Måndagstrassel

Det är visserligen tisdag, men det började igår. AC’n på kontoret sa upp sig. Ringde YIT, kan ni komma? Ja, imorgon. Jag svettade mig igenom gårdagen och var lika glad varje gång jag gick ut i butiken där AC´n fungerade. Annars kändes dagen riktigt bra, jag tror armen håller på att limma ihop sig. Men idag fortsatte måndagstrasslet, kokhett på kontoret. Då lämnar datorn in sin avskedsansökan. Det saknades någon fil. Vadå saknades? Den kan väl inte bara trilla ur burken…? Dessutom är det en dator som inte är i vare sig lokalt nätverk eller Internet. Den där Bill Gates skulle jag vilja ha ett allvarligt samtal med. Egentligen började det för några veckor sedan med att CD gav upp. Så om jag skulle kunna återställa några filer var jag tvungen att få igång den först. Jaha, bara att koppla loss eländet. Har någon försökt att stå på knä under en bänk och lossa 15 kablar från en dator, hålla balansen och alltihop med en arm. Det går inte. Jag fick hämta personalen som fick krypa omkring och först märka upp tiotalet kablar som var identiskt lika, och sedan lossa dem så jag kunde skruva isär och byta CD. När det väl var gjort och strö, tangentbord o råtta var inkopplade skulle jag försöka få igång den. Hur jag än försökte så ville det sig inte. Nu var det lunchdags och jag drog till Ögir, fick några jättegoda pitepalt. Innan jag drog sa jag till Carina att sätta tillbaka alla kablar innan hon gick hem. Ifall jag skulle få igång den efter lunchen. Det gick inte ett dugg bättre, jag talade med supporten som tyckte jag skulle skicka den direkt så skulle jag få den tillbaka på torsdag. Det var ju lättare sagt en gjort, nu hade jag ingen som kunde hjälpa mig med krypandet och kablarna, det var bara jag och Maria på plats just då. Men skam den som ger sig. Det gick att få loss kablar och dra ut den, men det känns i den trasiga armen, jag lovar. Nu skulle jag ”bara” lyfta den till en kartong och förpacka den. Tur i oturen så kom Anna in och ville låna mitt kreditkort, hon och kompisarna skulle åka till Cypern eller nåt. Nu fick jag i alla fall hjälp att ställa den i lådan. Men hur få in den i bilen, och vidare in på posten. Morgan som är världsmästare på att komma sent till jobbet kom för en gång skull i tid, så han fick vara mina armar. Nu är maskineriet på väg till Jönköping, om inte postbilen krockar…

Imorgon ska jag tillbaka med armen till människoreparatörerna på lasarettet. Undrar hur mycket skäll jag ska få den här gången….?

 

Måndag eller.....?

