Hemma

Det blev inte så mycket bloggat som jag hoppats, heltrög uppkoppling på hotellet, och inte så mycket tid. Måste ju hinna med att uppleva också. Hur som helst, efter förra bloggen for vi vidare till Sitka, en intressant liten håla lite längre norrut, Sitka var väldigt influerat av den tid när Alaska var ryskt, många hus hade lökkupoler på taket och det fanns en gammal rysk-ortodox kyrka med tillhörande grav där någon rysk prinsessa skulle vila. Omgivningarna var som överallt annars otroligt vackra, är var det fler örnar än måsar i luften, dessutom massor av korpar, jättestora sådana, Hugin och Munin kan slänga sig i väggen…. Dessutom hade de en något uddda offentlig toalett, verkligen offentlig….

Nu var det dags för 1,5 dygn till havs, vi gick in i en smal smal fjord, upp mot en glaciär, strålande sol och underbara vyer, ett gäng Späckhuggare lekte en bit ifrån oss….. Det var meningen att vi skulle gå upp riktigt nära glaciären men det var för mycket isberg, isberg som dessutom tagit med sig en del sten och kaptenen var väl rädd för bucklor i skrovet, så vi stannade en bit ifrån, men hänförande vackert var der i alla fall. I vattnen kryllade det av Havsutter, jättestora jämfört med våra. Jag lyckades fånga ett par på bild som antingen övade livräddning alternativt tillverkade fler uttrar…..

Sista natten till sjöss, när vi vaknade var vi i Wittiher, p.g.a stor skillnad mellan ebb och flod kan inte fartygen gå in i Anchorage utan man får kliva av och ta sig med buss till Anchorage som ligger ca 50 km bort. Rederiet tillhandahöll bussar för helt sanslösa $68.-!!! Ett av skäggen ombord hade lite kontakter så han ordnade så vi blev hämtade i typiska amerikanska skolbussar, gula och fina på utsidan, men insidan lämnade en del övrigt att önska, det var bara fästen för handbojor som skiljde insidan från en fångtransport, det fanns ett säkerhetsbälte i hela bussen, och det var för chauffören… Är de inte rädda om sina barn där borta? Den enda vägen till och från Whittiher går genom en tunnel i berget, en tunnel som från början byggdes för tåg, men allt eftersom det blev vanligare med biltrafik så började man använda tunneln även till bilar, så nu skulle vi samsas med tåg på samma spår/väg(???), det var visserligen reglerat med trafikljus, men jag har en känsla av att de flesta såg trafikljus mest som ett pittoreskt inslag i gatubilden, för när vi lyckligt och väl kom ut på andra sidan stod det en bil som garanterat haft närkontakt med tåget, den var fullständigt demolerad och mindre än hälften så lång som den borde varit….

Vi kom i alla fall lyckligt fram till hotellet. Nu tog vi en promenad, gick bort och tittade på arenan där tävlingarna skulle gå av stapeln, hittade en intressant pub, den utgav sig för att vara irländsk men hette något så skotskt som McKingley(?), bra öl och skaplig mat hade de i alla fall.

På kvällen var vi bjudna på en BBQ av våra värdar i SCABMC (South Central Alaska Beard and Moustache Club), en trevlig tillställning i en av Anchorages parker, lite kylig men god mat, god öl från en av sponsorerna och goda vänner gjorde kvällen till en höjdare. I bussen på väg dit fick vi bl.a. veta varför det var så höga staket runt många av husen vi passerade, det berodde på att det bor mer än 2000(!) älgar i stan…. På väg hem stod en dessa älgar bredvid gatan, tyskarna som var med var alldeles tokiga, förklarar faktiskt lite varför de stjäl så många av våra älgvarningsskyltar. Det finns också björnar i centrum, en av dem försökte strypa mig….

