Vinterpromenad

Tog en härlig promenad tillsammans med bästa vännen Wilma. Såna här dagar är naturen förlåten för allt jävelskap med snöskottning....

Next trip...

Så har man varit i Chicago då, har aldrig varit här förut men första anblicken ger mersmak, det är en jättetrevlig stad med massor av trevliga resturanger och både jazz och bluesklubbar. Efter att ha gjort 13 timmar i Brittish Airways flygmaskiner till Las Vegas, måste jag säga att SAS har mycket att leva upp till, 9 timmar till Chicago kändes som en evighet, jag hade träsmak i rumpan efter ett par timmar, maten var sämre, underhållningen mycket sämre o.s.v. Inte konstigt att SAS går dåligt... Men sällskapet var det inget fel på, bortsett från min kusin Anne, så jag åkte tillsammans med Lag Anette Norberg som var på väg till OS och Maria Montazami som var på väg hem...

O'Hare flygplatsen är ju en av världens mest trafikerade, men terminal 5 som SAS trafikerar var ganska lugn, det gick lätt genom Homeland Security och tullen, hittade en taxi direkt och var på hotellet bara någon timme senare. I Vegas höll jag på att bryta ihop för det första jag såg utanför flygplatsen var att H&M hade rea, och här var bland det första jag såg en Hästens.butik. Sweden rules.... 

Dag 2 var en vacker vinterdag med -4 grader och strålande sol, perfekt för några bilder från ovan, Vi gick och vi gick och till slut var vi vid Willis Tower, förut hette den Sears Tower och var världens högsta byggnad, en bra bit över 400 meter hög.... Väl uppe på våning 103 var det en fantastisk utsikt över staden, att det var klart och fint väder förtogs av att vi inte fick gå ut, utan fick stå bakom skitiga fönster, inte så kul för en hängiven amatörfotograf, det fanns i alla fall inglasade balkonger, t.o.m. golvet var av glas, det var häftigt att stå på en glasbit 400 meter upp med hela Chicago under fötterna... 
Sen fortsatte vi gå, och vi gick hur länge och långt som helst, men till slut var vi framme vid The Magnificent Mile, som är lite av huvudgatan här. I alla fall när det gäller shopping.... Men den brydde vi oss inte om, utan gick hela milen upp till nästa "lilla" hus, The John Hankock building, något lägre än Willi,  bara 344 meter hög, men det brydde vi oss inte om, där fanns nömligen The Cheesecake Factory, en restaurang med en meny på 40(!) sidor varav de sista två bestod av Cheesecakes på längden o tvären. Efter mycken belutsvånda blev det i alla fall en lunch som var alldeles fantastisk. Sen gick vi vidare, gick och gick, tittade på affärer, turistbyrån fick ett besök, vi gick och gick igen och till slut var vi utanför Hotel Wit som har en bar med en himla massa öl, nu slapp jag gå, för nu provade jag en del lokala öl istället. Fantastiskt vilka microbryggerier de har i trakten, och vilka namn de har på sina öl, vad sägs om Goose Honker Ale, eller Dogfish IPA? Efter all öl och en himla massa miles i benen blev man så klart ganska slö, så en lång promenad tillbaka till hotellet för att slöa till en stund var inte fel. Efter lite utsträckning på hotellsängen (läs sova), var det dags att leta middagstillhåll, jag hade fått ett tips av min kompis Bruce om en restaurang som hette The Chicago Chop House och som skulle ha de bästa köttbitarna i stan, efter ytterligare en lååång promenad, vi gick och gick, var vi framme. Vi hade passerat en himla massa pubar på vägen som alla var överfulla, det var Superbowl på tv, men restaurangerna vi gick förbi var ganska tomma. Vi drog slutsatsen att det berodde på Superbowl. Som sagt, väl framme visade det sig att den enda kväll på året de hade stängt, var ikväll.... Ridå.... Vi började gå tillbaka och tänkte att vi hittar väl något annat, de näringsställen som såg intressanta ut från utsidan var stängda...... Men till slut hittade vi ett ställe som hette Sambasushi, det var ju ett lattjo namn, men eftersom jag gillar Suchi så... Stället skröt om sin unika meny som var en blandning av japansk, brasiliansk och peruansk kokkonst. I mitt stilla sinne tänkte jag att man kanske får lamabräss eller något annat spännande på suschin, men så var det inte den var alldeles som vanligt  jättegod.

