Så har man varit i Chicago då, har aldrig varit här förut men första anblicken ger mersmak, det är en jättetrevlig stad med massor av trevliga resturanger och både jazz och bluesklubbar. Efter att ha gjort 13 timmar i Brittish Airways flygmaskiner till Las Vegas, måste jag säga att SAS har mycket att leva upp till, 9 timmar till Chicago kändes som en evighet, jag hade träsmak i rumpan efter ett par timmar, maten var sämre, underhållningen mycket sämre o.s.v. Inte konstigt att SAS går dåligt... Men sällskapet var det inget fel på, bortsett från min kusin Anne, så jag åkte tillsammans med Lag Anette Norberg som var på väg till OS och Maria Montazami som var på väg hem...
O'Hare flygplatsen är ju en av världens mest trafikerade, men terminal 5 som SAS trafikerar var ganska lugn, det gick lätt genom Homeland Security och tullen, hittade en taxi direkt och var på hotellet bara någon timme senare. I Vegas höll jag på att bryta ihop för det första jag såg utanför flygplatsen var att H&M hade rea, och här var bland det första jag såg en Hästens.butik. Sweden rules....
Dag 2 var en vacker vinterdag med -4 grader och strålande sol, perfekt för några bilder från ovan, Vi gick och vi gick och till slut var vi vid Willis Tower, förut hette den Sears Tower och var världens högsta byggnad, en bra bit över 400 meter hög.... Väl uppe på våning 103 var det en fantastisk utsikt över staden, att det var klart och fint väder förtogs av att vi inte fick gå ut, utan fick stå bakom skitiga fönster, inte så kul för en hängiven amatörfotograf, det fanns i alla fall inglasade balkonger, t.o.m. golvet var av glas, det var häftigt att stå på en glasbit 400 meter upp med hela Chicago under fötterna...
Sen fortsatte vi gå, och vi gick hur länge och långt som helst, men till slut var vi framme vid The Magnificent Mile, som är lite av huvudgatan här. I alla fall när det gäller shopping.... Men den brydde vi oss inte om, utan gick hela milen upp till nästa "lilla" hus, The John Hankock building, något lägre än Willi, bara 344 meter hög, men det brydde vi oss inte om, där fanns nömligen The Cheesecake Factory, en restaurang med en meny på 40(!) sidor varav de sista två bestod av Cheesecakes på längden o tvären. Efter mycken belutsvånda blev det i alla fall en lunch som var alldeles fantastisk. Sen gick vi vidare, gick och gick, tittade på affärer, turistbyrån fick ett besök, vi gick och gick igen och till slut var vi utanför Hotel Wit som har en bar med en himla massa öl, nu slapp jag gå, för nu provade jag en del lokala öl istället. Fantastiskt vilka microbryggerier de har i trakten, och vilka namn de har på sina öl, vad sägs om Goose Honker Ale, eller Dogfish IPA? Efter all öl och en himla massa miles i benen blev man så klart ganska slö, så en lång promenad tillbaka till hotellet för att slöa till en stund var inte fel. Efter lite utsträckning på hotellsängen (läs sova), var det dags att leta middagstillhåll, jag hade fått ett tips av min kompis Bruce om en restaurang som hette The Chicago Chop House och som skulle ha de bästa köttbitarna i stan, efter ytterligare en lååång promenad, vi gick och gick, var vi framme. Vi hade passerat en himla massa pubar på vägen som alla var överfulla, det var Superbowl på tv, men restaurangerna vi gick förbi var ganska tomma. Vi drog slutsatsen att det berodde på Superbowl. Som sagt, väl framme visade det sig att den enda kväll på året de hade stängt, var ikväll.... Ridå.... Vi började gå tillbaka och tänkte att vi hittar väl något annat, de näringsställen som såg intressanta ut från utsidan var stängda...... Men till slut hittade vi ett ställe som hette Sambasushi, det var ju ett lattjo namn, men eftersom jag gillar Suchi så... Stället skröt om sin unika meny som var en blandning av japansk, brasiliansk och peruansk kokkonst. I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske får lamabräss eller något annat spännande på suschin, men så var det inte den var alldeles som vanligt jättegod.