Torsdagen var inget inbokat så vi tog en promenad runt i staden, en ganska ful stad faktiskt, downtown Anchorage tycks vara anpassad efter japanska turister i

första hand, vi hittade i alla fall en liten buss som körde guidade turer runt i stan, vi hoppade på en och fick sällskap av ett gäng kineser som var mer intresserade av våra mustascher än av Anchorage, men det löste sig efter en stunds fotograferande, en av dem hade en Hasselbladare, gissa om jag blev avundsjuk…

Fredagen skulle det vara en parad genom med alla tävlande, vi skulle gå genom staden och komma fram vid en park mitt i där det hölls tal och var allmänt stimmigt faktiskt. Medan jag och Bo gjorde

oss i ordning med Sveriges fana och klubbens standar kom en dam fram till oss och frågar på klingande svenska ”hej, är det du som är ifrån Kungsör?”….ööhh aahh…jo, det är jag, men…? Det visade sig att de var från Eskilstuna och hade läst om mig i Eskilstunakuriren, de var i Kalifornien för att hälsa på dottern, men hon hade dragit till Anchorage för att se vårt VM så föräldrarna följde efter, de hade biljetter till morgondagens tävlingar och såg fram emot det. KUL!!

Paraden leddes av en älg som heter Seymore, tydligen någon slags symbol för Anchorage eller Alaska, jag vet inte vilket. Men han var väldans sympatisk och lånade vår stolta fana, viftade och härjade med den så det stod härliga till.

Lördag var det så tävlingsdags, jag hade lovat att vara med i förjuryn, och se till att alla tävlande hamnade i rätt kategori, så jag var tvungen att vara på plats redan kl.9,30, det blev en lång dag, med många sköna skratt och en publik som stundtals var alldeles vilda. För min del slutade det som vanligt, den ständiga fyran, så även Bo. Men vi var lika glada för det, det viktiga var ju ända att ställa upp för att samla in pengar till välgörenhet.

Söndag var det äntligen över…nu skulle vi ut naturen och uppleva vildmark innan avskedsfesten. Efter lite snurrande hade vi så några björnar mitt framför oss, riktigt bra bilder blev det också…..

Avskedsfesten var vid en gammal guldgruva, eller rättare sagt vid en flod med guld i bottenslammet, sedvanlig BBQ och öl, men också möjlighet till att vaska guld. Jag och Rod hyrde varsin

vaskpanna, fick en snabblektion och drog till floden, fan trot…men vi hittade faktiskt några ynka korn. Hade man haft mer tid så…… Hmmm, kanske man ska åka tillbaka?

Måndag var det hemåkardags, hittills hade ju resan gått bra, så mina farhågor var på topp, vi checkade in för första sträckan

Anchorage – Seattle, jaha, flyget försenat 1,5 timme, inget att göra, vi gick in i alla fall, väntade på våra engelska vänner som hade gått till en annan disk, men de hade blivit ombokade till en annan flight som skulel gå en halvtimme tidigare, medan vi kliade oss i huvudet och funderade på vad vi skulle göra i väntan på flyget kom en uppmärksam flygplatsjobbare som undrade vad vi sökte? Vi förklarade problemet att vi behövde ett fikeri eller liknande medan vi väntade. Men ni behöver inte vänta, sa hon, de har ändrat sig och flyget är inte försenat… Eeehh…nähä… Vi gjorde lång näsa åt engelsmännen och gled bort till gaten, vi skulle ju ändå träffa dem i Seattle, men medan vi satt på planet kommer de in, då hade tjejen vid deras disk bokat om den igen, den här gången till det ursprungliga flyget. Allt gick bra och vi landade i Seattle, letade oss bort till den internationella terminalen och satte oss att vänta på flyget till London, medan vi satt där ropade de upp våra namn och bad oss komma tillinformationsdisken. Vi gick dit och damen bad oss först verifiera bagaget, eftersom vi checkat in det via ett annat flygbolag, sedan sa hon att de tyvärr var fullbokade och att jag, brorsan och Bo ”got the lucky numbers”, vi hade nämligen blivit

uppgraderade tillBusinessclass. Fan, det är ju så man ska resa, vi fick en riktig restaurangmeny, vi fick äta på porslin med riktiga bestick, vi fick dricka hur mycket Champagne vi ville, vi hade

massor av utrymme och med en knapptryckning blev

stolen en säng, ungefär som i den tecknade filmen med Musse Pigg, Långben och Kalle Anka på campingsemester.