Dag 3 tog vi EL, som är deras variant på tunnelbana, med den skillnaden att den går 10 meter upp i luften, vi åkte med den till Evanston. Är man Rotarian så ringer det en klocka när man höra namnet Evanston, det är nämligen där som Rotary har sitt högkvarter. Det var jättekul för mig som Rotarian att få se själva hjärtat i vår organisation, vi blev väl omhändertagna och fick en guidad visning runt. Tyvärr var RI-Presidenten John Kenny upptagen så vi såg bara en skymt av honom. Hade varit kul att träffa honom annars, han är ju Skotte.... Jag fick i alla fall med en banner att ta med till klubben. Efter Rotary tog vi en promenad i Evanston, jag vet inte hur stort det är, men gissar att det kanske bor 40000 människor där. Det var en mysig stad, kul att gå runt i centrum och inte se alla dessa kedjor och varumärken som man annars springer på i centralorterna. Gissar att det är mycket vackert på sommaren, med ett kanonläge vid Lake Michigan. Väl tillbaka i Chicago blev det i alla fall en utsträckning på sängen igen innan återigen gick till The Chicago Chop House. Bruce hade rätt, det var det mest fantastiska kött jag smakat, jag tog något som kallades Tomahawk Eye och beställde den rare, d.v.s. rå i mitten. När man la kniven på var det som att skära i smör och köttet smälte i munnen. Helt fantastiskt. Enligt kyparen var det en bit som mörats i hela 60 dagar i deras specialkyl. Jag hade ingen anledning att misstro honom för det var verkligen sagolikt. Mer än mätt och belåten tarvades en riktigt lång promenad för att smälta maten....
Tillbaka på hotellet så varnade varenda tv-kanal om den Snowmageddon som skulle komma och dränka Chicago med omnejd i massor av snö. Vi funderade på hur det skulle bli med flyget hem nästa dag, men det var ju liksom bara att gilla läget. Jag kunde inte låta bli att få associationer till filmen Die hard 2 med Bruce Willis, filmen utspelas just på O'Hare flygplatsen i snöstorm.....


Dagen efter såg vi på morgonnyheterna om alla skolor som var stängda, och all beredskap man hade, de hemlösa skulle få bo i någon idrottsarena o.s.v. Men när jag tittade ut genom fönstret var det ca 1 cm blötsnö.....öööhh. Efetrsom vi skulle flyga på eftermiddagen kanske det skulle bli värre..... Eftermiddagen kom och nu var det nog...........1,5 cm blötsnö.... Taxin krypkörde till flygplatsen ifall det var halt, fast vägarna vara bara blöta..... Planet gick i tid och efter en nästan lika eländig hemresa som ditresa så landade vi på Arlanda kl.8 i morse, där var mycket kraftigare snöande, men inte bekom det piloten inte. 

 

I taxin från flygplatsen

Hästensbutik i Chicago....

Hur kan man man döpa ett hus till Willis Tower... Little Willie...

Just utsikt....

En till just utsikt....

Med världen....eller i alla fall Chicago för mina fötter...

North River

Välkommen till Rotary HQ

T.o.m. Rotarys grundare hälsade välkommen, kall kille....  

Den fantastiska köttbiten... Tagen med mobilkamera av mig
 

Samma köttbit, men bilden tagen av kyparen, med samma mobilkamera. Kan bildkvaliteten bero på fotografen?

 

Vilket slit...

Nu har jag och broderskapet lyckats ploga upp en gång över till hans sida av gården. Det var några kubikmeter snö.... Pust

 

  

 

Vart tog den vägen...?