Dag 3 tog vi EL, som är deras variant på tunnelbana, med den skillnaden att den går 10 meter upp i luften, vi åkte med den till Evanston. Är man Rotarian så ringer det en klocka när man höra namnet Evanston, det är nämligen där som Rotary har sitt högkvarter. Det var jättekul för mig som Rotarian att få se själva hjärtat i vår organisation, vi blev väl omhändertagna och fick en guidad visning runt. Tyvärr var RI-Presidenten John Kenny upptagen så vi såg bara en skymt av honom. Hade varit kul att träffa honom annars, han är ju Skotte.... Jag fick i alla fall med en banner att ta med till klubben. Efter Rotary tog vi en promenad i Evanston, jag vet inte hur stort det är, men gissar att det kanske bor 40000 människor där. Det var en mysig stad, kul att gå runt i centrum och inte se alla dessa kedjor och varumärken som man annars springer på i centralorterna. Gissar att det är mycket vackert på sommaren, med ett kanonläge vid Lake Michigan. Väl tillbaka i Chicago blev det i alla fall en utsträckning på sängen igen innan återigen gick till The Chicago Chop House. Bruce hade rätt, det var det mest fantastiska kött jag smakat, jag tog något som kallades Tomahawk Eye och beställde den rare, d.v.s. rå i mitten. När man la kniven på var det som att skära i smör och köttet smälte i munnen. Helt fantastiskt. Enligt kyparen var det en bit som mörats i hela 60 dagar i deras specialkyl. Jag hade ingen anledning att misstro honom för det var verkligen sagolikt. Mer än mätt och belåten tarvades en riktigt lång promenad för att smälta maten....
Tillbaka på hotellet så varnade varenda tv-kanal om den Snowmageddon som skulle komma och dränka Chicago med omnejd i massor av snö. Vi funderade på hur det skulle bli med flyget hem nästa dag, men det var ju liksom bara att gilla läget. Jag kunde inte låta bli att få associationer till filmen Die hard 2 med Bruce Willis, filmen utspelas just på O'Hare flygplatsen i snöstorm.....
Dagen efter såg vi på morgonnyheterna om alla skolor som var stängda, och all beredskap man hade, de hemlösa skulle få bo i någon idrottsarena o.s.v. Men när jag tittade ut genom fönstret var det ca 1 cm blötsnö.....öööhh. Efetrsom vi skulle flyga på eftermiddagen kanske det skulle bli värre..... Eftermiddagen kom och nu var det nog...........1,5 cm blötsnö.... Taxin krypkörde till flygplatsen ifall det var halt, fast vägarna vara bara blöta..... Planet gick i tid och efter en nästan lika eländig hemresa som ditresa så landade vi på Arlanda kl.8 i morse, där var mycket kraftigare snöande, men inte bekom det piloten inte.
Dag 2 var en vacker vinterdag med -4 grader och strålande sol, perfekt för några bilder från ovan, Vi gick och vi gick och till slut var vi vid Willis Tower, förut hette den Sears Tower och var världens högsta byggnad, en bra bit över 400 meter hög.... Väl uppe på våning 103 var det en fantastisk utsikt över staden, att det var klart och fint väder förtogs av att vi inte fick gå ut, utan fick stå bakom skitiga fönster, inte så kul för en hängiven amatörfotograf, det fanns i alla fall inglasade balkonger, t.o.m. golvet var av glas, det var häftigt att stå på en glasbit 400 meter upp med hela Chicago under fötterna...
Sen fortsatte vi gå, och vi gick hur länge och långt som helst, men till slut var vi framme vid The Magnificent Mile, som är lite av huvudgatan här. I alla fall när det gäller shopping.... Men den brydde vi oss inte om, utan gick hela milen upp till nästa "lilla" hus, The John Hankock building, något lägre än Willi, bara 344 meter hög, men det brydde vi oss inte om, där fanns nömligen The Cheesecake Factory, en restaurang med en meny på 40(!) sidor varav de sista två bestod av Cheesecakes på längden o tvären. Efter mycken belutsvånda blev det i alla fall en lunch som var alldeles fantastisk. Sen gick vi vidare, gick och gick, tittade på affärer, turistbyrån fick ett besök, vi gick och gick igen och till slut var vi utanför Hotel Wit som har en bar med en himla massa öl, nu slapp jag gå, för nu provade jag en del lokala öl istället. Fantastiskt vilka microbryggerier de har i trakten, och vilka namn de har på sina öl, vad sägs om Goose Honker Ale, eller Dogfish IPA? Efter all öl och en himla massa miles i benen blev man så klart ganska slö, så en lång promenad tillbaka till hotellet för att slöa till en stund var inte fel. Efter lite utsträckning på hotellsängen (läs sova), var det dags att leta middagstillhåll, jag hade fått ett tips av min kompis Bruce om en restaurang som hette The Chicago Chop House och som skulle ha de bästa köttbitarna i stan, efter ytterligare en lååång promenad, vi gick och gick, var vi framme. Vi hade passerat en himla massa pubar på vägen som alla var överfulla, det var Superbowl på tv, men restaurangerna vi gick förbi var ganska tomma. Vi drog slutsatsen att det berodde på Superbowl. Som sagt, väl framme visade det sig att den enda kväll på året de hade stängt, var ikväll.... Ridå.... Vi började gå tillbaka och tänkte att vi hittar väl något annat, de näringsställen som såg intressanta ut från utsidan var stängda...... Men till slut hittade vi ett ställe som hette Sambasushi, det var ju ett lattjo namn, men eftersom jag gillar Suchi så... Stället skröt om sin unika meny som var en blandning av japansk, brasiliansk och peruansk kokkonst. I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske får lamabräss eller något annat spännande på suschin, men så var det inte den var alldeles som vanligt jättegod.