Vilken dag! Den började visserligen i lagom tempo, det är ju ändå nästan som fredag. MEN. Vi 10-tiden åkte jag till Avesta och skulle hämta en motorcykel, det tar ju en stund med släp, men jag tänkte att åker jag i tid så hinner jag vad jag ska på eftermiddagen. När jag just passerat Norberg var det en lastbil som trillat ikull och blockerade vägen. Bilarna framför o bakom började vända på vägen, men det var inte bara att vända, de fick ta om några gånger. När jag stått i fem minuter började stressen göra sig gällande, men hur ska jag komma runt, bil o släp var väl 10-11 meter långt. Till slut flög fan i mig och jag höjde bilen, körde ner i diket, upp igen, ner i nästa dike och upp på vägen igen. Äntligen på väg igen. Vi lastade hojen, tog en kopp sedan åkte jag hemåt. När jag var i Färna, vid lunchtid, ringde Maria och undrade vart man skulle ringa när inte tobaksleveransen kommit? Till saken hör att den skulle kommit redan i måndags, men av olika anledningar skull den dyka upp idag, på förmiddagen. Ring Swedish Match, sa jag och åkte vidare. Efter en stund ringde Maria igen. Swedish Match stänger kl. 12 dag före helgdag. God natt, vad gör man nu? Lagret var ju tomt. Jag ringde några kontakter på Swedish Match, men ingen kunde hjälpa. När jag kom tillbaka, straxt efter 13 kommer samtidigt en lastbil. Det var tobaken. Majsan som skulle gå hem kl. 12 fick stanna och plocka upp. Tre pallar. I butiken var det samtidigt full kalabalik, lönedags och många som var på resande fot inför helgen, telefonen gick varm o.s.v. Då pajade kassan ihop. Kön blev ännu längre, jag försökte alla möjliga olika programmeringar för att få i gång den. Kön blev ännu längre, kunder ville hämta o lämna bilar o släp, andra ville tanka och ännu fler ville köpa tobak som ännu inte var upplockad, dessutom ringde telefonem oavbrutet. Till slut ringde jag ringde supporten. Hej, jag har det o det felet och dessa felkoder. HJÄLP! Nja, har aldrig hört det felet förut, du får vänta till fredag. Men… Jo tyvärr. Men skam den som ger sig, medan Majsan plockar tobak och först Maria sedan Monica försöker underhålla kunderna så grejar jag med kassan. Drar ut ett sedelkabinett som jag tror spökar och ska skruva isär det. Väger väl en 10 kg och är för stort för att ta med en hand, i ren reflex tar jag min brutna arm och stöttar med. AJ, SOM FAN! Nu gick frakturen upp igen! Jag fick i alla fall isär skiten och hittade felet. Efter 3 timmar med ett blodtryck uppemot 300 så funkar kassan. Nu är det bara allt annat som ska fixas…. Vadå kortvecka…?

 

 

Allt hänger ihop...

Kortvecka, skönt! Eller…? Som småföretagare med en dygnetruntöppen verksamhet känns det inte som om veckorna blir kortare för att det är en röd dag mitt i. Alla beställningar måste nämligen vara inskickade någon dag tidigare och det blir jättestressigt att hinna med allt. Så även om man kan ta det lugnt på den röda dagen, måste man stressa runt de övriga så man behöver en dag att vila upp sig på…

Såg slutklämmen av Melodifestivalen i lördags, för en gång skull vann rätt låt, grattis Finland. Jag såg monstren live i Stockholm för ett par år sedan. Häftig scenshow! Men fy så varmt och svettigt det måste vara.

Var på Ögir och käkade lunch idag, stekt strömming med potatismos, helt klart en av mina favoriter. Men sällskapet vid bordet tyckte det var konstigt med lingon till… Jag tyckte det var fullständigt normalt. Är det jag som är konstig…? Han å sin sida åt Chili Con Carne med potatismos! Det var väl konstigt om något…?

Min dotter Anna hade laddningproblem med sin Buggy, vi lämnade den till HBV och bad dem fixa. Idag ringde Börje och meddelade att den var klar, Anna kunde inte hämta den innan de stängde så jag tog med Konny, eftersom jag inte kan köra manuella bilar med min brutna arm fick Konny äran. Synen när han skulle försöka åla sig in i vad som närmast kan liknas vid ett badkar med tältduk över var dagen bäst skratt. Han försökte på alla möjliga sätt. Först med rumpan före, men då blev benen hängande utanför. Sedan med ett ben i taget, då hängde resten av gubben utanför. Till slut stack han in armarna först, drog sig över till passagerarsidan, lyckades få ner benen under ratten, sedan blev det akrobatik i den högre skolan när han skulle få tillbaka överkroppen till förarsidan. Å så gav han sig iväg. Tyvärr missade jag när han skulle ta sig ur, men det var säkert lika kul…

Jag har hål i huvet, bokstavligen. Hade en hjärnblödning för sju år sedan och de lämnade ett hål i skallbenet. Om jag petar lite i hålet, som är på höger sida av skallen, så kluckar det i vänster öra…. I helgen satt jag och rafsade mig i stubben på skallen, då kom jag på att det killar i armbrottet. Det är nog som de säger… Allt hänger ihop…

Håll armen still!