Vilken jävla dag! En av hyrbilarna gick sönder nere i Malmö för en tid sedan, den blev klar i fredags och skulle ju på något vis hämtas hem. Jag räknade ut att onsdag skulle funka att hämta den, tänkte ta tåget först, men min kusin från Danmark lyckades få närkontakt med ett träd när han var här i julas och hans bil var ju klar så jag tänkte att jag tar den ner så slipper han komma hit och hämta den, och så har jag på det viset gjort två flugor på smällen.Nu visade det sig att det var en illa vald dag, med tanke på vädret..... Nåja, skam den som ger sig, jag tänkte att om jag åker vid 6-tiden så borde jag vara hemma igen vid 18-tiden, när jag kom ut i morse såg jag knappt inte gården för all drivsnö som kommit, luckan i vallen till brorsans gård var väl lagom för en bil så jag tänkte att han klarar sig nog utan att jag plogar först, så jag stack glad i hågen iväg till Malmö. Det gick i snigelfart mest hela vägen och en o annan bil låg det efter vägen, i höjd med Jönköping ringde telefonen, det var brorsan som undrade om jag möjligen hade min bilnyckel hemma? Näää, den har jag i fickan, hurså? Det visade sig att luckan som fanns på morgonen inte längre existerade och han satt fast i snödrevet, bara att gilla läget till jag kommer hem och kan dra loss honom då. Till slut var jag i alla fall nere i Malmö, två timmar senare än beräknat. Min bil skulle stå hos en av kollegorna i Malmö och enligt kartan jag tittade på skulle kontoret ligga i närheten av Centralen. Jag knappade in adressen i GPS:en men lyckades inte hitta något kontor, ringde dem och undrade.... Nej, bilen står ute vid vårt kontor hos Peugeot med adress si och så,.... Jaha, knappade in ny adress i GPS:en och var halvvägs dit när kusinen ringde och sa att han var på ingående till Malmö Central... Kunde jag möjligen hämta honom? Jaja, bara att vända tillbaka. Plockade upp honom och åkte till min bil. Fick nycklarna och började rulla hem i samma snigelfart, allt gick bra även om det gick sakta, till slut var jag på jobbet, då var klockan 21.30, hämtade min bil och åkte hem. 

När jag väl kom upp på gården såg jag knappt inte hans bil, den såg mer ut som en igloo, han och brorsonen höll på att skotta febrilt för att jag skulle komma fram och kunna bogsera. Ta det lugnt sa jag, jag hämtar fyrhjulingen och drar undan snön, medan jag hämtade den skulle brorsan ta fram en bogserlina från min bil och undrade hur man öppnade bagageluckan? Det sitter en knapp ovanför stereon sa jag och gick till fyrhjulingen. När jag kom tillbaka med den såg han ut som om han sålt smöret och tappat pengarna... Det finns nämligen två knappar ovanför stereon, en att låsa med och en att låsa upp med, han tryckte så klart på fel och hela bilen blev låst, med motorn igång.... Har du reservnyckel, frågade han? Ja, sa jag, någonstans.... In och letade, hittade den, men den har legat där i 5 år så batteriet var så klart slut, provade att låsa upp med nyckel, men det gick inte heller, han hade lyckats låsa den i s.k. "dead-lock"-läge vilket innebär att den bara kan öppnas med fjärrkontroll eller inifrån.... Vad göra? Efter mycket bökande lyckades vi i alla fall bryta oss in och vi påbörjade fritagningsförsöket av hans bil, första bogserlinan höll för två ryck utan att hans bil rörde sig ur fläcken, nästa bogserlina höll inte ens för det.... Till slut tog vi dubbla 5-tons spännband och efter 5 ryck lyckades vi få loss bilen. Nu var det bara resten kvar, ploga bort all snö från gården, jag har just kommit in och klockan är över 1 på natten. Vilken jävla dag...! Förresten... Vart tog den globala uppvärmningen vägen? Den tycka ha kommit av sig....

 

Så här såg det ut i morse när jag tittade mot brorsans gård....

 

På väg till Malmö..

 

Sam o Fredrik försöker hitta bilen under snön....

 

Nu är bilen hittad och igång..

 

Snacka om vinter....

Ny tripp

Så har jag vart ute o rört mig igen, den här gången var det Las Vegas som gällde. En snabbsväng på 5 dagar, men fyllda med nya intryck. 
Las Vegas är helt sanslöst, jag har nog aldrig varit på ett ställe som framstått som så onödigt i hela mitt liv.... Det sades att Las Vegas ensamt gör av med mer energi än hela delstaten i övrigt, sjukt... Men kul att ha fått se ändå. Sen såg jag väl ungefär 15 elviskopior, en himla massa små miniatyrkyrkor för snabba vigslar, å en himla massa annat, men två höjdare innehöll trippen. Det ena var en amerikansk variant på Ögir, de hade förutom en sällsynt engagerad ägare som dessutom var lärare på universitetet bredvid, över 700 olika öl, 200 olika Tequilas och en ansenlig samling Whisky. Det andra var en tripp med helikopter över Grand Canyon och Hoover Dam.