Dag 3 tog vi EL, som är deras variant på tunnelbana, med den skillnaden att den går 10 meter upp i luften, vi åkte med den till Evanston. Är man Rotarian så ringer det en klocka när man höra namnet Evanston, det är nämligen där som Rotary har sitt högkvarter. Det var jättekul för mig som Rotarian att få se själva hjärtat i vår organisation, vi blev väl omhändertagna och fick en guidad visning runt. Tyvärr var RI-Presidenten John Kenny upptagen så vi såg bara en skymt av honom. Hade varit kul att träffa honom annars, han är ju Skotte.... Jag fick i alla fall med en banner att ta med till klubben. Efter Rotary tog vi en promenad i Evanston, jag vet inte hur stort det är, men gissar att det kanske bor 40000 människor där. Det var en mysig stad, kul att gå runt i centrum och inte se alla dessa kedjor och varumärken som man annars springer på i centralorterna. Gissar att det är mycket vackert på sommaren, med ett kanonläge vid Lake Michigan. Väl tillbaka i Chicago blev det i alla fall en utsträckning på sängen igen innan återigen gick till The Chicago Chop House. Bruce hade rätt, det var det mest fantastiska kött jag smakat, jag tog något som kallades Tomahawk Eye och beställde den rare, d.v.s. rå i mitten. När man la kniven på var det som att skära i smör och köttet smälte i munnen. Helt fantastiskt. Enligt kyparen var det en bit som mörats i hela 60 dagar i deras specialkyl. Jag hade ingen anledning att misstro honom för det var verkligen sagolikt. Mer än mätt och belåten tarvades en riktigt lång promenad för att smälta maten....
Tillbaka på hotellet så varnade varenda tv-kanal om den Snowmageddon som skulle komma och dränka Chicago med omnejd i massor av snö. Vi funderade på hur det skulle bli med flyget hem nästa dag, men det var ju liksom bara att gilla läget. Jag kunde inte låta bli att få associationer till filmen Die hard 2 med Bruce Willis, filmen utspelas just på O'Hare flygplatsen i snöstorm.....
Dagen efter såg vi på morgonnyheterna om alla skolor som var stängda, och all beredskap man hade, de hemlösa skulle få bo i någon idrottsarena o.s.v. Men när jag tittade ut genom fönstret var det ca 1 cm blötsnö.....öööhh. Efetrsom vi skulle flyga på eftermiddagen kanske det skulle bli värre..... Eftermiddagen kom och nu var det nog...........1,5 cm blötsnö.... Taxin krypkörde till flygplatsen ifall det var halt, fast vägarna vara bara blöta..... Planet gick i tid och efter en nästan lika eländig hemresa som ditresa så landade vi på Arlanda kl.8 i morse, där var mycket kraftigare snöande, men inte bekom det piloten inte.
I taxin från flygplatsen
Hästensbutik i Chicago....
Hur kan man man döpa ett hus till Willis Tower... Little Willie...
Just utsikt....
En till just utsikt....
Med världen....eller i alla fall Chicago för mina fötter...
North River
Välkommen till Rotary HQ
T.o.m. Rotarys grundare hälsade välkommen, kall kille.... 
Den fantastiska köttbiten... Tagen med mobilkamera av mig
Samma köttbit, men bilden tagen av kyparen, med samma mobilkamera. Kan bildkvaliteten bero på fotografen?
2 kommentarer:
Ola, what's up amigos? :)
In first steps it's really good if somebody supports you, so hope to meet friendly and helpful people here. Let me know if I can help you.
Thanks in advance and good luck! :)
Jaka jest najlepsza stronka po polsku o kredycie sms? Szukam mozliwie jak najszybciej chwilowki albo pozyczki sms.
Znalazlem ta strone, jest ona najlepsza [url=http://studencki-kredyt.pl/kredyt-sms.html]kredyt sms[/url].
Licze na to ze ci to pomoglo, pozdrawiam z Polski.
Skicka en kommentar