Nu är vi i alla fall hemma i fattigdom och eländemen många gånger rikare på upplevelser.

Naturen är storslagen...

I förra bloggen glömde jag tanterna på Granville Island! Det var helt sanslöst…överallt var det tanter i röda hattar…!!! De flesta hade dessutom lila kläder för övrigt. Så vitt jag förstod var tanterna mest en plåga för omgivningen, jag fick ingen förklaring till varför, det var bara så. Medan en annan förklaring var att de på något vis samlade pengar till välgörenhet. Roliga såg de ut i alla fall, fast det kanske de tyckte om sju mustascher som smög omkring i samma butiker….
När vi väl kom ombord på båten var det en dam som hade en röd någonting i håret, jag gissar att hon än så länge bara är en hang-around, och ännu inte fått ta på hatten….

Sedan förra bloggen har vi i alla fall hunnit med att besöka Juneau, som är huvudstaden i Alaska, nej vi träffade inte Sarah Palin! Men det blev en oförglömlig tripp i alla fall, jag tycker att städer ser ju ungefär likadana ut överallt, i alla fall i den här delen av världen, det är gator och hus, inget speciellt gammalt eller historiskt intressant, så jag vill ta en tur med en mindre båt, och spana efter valar. Vi hoppade in på en turistinformation och jodå de kunde få med oss på en båt som skulle ut och spana, men det skulle gå om 10 minuter…. Ja, ja det hinner vi, det skulle tydligen bara vara ”one block away”, vi fick våra biljetter och knallade iväg efter kajen. Vi såg inga småbåtar som såg ut att vänta på några passagerare, efter att vi gått så där en 5 kvarter (blocks) så gav vi upp, då var klockan dessutom en stund efter att båten skulle ha gått. Vi knallade tillbaka, svettiga och förbannade på killen som sålde biljetterna, när vi kom in såg han väldans frågande ut…. Jag förklarade som det var, men han stod på sig om att det skulle ha varit i närheten… Mitt i en mening säger han dessutom något om att de skulle plockat upp oss på en parkering(!?), men sa jag…skulle de alltså komma med buss? Ja, visst säger han då, båtarna utgår ifrån Aku Bay…… Det förklarade ju en del, där hade vi sprungit runt och letat efter en båt. Hur som helst så bokade killen om oss till en tur kl.15 istället, så det löste sig. Istället tog vi linbanan upp på Mount Roberts för att njuta av utsikten och kanske få lite bra bilder, helt plötsligt får vi syn på två Vithövdade örnar som cirkulerar ca 50 meter under oss, jag lyckades få några hyggliga bilder på dem, det är fascinerande flygfän, väldigt mycket större än sparvar faktiskt.
Vid utsatt tid kom sen bussen och hämtade oss, vi for till båten, hoppade ombord och drog ut på havet. Det är en otroligt mäktig upplevelse att se dessa enorma djur komma upp till ytan, tyvärr var de inte av det lekfulla slaget men en hel del häftiga bilder blev det ändå. Men just känslan av att ha varit så nära några av de största varelserna på jorden är en känsla som är svår att beskriva, men känner sig otroligt liten i det stora hela, samtidigt som det känns som en ynnest att få vara en arvtagare till vår underbara natur. Vi såg också Mendenhall glaciären från havet, mäktig att se om än på lite avstånd.