Själva flygningen till LV via London gick konstigt nog utan problem, inga förseningar eller missade flyg. Men så klart hände något utöver det vanliga. Det första jag såg när vi kom ut från flygplatsen och hade överlevt Homeland Securitys nagelfarande, var att det var rea på H&M, hur kul är det, när man är på andra sidan jorden? När vi satt och käkade middag i söndags kom ett gäng och satte sig vid bordet bredvid, jag tittade till som man brukar göra, och döm om min förvåning när en av de i sällskapet visade sig vara Filip Hammar.... Vad är sannolikheten att man springer ihop med en svensk på en av alla dessa restauranger som finns i Vegas, och vad är sannolikheten att det är någon från hembyn...? Som man dessutom känner.... Hå hå ja ja... Här är i alla fall lite bilder....

 

Rea på H&M.... ööhhh

 

Välkommen till.... Ja varför inte?
 

I ölkylen på The Freaking Frog. Beer Heaven.. :)
 

Bruce i speltagen...
 

Jag visste det! Elvis lever! Hans brorsa och...
 

...hans morsa o farsa med...!
 

Lilla bildspelet....
 

Coolt...
 

Las Vegas, lite grann från ovan...
 

På väg till Grand Canyon
 

I (på?) Grand Canyon
 

  

  

  

Här bodde vi, 57:e våningen....
 

Fontän ljud o bildspel, utanför Hotel Bellagio
 

Vulkanutbrott på Treasure Island
 

Jack....nåja han är snäll i alla fall... :)

Vänner

Som jag skrev på Facebook så har jag vart på en reunion med mina gamla barndomsvänner från tidigt 70-tal, en av vännerna, Johan, hade för 5 år sedan skrivit ihop sina minnen från den tiden och mailade mig sin text, jag har just läst den och jag har skrattat och gråtit om vart annat. Jag tänker inte återge allt eller hänga ut alla som det handlar om men jag kopierar in en del text som handlar om mig. Tänk så man var.... (är?)....

"När man är snart 16 år börjar vissa saker i vuxenvärden locka, nu var det alkoholen som hägrade lite. Dan´s mamma hade ett digert barskåp, men det var ju självklart att det inte var nåt hon skulle dela med oss. Dan som alltid var full av uppslag var ju inte oäven nu heller. Han skaffade ett par tomflaskor, den ena var en whisky flaska har jag för mig och den andra en vanlig sockerdricksflaska. Dessa flaskor fylldes med slattar från alla flaskor i tidigare nämnda barskåp, bandningen var näst in till självantändande.

Med nämnda blandning i en liten väska så begav vi oss ut på sjön med destination Harsten. Harsten var en ö som vid tiden för skådespelet var i besittning av Kungsörs motorbåtklubb.

Eftersom vi valde en dag mitt i veckan och dessutom på dagtid var vi ensamma där, det var Jag, Arne, Leffe, Gunnar min bror, Göran och Dan.

På ön fanns det några praktiska saker så som ett bord med stolar och ett utedass, till en början var det bordet vi begagnade. Vi dukade upp förtäringen bestående av två flaskor, en stor och en lite mindre, vi hade även på något vis kommit över 4 st mellanöl som placerades som en bodyguard runt flaskorna.

Med respekten likt den som högvakten har inför kungen öppnades första burken. Ett pschysch och skummet rann över den solvarma ölens kant. Att det sedan inte var lika gott som alla vuxna påstått var en annan sak."

Eller den här....

"Som vanligt tramsade vi runt och ställde till förtret på sjön även denna sommar. Dan var något av en expert på att reta människor i sin närhet när han med sin nonchalanta stil stänkte ner dom. Jag drar mig till minnes att han denna sommar retade ett fiskafänge i en liten båt med en mindre motor, han valde sina offer väl, till den milda grad att dom till Dans förtjusning jagade honom. För Dan var det naturligt vis en jackpott.

Dan åkte in på vad vi kallade för baksidan, baksidan var en liten vik som var grund och vass bevuxen. Då trodde naturligt vis efterföljarna att dom hade Dan fast. Visst hade han varit fast om det inte var för att just hans nya motor hade en självrensande propeller. Dan styrde fören in i en smal gång i vassen och i det ögonblicket kunde man nästan höra ett jubel från våra ovänner fiskafänget. När Dan sedan ändrade kurs och styrde rak in i vassen kände man nästan hur luften fylldes av efterföljarnas vällust över att snart få tag på marodören och utkräva hämnd. Dan är ingen dumbom, han visste exakt vad han gjorde. Dan fällde upp sin motor i ett läge som i datorvärlden skulle kallas felsäkert, med det menar jag att ingen vass trasslade in sig i hans propeller. Gänget, vi som stod som åskådare på land, hörde en rad ilskna och här för inte lämpliga ord att skriva om och vi kunde känna besvikelsen som fiskafänget kände över att sitta fast i en vassrugge och se på när en marodör bara fortsatte sin väg genom vassen ut på öppet vatten igen. Idag vet jag inte om jag skulle hurra så mycket som vi gjorde då utan att skämmas, det var ju trots allt Dan som var boven i första skedet."