Var på återbesök med armen igår. Förra måndagen lämnade jag remiss och röntgenbilder från Stockholm, på ortopeden i Köping, och igår skulle jag röntgas igen och få träffa en läkare. Röntgenundersökningen skulle ske kl. 12,45 och jag skulle få träffa människoreparatören kl. 13,45. Var på plats vid 12,30, tjejen som tog emot såg ut som ett frågetecken?! Nä, det finns ingen remiss. Sätt dig ska jag kolla. Satt o väntade 20 minuter sedan kom sköterskan och meddelade att hon hittat remissen. Hur lång tid….? Vi har några akutfall, men det ska nog gå ganska fort. Ja, jag har tid hos människoreparatören kl. 13,45 så…. Men hon var redan borta. Hittade en Bilsport från 2001, bläddrade lite klockan blev 13.00, hittade en lika gammal Illustrerad Vetenskap räckte till kl. 13.30. Hade en liten kille mitt emot som satt o höll sig för armen, började prata med honom. Det visade sig att han var från världsmetropolen Kungsör, så vi hade ju en del gemensamt, även om jag var fyrtio år äldre. Nu var klockan 14.00 och någon ropade äntligen mitt namn. Välkommen Dan, kom in här, nu ska vi se… eh…öh… oj då. Jag har visst inte de gamla bilderna. Har du dem med dig? Men hallå! Jag lämnade dem för en vecka sedan. Jaha….kan du gå ut o sätta dig en stund igen så får jag kolla. Nu var klockan 14.10 och medan jag satt o väntade fick lillkillen gå in. Klockan 14.30 kom inombordsfotografen och hämtade mig igen, nu hade han hittat bilderna, tog nya likadana och skickade mig en timme försenad till ortopeden. Där var idel kända ansikten så jag fick en trevlig pratstund. Nu blev inte väntan så lång, vid 15.15 blev jag inropad, fick vänta i ett rum i tio minuter sedan kom Doktorn. Han tittade på mitt bandage, konstaterade att frakturen inte läkt det minsta. Frågade om jag tog det lugnt…..? Njaaa…jag åkte direkt från akuten till jobbet. Begriper du inte att du måste vara still! Annars bryter du upp det hela tiden Du får åka till Västerås och få en överarmsartros. Var där kl. 10.30 imorgon! Adjö. Ojdå, vad är det? Kommer jag att bli som han i Polisskolan? Är det som en gipsvagga? Kan jag jobba? O.s.v. Idag for jag till Västerås och fick något som liknar ett axelskydd på en hockeylirare. Armen sitter mycket stadigare nu. Kan nog jobba lite mer…. Imorgon ska jag på ny röntgen och sedan träffa den stressade läkaren. Hoppas det ser bättre ut nu.

Kom just tillbaka till jobbet. Vi har haft celebert besök hemma. Kanal 5 med programmet Hundra Höjdare! var hemma och gjorde ett inslag som skulle handla om mig. Jag fick stå på ungarnas studsmatta och hoppa med Fredrik o Filip intervjuade mig. Var det i stillhet jag skulle ha armen…?

Trött men glad, jo jo och förbannad...

Medan jag tog igen mig lite och skrev föra bloggen gjorde Emma o Caerola ett jättekobb att serva alla kunder som formligen kryllade på macken. Mitt i detta gytter glider ett gäng på 7-8 yngre grabbar och en hund in i butiken. De går ett var runt de inre delarna och plocker med sig allt de kommer över, inkl. ett helt kylskåp fullt med dricka. Att Emma o Caerola inte såg något var kanske inte så konstigt med tanke på hur upptagna de var. Men civilkuraget hos övriga kunder kan man ju ha vissa synpunkter på. När jag bloggat klart och går ut igen undrar en kund om jag sett på övervakningen vad som hänt? Nä, vadå? Jo, de drog med kyl och kakor o allt möjligt. Varför stoppar man inte ett sånt brott, när man ser det? Nåväl, bara att titta igenom filmerna och mycket riktigt, de plockade med sig både det ena o det andra. Klockrena bilder på förövarna inkl. deras bil med reg.nr. och allt. Det blir svårt för dem att förklara bort när Polisen kommer....