Idag (söndag, jag vet ju inte när jag kan lägga ut bloggen), har vi varit i Skaqway som är porten in till Klondike och Yukon där den stora Guldruschen var, vi hyrde en bil och drog upp i bergen, det var tydligen USA´s värsta stigningar, och det kan jag lugnt säga, de var häftiga. Den här delen ligger så nära Brittsh Columbia så vi var snart på den Kanadensiska sidan, hade hoppats på att se mer av vilda djur men de höll sig undan, däremot ramlade vi på världen minsta öken, rätt otroligt faktiskt, mitt uppe i bergen i Yukon fanns en sandöken…. Efter ett tag kom vi fram till en sjö, som var grön!! Tydligen är det sjöar som får sitt vatten från smältande glaciärer som blir gröna, otroligt vackert var det i alla fall. På tillbakavägen såg vi på långt håll något som såg ut som en Björn, jag stannade och vi rusade ut, Rod som hade med en kikare kollade och det visade sig vara en s.k. Rock Bear. En Rock Bear är en sten som lurar en att tro något annat. När vi kom tillbaka till USA´s gräns och slängde fram passen skulle tulltjänstemannen var lustig och undrade om vi sett några vilda djur, samtidigt som han talade om för mig som körde att jag skulle inte hålla ögonen på vägen utan på sidorna om, om jag skulle se något. Då talade jag om hur många Rock Bears vi sett, då var det han som blev ställd för såna hade han aldrig sett….. Det var roligt att få göra bort den stela myndighetsutövaren……

Snart i Alaska...

Efter en halvtaskig natts sömn kom vännen Bruce och hämtade oss på söndagsmorgonen, vi hoppade in bilen som nu syntes riktigt rymlig när vi inte hade en massa bagage. Färden gick till Mount Rainier, vartefter vi kom högre o högre upp blev det mindre och mindre grönt kring oss, när vi åkt i ett par timmar stannade vi och hoppade ut för att sträcka på benen, då var det snö kvar i vallarna och i skuggiga partier….. Enligt Bruce var vi bara halvvägs upp, vi fortsatte och stannade vid olika utsiktspunkter och det låg mer o mer snö på sidorna om vägen, vid ett ställe var det typ 2 meter(!!) snö kring parkering. Väl uppe så långt det gick, var det säkert 4(!!!) meter snö kvar, vi skulle käka lunch på ett ställe, men det visade sig att det var begravt i snö och det stod en grävskopa utanför som höll på att gräva fram huset…..

I stället var vi in på den officiella turistfällan där en macka inslagen i Gladpack kostade $7.50…..

Nu vände vi hemåt och eftersom det var Mors dag i USA den här söndagen var vi (tillsammans med resten av släkten) inbjudna till Bruce dotter och make på en BBQ, jättetrevlig och jättegott, men alla var trötta efter en dag med frisk luft, så vi for tillbaka till hotellet för en natts skönhetssömn.

Nästa dag skulle vi vidare till Vancouver BC, nu skulle dessutom Bruces fru med, plus all packning…..men det löste sig genom att Bruce lurade med en kompis som körde sin egen bil, vi spred ut oss och packningen så nu flöt det på riktigt bra. Efter lunch stannade vi vid ett alldeles underbart litet diner, precis hämtat ur någon sunkig roadmovie man sett. Inredningen var lagom sliten med dovt gulaktigt ljus, och de få gästerna såg ut som om de åt europeiska turister till frukost, men alla var jättetrevliga inte minst tjejen som serverade som snarare led av mundiarré, självklart åt vi hemgjorda hamburgare och chili, där blev man en erfarenhet rikare…..

Väl på plats i Vancouver tog vi oss ner till en bar som hette Cambies, vi hade fått tips om den från en Kanadensare som for runt i Europa, vi hade gjort upp om att träffa mustascherna från Belgien där. Vi frågade vid vårt hotell var stället låg och tjejen tittade lite konstigt på oss, varnade oss för att gå in i kvarteren bakom baren….. Nåja, vad vore livet utan lite spänninge? Vi hittade i alla fall dit och det verkade onekligen populärt även om klientelet knappast var i vår ålder, medan vi väntade på belgarna började sista matchen i Stanley Cup-finalen mellan Vancouver och Chicago. OJ! Vilken stämning det blev. Riktigt rolig att få tala om att Mats Sundin och Sedin-bröderna som gjorde några mål faktiskt var svenskar. Tyvärr gick det inte hela vägen Chicago vann med 7-5, men kul var det.