Eller....

" Den här sommaren introducerade jag ett nytt sätt att landa båten. Det var en dag med ganska stora vågor som gjorde det besvärligt att komma iland vid en brygga. Jag var på väg till Arne och det var speciellt svårt att landa hos dom efter alla stenar som vi lagt i sjön.

Jag körde med båten planande, d.v.s. en ganska god fart, ända in till stranden så att motorn nästan tog i botten innan jag stängde av och fällde upp motorn i en enda rörelse. Resultatet vart att jag hade landat och hade samtidigt dragit upp båten på land, vilket var praktiskt med tanke på vågorna. Just denna första landning på detta vis var perfekt avvägd så att båten inte behövde bäras tillbaka till sjön.

Dan var inte sen att ta efter, förlusten av hans motor var glömd.

Stället där vi köpte glassen några gånger om dagen hade en gräsmatta ända ner till sjön. Dan försökte helat iden sätta personligt rekord i antal båtlängder upp på land där.

Tänk dig en liten båt som i fullfart kör rätt upp på land och en liten tuffing i solglasögon bara kliver ur som om han just parkerat sin cykel för att gå till kiosken att köpa en glass."

Ojojoj... Hur ska jag kunna tillrättavisa mina barn...?

"Sjöbataljerna blev allt vildare och mer våghalsiga, vi hade vattenkrig mot varann från båtarna.

Ett sådant vattenkrig gick naturligtvis ut på att blöta ner motståndaren så mycket som möjligt. Vi begagnade oss av öskar, hinkar eller annan vattenbärande utrustning som kunde ge önskad effekt. Vi använde även själva båten för att åstadkomma en fontän i en manöver som vi kallade sunesväng och hade alltid önskade effekt.

Sunesvängens upphovsman var Dan, det är en manöver som inte är helt utan risker. Den kom till en gång när Dan åkte mot en brygga där det stod några bekanta och vinkade. Dan låtsades att han inte såg sina vänner på bryggan och det såg ut som om han skulle åka förbi. När han var precis mitt för lade han om rodret så mycket han kunde, vännerna på bryggan såg antagligen bara kölen av Dans båt innan den av Dan skapade våg som sköljde över dom.

Tyvärr minns jag inte vilka det var som stod på bryggan, men att dom vart rejält blöta vet  jag, kanske dom efter den rotblötan inte längre vill vinka till Dan.

Då kan du kanske förstå hur det vart när två båtar körde ”Chickenrace” för att sen försöka blöta ner den andra med en avslutande ”sune”."

Dan vs Dana

I torsdags var jag på en Vernissage som min kusins dotter Dana höll på Studio 44 i Stockholm, vi har inte träffats sedan hon var 3 år, även om jag följt hennes framgångar via pressen så var det jättekul att få se henne och hennes konst. Vi konstaterade att eftersom vi heter nästan likadant så leder vi nog tillsammans google-ligan på flest träffar, testa att söka på D Sederowsky......

Det var i vilket fall som helst en intressant och spännande utställning som jag rekommenderar alla att se. Kolla in hennes hemsida

På väg därifrån tog jag en lång promenad från utställning på söder till mitt hotell nästan vid Roslagstull, det blev några mysiga bilder av Stockholm "by night"

Gammelåret i revy....

Så har man traditionsenligt avnjutit gen.repet på årets Nyårsrevy a la Hagateatern på Ögir. Årets upplaga var nog den träffsäkraste vad gäller att driva med våra lokalpolitiker, i år var man lite mer rakt på tycker jag, och om det tycker jag.... Att jag dessutom förekom mer än vissa politiker och kommunaltjänstemän känns mest som en stor ära..... Att se mina "kopior" dansa Can Can i Kilt och Ulf A spela Per Bürger som recenserade en skäggväxt i form av min mustasch var ju bara hur roligt som helst.....
Jag låter bilderna nedan tala sitt eget språk, ni som är mina Facebook vänner har fler bilder att se i albumet på FB.


På vägen hem ramlade termometern ner till -30.....  I ljuset från bilen såg Ccilias cykel inte så pigg ut....