Trött men glad.

Då var det över för den här gången. Pre Summer Meet 2006, lika kul som alltid, lika kaotiskt, men ändå på något sätt ännu mer, ännu roligare än förra gången. Dagen började med utrustning av servicemopparna som skulle rulla, sedan var det upp och kolla om radion var på gång, spänd förväntan. Ska allt fungera? Hann med en snabbrunda på utställningen innan det var dags att äntra scenen och presentera uppträdanden och sedan dela ut priserna, jag hade god hjälp av min dotter Ccilia som skötte prisutdelningen till vinnarna i lådbilsrallyt och till vinnarna av det s.k. Kidz Choise. Äntligen lite mat, en toast på Hantis, nu anslöt nästa dotter med pojkvän. Sedan rullad Cruisingen igång. Gissningsvis var det som mest ÖVER 2000 bilar som rullade i stan samtidigt, OTROLIGT. Då ska vi heller inte glömma några hundra motorcyklar. Nytt för i år var ju det här med radio, Köpings Raggarradio, där jag agerade flygande skjutjärnsreporter, kanonkul. Eftersom jag springer runt med armen bruten kunde jag inte både sköta mikrofon och bil samtidigt, så jag rekvirerade en kompis med en Lincoln Town Car, en sån där som är hur lång som helst med svarta rutor, och som man alltid undrar vem som åker i. Det var riktigt häftigt att smyga runt med den och referera från Cruisingrundan. Stort tack för hjälpen Jonny. Sedan var det ner till macken och dela ut luktgranar till alla mer eller mindre avklädda människor. Nytt för i år var en tjej som blev möhippad av sina väninnor, och fick sköta granutdelandet, mycket uppskattat av de manliga kalsongbärarna. Tillbaks till radion och ut i svängen igen. Nya nedslag i verkligheten med direktsända referat. Nu är klockan 2,30 och det är fortfarande en strid ström med människor som står i kö för ett nattamål. Trött men sprudlande glad.

 

Dags för träningsläger...

Brottsligheten fortsätter! Eller rättare sagt, försöken fortsätter. Igår var det dags igen, samma dåre, samma lager och samma kamera som han försöker undkomma. Straxt före kl. 8 igår kväll kommer två suspekta typer in på macken, den ena går på muggen, medan den andre står å bläddrar bland skivorna. Konny ginar genom lagret när han varit ute och kommer in i butiken. När Konny sladdar in i butiken smyger den ena busen in bakom Konny och in på lagret. Nu insåg han att lagret var ganska belamrat för tillfället, han börjar flytta lite grejer, kompisen utanför börjar ställa frågor för att uppehålla Monica i butiken, nu har han på lagret röjt undan lite, men han vänder sig om och ser kameran som stirrar på honom, då hukar han sig för att undkomma kameran….!? Smyger/kryper fram och hoppar upp mot kameran som sitter nästan 2,5 meter upp i luften, han lyckas slå sönder fästet så kameran blir hängande i sladden. Men tittar rakt in i den medan han hoppar runt. Snygga bilder. Nu har kompisen dessutom fått psykbryt av nervositet, så han drar. Monica som fattat misstanker går ut på lagret och ser kameran som hänger i sladden. Men ingen gubbe. När jag kollar filmen ser man att det är samma snubbe som vart här två gånger tidigare….. Antingen är han vidskeplig, tredje gången gillt. Eller så är han dum på riktigt…. Vi fick i alla fall reg. numret på bilen de åkte i, så förhoppningsvis ska vi slippa dem ett tag.

Idag ringde Kanal 5 och ville göra ett reportage om mustascher. Vilken tur för dem att de ringde till mig. Jag har ju viss erfarenhet. Det var Fredrik o Filip som ville ha ett inslag till något program. Det är ju typiskt att man går runt med en bruten arm och inte kan fixa mustaschen ordentligt. Det blir till att lägga hustrun i hårdträning över helgen.

