Så har jag varit ute och rört på mig igen, var en sväng till London och skulle hämta en bil. Passade samtidigt på att träffa några kompisar och gå på engelska mustaschklubbens månadsmöte. Ni som är vana läsare av min blogg vet ju att mina trippa brukar kunna bli både försenade och knasiga, jag skulle den här gången mot mot bättre vetande åka med Ryan Air från Västerås, när jag kom fram till säkerhetsmänniskan så säger hon; Åh det är ju du med mustaschen, har du inte sonen med dig idag? Hon kom alltså ihåg när Robin och jag för drygt 2 år sedan var till Dublin och hans pass hade passerat bäst-före-datum, minns du inte så kolla här. Tokerierna fortsatte med att jag bläddrade i ett Ryan Air Magasin medan jag väntade, vem flinade där på en halvsides bild? Jo, jag...... Det var ett reportage av grabbarna från Irland som besökte mig i somras. När jag väl kommit ombord och flygvärdinnorna delade ut ett magasin till alla var det inte lätt att resa inkognito, de som satt närmast tyckte det var jättekul och surrade som sjutton, flygvärdinnorna tyckte jag borde få resa gratis men de kunde inte göra något åt det....
Nåväl, jag kom fram sent om sidor, hade bokat ett billigt BnB i Bishops Storford som ligger bredvid flygplatsen, killen med bilen jag skulle hämta skulle hämta mig vid 10-tiden dagen efter så jag såg fram emot en sovmorgon. För det första var sängen inte speciellt skön, den hade ingen bäddmadrass och man kände varenda fjäder när man låg i den, värmen hade de sparat in på och när jag började leta efter en handduk, så hittade jag ingen. Gick på muggen som fanns i korridoren utanför, där fanns inte heller några handdukar eller badlakan men väl en skylt som berättade att man kunde hyra dem för £1.-, det fick bli mycket toapapper, snål som jag är. La mig och skulle titta på tv en stund, slog på den, den hade 2 kanaler, båda analoga och tv'n hade en liten bordsantenn så när bilden var hygglig fanns inget ljud och tvärtom.
Vaknade och skulle gå till frukosten som ju brukar vara trevlig på ett BnB, ack vad jag bedrog mig, där var det självservice, det fanns bröd att rosta i kylen, smör och marmelad. En vattenkokare samt Tescos billigaste snabbkaffe eller te. Nåja, jag behövde inte svälta, och vad kan man begära för £27.-/natt. Pratade med Chris som skulle hämta mig vid kvart i 10, han sa sig vara framme om ca 10 minuter, ok sa jag, tog mitt pick o pack och gick ut att vänta....väntade och väntade men ingen Chris. Halv 11 ringde jag honom och undrade..... Det är svårt att hitta, sa han, adressen finns inte på min GPS och Dunmow RD är väldans lång, men jag kommer. Jag väntade ytterligare en halvtimme sen ringde jag igen. Nej, sa han jag får ge upp, jag hittar inte. Ojdå, sa jag, kan du stanna vid ett hotell då, så tar jag en taxi dit. Han ringde tillbaka efter 10 minuter, ok jag är utanför Days Inn! Jag ringde taxi, förklarade var jag var och vart jag skulle, tjejen i växeln bara skrattade och tyckte jag skulle gå, det var 5 minuters promenad (öh!). Hon förklarade vägen och fem minuter senare var jag i Chris bil.
Allt gick bra, jag fick med mig bilen och på väg ner till London för att träffa kompisarna stannade jag vid ett vacker grönt fält och skulle ta några bilder, när jag ställde mig på huk för att få en bra vinkel att fotografera från kände jag att min vänstra fot gungade konstigt...... Jag hade satt foten i en gigantiskt hundskit.... Skit(!) kul mitt ute efter en engelsk motorväg, med inget att torka av sig på, dessutom var det lurviga fårskinnsmattor i bilen, så det var inte det lättaste att inte skita ner dem.....
Körde vidare till jag hittade en rastplats med toalett där jag fick utföra min lite mer annorlunda behov. När jag efter en del köande hade trixat mig in i centrala London hade jag för ovanlighets skull tur. Efter andra varvet runt kvarteret där jag tänkte stanna hittade jag en parkeringsplats som var precis så stor att jag kunde baxa in nästan 6 meter Rolls Royce. Efter lite kliande i huvudet kom jag också på hur jag skulle betala, jag fick ringa ett parkeringskontor där en jättetrevlig tjej svarade att hon ville veta var jag stod, vilket reg.nr och vilket kreditkortsnummer. Det var lite jobbigt att uppge reg.nr, LIL är nämligen engelsk slang för tutte...(!)
Jag gick iväg till en pub, fick äntligen något att äta efter morgonens rostade bröd, i väntan på att vi alla skulle ses på puben The Windsor Castle, det blev som vanligt ett kärt återseende och mycket skratt under kvällen, som inte slutade förrän klockan var bortåt 3 och jag rullade tillbaka till flygplatsen, mitt flyg gick 06.35 så det blev ganska så lagom.
På hemvägen så var det inte mer än max 70 personer ombord och när de fick sina Ryan Air magasin blev det full uppståndelse, i stort sett alla ville ha min autograf så jag fick inte sova som jag tänkt mig.
Är det att vara ökänd, när man får skriva autografer i Storbritannien?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar