är ju Skotte.... Jag fick i alla fall med en banner att ta med till klubben. Efter Rotary tog vi en promenad i Evanston, jag vet inte hur stort det är, men gissar att det kanske bor 40000 människor där. Det var en mysig stad, kul att gå runt i centrum och inte se alla dessa kedjor och varumärken som man annars springer på i centralorterna. Gissar att det är mycket vackert på sommaren, med ett kanonläge vid Lake Michigan. Väl tillbaka i Chicago blev det i alla fall en utsträckning på sängen igen innan återigen gick till The Chicago Chop House. Bruce hade rätt, det var det mest fantastiska kött jag smakat, jag tog något som kallades Tomahawk Eye och beställde den rare, d.v.s. rå i mitten. När man la kniven på var det som att skära i smör och köttet smälte i munnen. Helt fantastiskt. Enligt kyparen var det en bit som mörats i hela 60 dagar i deras specialkyl. Jag hade ingen anledning att misstro honom för det var verkligen sagolikt. Mer än mätt och belåten tarvades en riktigt lång promenad för att smälta maten....
Tillbaka på hotellet så varnade varenda tv-kanal om den Snowmageddon som skulle komma och dränka Chicago med omnejd i massor av snö. Vi funderade på hur det skulle bli med flyget hem nästa dag, men det var ju liksom bara att gilla läget. Jag kunde inte låta bli att få associationer till filmen Die hard 2 med Bruce Willis, filmen utspelas just på O'Hare flygplatsen i snöstorm.....


Dagen efter såg vi på morgonnyheterna om alla skolor som var stängda, och all beredskap man hade, de hemlösa skulle få bo i någon idrottsarena o.s.v. Men när jag tittade ut genom fönstret var det ca 1 cm blötsnö.....öööhh. Efetrsom vi skulle flyga på eftermiddagen kanske det skulle bli värre..... Eftermiddagen kom och nu var det nog...........1,5 cm blötsnö.... Taxin krypkörde till flygplatsen ifall det var halt, fast vägarna vara bara blöta..... Planet gick i tid och efter en nästan lika eländig hemresa som ditresa så landade vi på Arlanda kl.8 i morse, där var mycket kraftigare snöande, men inte bekom det piloten inte. 

 

I taxin från flygplatsen

Hästensbutik i Chicago....

Hur kan man man döpa ett hus till Willis Tower... Little Willie...

Just utsikt....

En till just utsikt....

Med världen....eller i alla fall Chicago för mina fötter...

North River

Välkommen till Rotary HQ

T.o.m. Rotarys grundare hälsade välkommen, kall kille....  

Den fantastiska köttbiten... Tagen med mobilkamera av mig
 

Samma köttbit, men bilden tagen av kyparen, med samma mobilkamera. Kan bildkvaliteten bero på fotografen?