Brottsligt...

Det finns brott, och så finns det brott. Själv har jag armbrott. Många tycker synd om mig, men det verkar inte vara för att jag brutit armen och den är jättesvullen. Nä, de flesta verkar ha mer bekymmer om att jag inte kan åka hoj på ett tag. Också ett sätt att visa omtanke. Det år å andra sidan inte bara negativt att vara enarmad. Min hustru var tvungen att hjälpa mig i duschen. Mycket trevligt, det var ett tag sedan. Barnen bär fram allt jag ber om. Folk öppnar dörrarna. Frågar om jag behöver en hand, o.s.v. Dessutom har jag räknat ut att konvalecensen när det gäller städning, diskning och annat är uppemot 3 år. Rätt skönt faktiskt.

Sen finns det andra brott. Kriminella sådana. Igår var ljushuvudet jag bloggade om i min allra första blogg tillbaka och försökte på samma sätt ta sig in på tobakslagret. Lika bra bilder den här gången, och lika misslyckat. Hur enveten kan man vara...?

Nästa misslyckade brott var vid 18-tiden i kväll. En välkänd typ satt i en bil utanför medan kompisen var inne o handlade. Medan Monica servade kompisen passade han på att sticka ut armen genom rutan och sno åt sig en engångsgrill. Syntes klart o tydligt på övervakningskameran. Jag ringde Polisen, talade om vad som hänt, och vem som gjort det. De blev riktigt glada, de ville ha så mycket som möjligt på den här killen. Efter bara några minuter stod på mitt kontor och kollade på gärningen. Ytterligare någon timme senare ringer de och berättar att han erkänt. Tagen på bar gärning när han och polarna satt och grillade. Maten hade de "köpt" på Willys och tändvätskan på grannmacken. Undrar om de tror på tomten också...

Nästa brott är kanske inte ett brott...eller jo....men konstigt är det. Har en polare som suttit häktad ända sedan 28 januari, de första femtio dagarna med restriktioner. Utan att han egentligen begått något brott.... Även om domstolen tyckte annorlunda. Efter en del strul i förhållandet bad han damen i fråga att flytta, vilket hon gjorde under vissa protester. När han sedan i frid o fröjd satt och tittade på tv ihop med sonen, knackar det på dörren. Utanför står två poliser och undrar om han vill följa med till Västerås på förhör. Intet ont anande följer han med, i tron att det gäller en anmälan han själv gjort tidigare. Det visar sig att damen i fråga har anmält honom för grov kvinnofridskränkning. Han blir anhållen, sedermera häktad med restriktioner. I Tingsrätten vill ordföranden, som är den enda juristen i sammanhanget, fria, medan nämndemännen som är politiskt tillsatta lekmän vill fälla. Han fick 1,5 år på kåken för att damen hittat på en historia det inte fanns ett enda bevis för. Man måste ju undra om inte en jurists överväganden borde väga tyngre än lekmännens? Under tiden vill damen ha tillträde till huset för att hämta sina prylar. De bestämmer med försvararen att ses då och då för att bli insläppta. När försvararen kommer dit är huset redan tömt, utan åverkan och ingen "försmådd" dam som väntar. Hon har alltså i sin tut gjort sig skyldig till hemfridsbrott eller olaga intrång eller så. Men min polare får fortsätta sitta i häkte i väntan på att komma till Hovrätten. Ska det verkligen behöva gå till på det viset? När killar som de ovanstående kan gå fria? Vi behöver mer poliser, med större resurser till utredningar. De du GP....

Det där med tid. Igen....