Efter lååång väntan kom så belgarna, självklart trötta efter en lång resa, men det blev stora famnen och några öl. Vi hade tänkt att vi skulle gå och äta och vi hade rekat ett ställe som hette The Spagetti Factory, vi bokade plats för 20 personer och så var det några som gick i förväg medan jag skulle lotsa de andra till rätt ställe. Det slutade med att belgarna nöjde sig med att dricka öl, medan vi bara blev 6 stycken som åt…..personalen var inte jättelyckliga. Kul var det i alla fall när vi beställde, brorsan beställde någonting Alfredo med skaldjur, och jag som satt efter beställde detsamma med uttalade antagligen det hela lite bättre, vi blev nämligen lite förbryllade när kyparen frågade Sam om han ville ha pasta eller pommes frites till? Beställer man pasta Alfredo borde det ju liksom vara givet…. Men när maten kom in fick Sam en köttbit med spagetti, medan jag fick min pasta Alfredo…. Kyparen bytte för all del ut det hela, men ändå…. Efteråt gick vi till en bar i närheten, passerade igenom baren, ut på baksidan, genom en gränd, in genom en lite anonym dörr och vips så var vi i en Whiskybar, de hade några hundra olika buteljeringar, men inte en enda Ardmore….vilket jag upplyste dem om att det var en brist….. Det blev en sen måndag…..

Tisdagen tog vi det lugnt, åt en sen frukost och åkte till Stanley Park, som är ett friluftsområde på en halvö utanför Vancouver, vackert men kallt väder gjorde att vi kunde njuta av underbara vyer över staden även om det var lite kallt att promenera. Vi åt lunch på ett jättemysigt ställe på en udde, nykokta musslor med koksmjölk, citrongräs och chili…mmm.

På onsdagen drog vi till Granville Island för att äta frukost, Granville Island är både en nöjespark och myller av marknader med massor av färsk närproducerad mat. Underbart bara att gå runt och titta och känna dofterna, det satt en liten kines och tillverkade stenstämplar medan man väntade, Rod bad honom göra en mustasch, vilket han gjorde på bara 10 minuter, bra timpenning för den gubben, stämpeln kostade 70.- Kanadadollar…. Sen åkte vi hem och packade, tog en promenad i centrum som slutade med att vi blev sittande på en pub i närheten av färjan som vi skulle med.

Efter en del köande kom vi ombord på Carnival Spirit som fartyget heter, igår gick mycket tid åt till att träffa alla gamla vänner som skulle med på samma tur, vi är ett 80-tal mustascher från hela världen som sitter i samma båt. Efter middagen blev det i alla fall kasinot. Jag tog med 20 Dollar och tänkte inte spela bort mer. Efter en stunds ryckande i de enarmade banditerna började det skramla o tuta o låta i maskinen, jag hade vunnit!! Just då visste jag inte hur mycket, men när räkneverket stannade på 7500 höll jag på att tappa andan, tänk $7500.-!!! Men glädjen blev något mindre när det visade sig att maskinjäveln räknade i Cent….. Jag vann i alla fall $75.-.

En en svettig natt i en alldeles för varm hytt, i alla fall enligt mig och brodererskapet, Bo tyckte det var åt helvete för kallt…..så gick för att äta frukost. Frågan var nu; Vad hittar vi på? En hel dag på sjön….hmmm? Det visade sig att de hade en Vin & ost-provning, det lät ju intressant vi bokade den, sedan gick jag för att skaffa internetkod. Fick den efter mycket om och men, köpte en 100-minuters för sanslösa $55.-!!!!! Plus en anslutningsavgift om $3,95!!! Nåja, är man beroende så är man. Loggade in för att kolla mailen, svarade snabbt på ett och loggade ut. 7 minuter borta redan!!! Insåg att mitt bloggande får nog bestå av bokstäver, bilder får vänta till det inte kostar skjortan att ladda upp. Provning var intressant så till vida att det skulle vara vin och ost, det var visserligen 4 olika viner, men en(!?) enda ost, hur man kan kalla det ost-provning fick vi aldrig veta?? Sedan gick vi ut på däck, det hade klarnat upp och var helt sagolika vyer som passerade. Hade hoppats på lite djurliv men icke… Det var duktigt kallt så vi gick tillbaka till hytten en stund, när vi väl började få upp värmen plingade det i högtaleriet och kaptenen hojtade om att det var en flintskallig Örn som närmade sig, typiskt när man väl var gått in!!! Efter en stund ropade han igen, den här gången var det valar i sikte. Vi rusade ut och jodå, på långt håll lyckades jag fånga några blås, en rygg och några stjärtfenor, årets första valrörelse, inte illa. Vi dröjde oss kvar, för nu var vi på väg in i en smal passage där det borde finnas möjlighet att se örn både med och utan bj. Underbara vyer, men inget liv, inte förrän vi kom till ett lite öppnare ställe där var det valar igen, men tyvärr inga bättre bilder.