Så tokigt det kan bli. Jag har åkt motorcykel i snart trettio år, med ett o annat avbrott för barnafödsel, hjärnblödning och liknande. 1979 gick det lite fort och jag landade på sidan av vägen med kompisen hoj, men annars har jag varit förskonad från annat än att man tappat hojen vid stopp eller att foten glidit undan. Men i torsdags var det dags för den klassiska olyckan, Jag har ju tidigare haft synpunkter på trafiken Stockholm, och nu fick jag det definitivt bekräftat. Jag kom åkande på Birger Jarlsgatan på väg till ett ovanligt viktigt styrelsemöte i OKQ8 Affärsmannaförening. Jag åkte i högerfilen i ca 30 knyck, vänsterfilen gick saktare, kanske 10 knyck. Helt plötsligt är det en dåre i vänsterfilen som bara svänger över mot mig i tron att det var en lucka mellan bilarna, det var det inte, det var jag. Pang, bom o brak så ligger man och biter i asfalten, det gick ju sakta så fallet blev inte så långt eller stort, men när jag försöker resa mig upp och ska dra fram armarna för att balansera så känner jag att armarna rör sig, men jag ser ingen vänsterarm i ögonvrån. Konstigt tänkte jag, och tittade en extra gång, jodå armen hängde där men jag kunde inte känna den och den ville inte röra sig när jag försökte. Då förstod jag att armen var bruten, minst. Nu kommer bilföraren utfarande och tjoar, OJ OJ, FÖRLÅT, VAD HAR JAG GJORT, HUR GICK DET FÖR DIG? VAD SKA VI GÖRA? VILL DU HA ETT GLAS VATTEN? O.s.v. han var helt hysterisk, det var jag som fick försöka lugna ner honom och berätta att jag vore tacksam om han ringde en Ambulans för jag brutit armen. Tur i oturen så kom en kollega, på väg till samma möte förbi och undrade vad som stod på. Tack o lov att en normal människa dök upp, nu kunde jag instruera honom om vad han skulle göra och att han kunde ta min dator och alla papper i hojen, som skulle till mötet. Han reste upp, rullade undan och låste hojen åt mig, sedan drog han på mötet och informerade de andra. Nu kom ambulansen och killarna ombord var riktiga proffs de kollade att jag var vid medvetande och allt möjligt, eftersom vänster arm var dubbelt så stor som normalt så insåg de också att den troligen var bruten. Nu kom Polisen också och de brydde sig inte så mycket om mig utan kollade med vittnen, medan jag fick åka ambulans. I ambulansen blev jag utfrågad om vilka mediciner jag åt och hur ont jag hade, vill du ha morfin? Nej tack, jag vill inte ha morfin. Jag har bara brutit armen. Ja men, det gör ont att bryta armen! Det är möjligt men jag har inte ont, mest bara irriterad att jag skulle missa mötet. Kanske jag skulle hinna tillbaka och vara med på de viktigaste frågorna på eftermiddagen. Ambulanskillarna fortsatte tjata om att jag borde ha ont och plötsligt var vi på akuten på Karolinska. De satte mig på en säng och drog vidare till nästa utryckning, kanske någon som hade mer ont så de fick användning för sin morfinspruta. Nu kom en sköterska och skulle skriva in mig, hon förklarade att om det var ok för mig så kunde jag låta ett gäng aspiranter som utbildar sig på Karolinska ta hand om mig, det skulle finnas en riktig läkare som övervakade det hela, men jag skulle troligen få vård snabbare. Helt ok för mig, full fart spar tid. Medan jag väntade kom Polisen och tog min version av det hela, de kollade också om jag var nykter, det tror jag att jag var. Nu kom en jättesöt tjej och hämtade mig, hon berättade att hon snart var färdig sjuksköterska och sedan förhörde hon mig om allt som hade med min hälsa att göra. Hon undrade om jag fått en morfinspruta mot värken, men jag fick återigen förklara att jag inte fått någon spruta och att jag inte hade ont, bara en konstig molande känsla, ungefär som att stå med armen uppåt i en timme. Hon tittade konstigt på mig, men sa inget. Troligen stod det inget i hennes studiematerial om envisa människor som vägrar ha ont. Hon skulle ta ett blodtryck för att se om jag levde, hon ville jag skulle ligga ner, och när man normalt sett lägger sig sticker man ju fram armarna för att balansera, det kändes konstigt så jag tittade till på vänsterarmen, som ju inte ville följa med rörelsen, då såg jag att benstumpen var på väg ut genom muskeln, det blev sittande blodtryckstagning. Nu kom nästa människa, hon hade dessutom ett helt gäng i släptåg. Presenterade sig som blivande läkare och de andra som både blivande läkare och sköterskor, samma visa igen. Gick igenom min medicinska historia, konstaterade att jag troligen hade en fraktur och tyckte det var konstigt att jag inte hade ont. Nu fick jag komma till röntgen och blev tvungen att ta två Citodon och en Stesolid, för det skull göra ont när de röntgade. Jag blev bara trött, inte gjorde det ont heller. Tillbaka på akuten fick jag sitta o vänta att bilderna skulle bli klara, under tiden passade jag på att ringa o lugna hustrun, sedan ringde jag kollegorna och förhörde mig om hur mötet har gått, berättade vad jag tyckte i vissa frågor, sedan ägnade jag mig åt att läsa en 5 år gammal Båt-nytt, resten av tidningarna var Allers, Allas o.s.v. inte speciellt intressant. Nu kom bilderna och den blivande människoreparatören kom och förklarade vad som hänt, överarmsbenet var av, men de behövde inte skära upp mig, allt låg där det skulle. Numer får man tydligen inte gips, utan en sköterska kom med något plastliknande som hon lindade runt överarmen, när den var nästan genomhärdad klippte hon upp den och satte dit kardborreband, så nu kan jag ta av det som en slags hylsa när jag ska duscha. Nu var klockan 14.30 och jag hade inte ätit sedan frukost, sköterskan kom med juice och en macka, sedan kom mina kollegor och undrade om jag levde. De följde med till hojen, hjälpte mig att ställa in den på en mack i närheten och sedan skjutsade John hem mig, ända till dörren. Tack för det John. Han tyckte inte det var någon större omväg, han skulle ju hem till Sälen…. Äntligen hemma fick lite att käka, sen åkte jag till jobbet.

Igår åkte jag och sonen till Stockholm och skulle hämta hem hojen, den var bara lite repig och fästena till vänstra väskan var sönder. Konstigt med tanke på mina skador. På vägen hem ringde telefonen, det var Polisen som kom efter smällen, han frågade hur det var med mig, jättesnällt gjort, sedan frågade han hur det gått mig hojen. Då kom det fram att det var hans drömhoj, och hur djävligt det var att köra på den…

Nu sitter jag och skriver detta med en hand, fan allting tar dubbelt så lång tid….

 

Vänsterprassel eller...?

Det hände något lustigt i lördags/söndags. Jag var borta och höll en Whiskyprovning med LRF, mycket trevlig tillställning. Även om det blev bråttom dit, när jag körde hemifrån och hade kommit 5-6 km kom jag på att jag glömt sätta på mig flugan. Bara att vända, nu hade jag 17 minuter på mig att ta mig från Jägaråsen i Kungsör till Tängsta i Odensvi. Det gick! Jaguars V12´or kan man lita på. Efter uträttat värv rullade jag hemåt, spelade mycket och högt på stereon så jag hörde inte att telefonen ringde. När jag kom hem såg jag att det var 3 missade samtal från okänt nummer. För ovanlighets skull var dottern hemma och när jag kom in sa hon att någon Eva eller Emma hade sökt mig vid 10-tiden. Konstig tid att ringa, men det kanske var en nöjd kund som ville gratulera… Jag tänkte inte mer på det men fick konstiga blickar av hustrun under hela söndagen. Ända till jag läste Aftonblade.se där de skrev om Tyska mästerskapen i skägg och mustasch och där de hade en hänvisning till Svenska Mustaschklubben. Eftersom jag är webmaster i densamma kunde jag inte låta bli att mejla journalisten som skrivit reportaget och fråga var hon fått uppgifterna ifrån. Det visade sig att hon hette Emma och hade sökt mig på alla möjliga sätt på lördagen för att få en livekommentar. När jag berättade det för dottern såg jag hur hon och hustrun utbytte blickar. Sedan var hustrun snäll hela kvällen….