Vi gick in och drog en fika, när kaptenen berättade att det möjligen kunde finnas getter, vi drog ut på däck men såg inga, däremot ganska långt bakom oss var det något som rörde sig i vattnet….upp med kameran och där var årets andra valrörelse, den här gången var det en hel familj Späckhuggare som jag lyckade få på bild. Så häftigt!!!!! Nu är det dags för middag, när jag kommer tillbaka ska jag bränna några minuter med att kopiera det här till bloggen.

Hoppas kunna ladda upp bilder när vi kommer fram till hotellet i Anchorage, men det är inte förrän på onsdag.

Kors i taket...

Fantastiskt!!!!!!! Vi tog oss fram till Seattle alldeles utan strul, inga förseningar, ingen trängsel, gott om plats på flyget, jag hade en hel rad för mig själv, bra filmer ombord och vattnet kom från Skottland.... Jag ska nog inte flyga med någon annan än BA i fortsättningen.

Väl i Seattle 21 timmar efter att vi lämnat Kungsör blev vi mötta av kompisen Bruce som tänkte skjutsa oss till hotellet, han var något optimistisk när han trodde att han skulle få in 6 stycken mer eller mindre runda människor med 2 väskor vardera i en Ford Windstar, men efter lite bök och knök kom vi underfund med att om vi satte oss först och Bruce stoppade in väskorna "på" oss så gick det, där fick vi för den rymliga flygningen, tur det bara var en kvart till hotellet.
Vi checkade in och skulle ta en öl, men hotellet serverade inga, så vi drog till närmaste bar, den hette The Bull Pen, men hette tidigare The Spanish Castle och är man i Seattle och hittar den puben då måste det ju vara Jimi Hendrix gamla favoritställe, och mycket riktigt. Tänk, jag har kanske suttit i samma stol som en legend........

USA nästa...

Nytt försök!! Nu är det dags för VM i Mustasch igen, tänk att det redan gått två år sedan VM i Brighton! Jag såg att Magazin24.se skrev att jag var på VM i USA förra året, men det var jag inte, förra året var det kontinentmästerskap, jag var på både NABMC i USA och EBMC i Tyskland, bästa placering blev en 3:a i USA. Minnesgoda bloggläsare minns väl min och brorsans något struliga resa över Atlanten förra året, 56 timmar försenade. Hoppas det ska gå bättre den här gången, vi flyger med Brittsh Airways, känns helt klart bättre än US Airways som strulade förra året. Men som vanligt med mina resor så ska ju något krångla, vi är ett gäng på 6 stycken som reser ihop, jag och en till från det svenska teamet samt brorsan som "fan-club", på Heathrow ska vi dessutom träffa några vänner från England. Krånglet den här gången var att när jag och en av engelsmännen, Rod, satt i telefon vid varsin dator och skulle checka in oss för att få sitta tillsammans så började det med att Rods dator bröt ihop, en omstart så gick det igen, när vi väl var klara och skulle skriva ut våra respektive boardingkort visade det sig att vår skrivare hade sagt upp sig.....inga boardingkort - ingen resa....hmmm. Efter lite dribbel lyckades jag i alla fall ordna så vi får våra kort på flygplatsen. Jag hoppas det inte var början på jävelskapen, utan slutet.

Men innan jag kom hem och fick krångla med detta hade jag en något hektiskt dag, jag hade massor av bokföring att ta hand om, massor av post att sortera, massor av mail att besvara och glädjande nog massor av kunder. När jag väl satt och gjorde bilplaneringen för nästa vecka insåg jag att jag inte har bilar nog för att klara efterfrågan. Jag ringde kollegan i Västerås och kollade om de hade någon bil över, njaaa........en Skoda Fabia kunde han avvara, ok jag tar den. Jag hann inte mer än lägga på luren så kom bärgaren med en farbror som krockat sin VW Polo, och försäkringen betalar en likvärdig bil så..... Farbrorn fick en Cadillac t.v så lovade jag att hämta Skodan och komma hem till honom och byta. Tanken var att jag skulle skjutsa vår praktikant Anja till Eskilstuna och hämta en buss, medan jag skulle till Västerås och lämna vår Opel GT som skulle på mässa och sedan ta Skodan till farbrorn som bodde i Kolbäck, få med mig Cadillacen hem och vara tillbaka till ca kl.16. Det gick ju som vanligt, det pratas överallt där man stannar och så går tiden, på väg tillbaka så ringer telefonen, då är det Lotta från Eskilstuna som behöver en lastbil på måndag morgon, tänk om vi vetat det ett par timmar tidigare, då hade jag sparat en timmes kringflackande, men det var ju som vanligt bara att gilla läget. Robin tog med en kompis och for till Eskilstuna med lastbilen medan jag försökte komma ifatt med pappren....pust! Kom hem vid 20.30.....14,5 timme på jobbet, nu behöver jag semester....

Hoppas komma åt datorer på vägen så jag kan uppdatera bloggen, hoppas få många fina fototillfällen. Vi flyger till Seattle, stannar där i 2 nätter, far vidare till Vancouver för ytterliggare 2 nätter, sedan kliver vi på ett kryssningsfartyg som ska ta oss till Anchorage i Alaska, det tar en vecka.... Jag hoppas på bra väder för naturen efter den här kussträckan ska vara något alldeles extra.

Supernova..... o mer

Så har den äntligen anlänt, Ardbeg Supernova, med en malt rökt till 100 ppm phenolhalt ska det bli riktigt spännande att prova. Så vitt jag vet ska den vara destillerad 2001 (var jag nu läste det?), den är alltså max 8 år men troligen inte mer än 6-7 år. Det märks också, både till doft och smak att det är en ung Whisky. Nedan har jag totat ihop en tasting note, kan vara användbar för er som jagat rätt på en flaska, men är för snåla för att öppna den....

Doft: Rökig (så klart), faktiskt någon slags oljig rökighet, Torv, Frosties, Citrus, Kanel, Honung och Jod (som en gammal plåsterlåda)
Smak: Mer rök, aska, Torv, Svartpeppar, våt ylletröja, inte speciellt stor (säkert ungdomen), förvånande söt med vatten tillsatt, sälta och något lite sjögräs.
Eftersmak: Ännu mer rök, honungssötma, men alldeles för kort.

En whisky som säkert skulle må bra av lite längre lagring, även om den skulle förlora lite av rökigheten.

Jag kom också över en flaska Singel malt spirit (!), eller som de själva säger nästan Whisky. Det är en flaska från ST George´s distillery i England(!), ja faktiskt så försöker engelsmännen slå sig in på whiskymakandet. Min buteljering är bara 18 månader och är deras rökiga variant. Jag måste erkänna att det lovar riktigt gott, har ingen aning om hur den är lagrad, men gissningsvis ganska små fat eftersom den redan är ganska utvecklad. Kul att testa i alla fall, så här upplevde jag den.

Doft: Havsluft, lätt rökt, småkakor(?)
Smak: Askopp, spritig, ganska söt.
Eftersmak: Knappt rök, kort.

En Whisky som säkert kan bli något att räkna med, men ska nog inte jämföras med en Skotsk, snarare med Svensk Mackmyra.