Nu vet jag...

Dagen började som gårdagen slutade, grått. Det var runt noll grader och lite slaskigt. Vi gick ner till frukost och trodde vi skulle välkomnas av ett ''guten morgen'', men icke. Istället sa flickan som tog emot, godmorgon....på klingande svenska. Det visade sig att hon hette Caroline, var från Kista och pluggade hotellmanagment, men var här på praktik. Jätterar tjej, hoppas det ska gå bra för henne. Vi gick i alla fall ut i slasket, det blåste smådjävlar och var allmänt oskönt, gick till busstationen och tog en buss som satt fast i snören.... dessutom hade den en släpkärra efter där man också kunde hoppa in och åka med. Ganska betryggande med dessa snören, det innebär ju att chauffören inte kan få tokspel och köra vart han vill.... Vi följde med i en kvart till något som hette Kirsen, där var det kallare och mer snö. Hoppade av och insåg att jag inte var klädd för vinter. Tunna skor, jeans, pike-tröja och en tunn moccajacka med trasigt blixtlås. Nåja, det var väl bara att bita ihop, vi skulle till toppen på ett berg, Pilatus. Nu började den första prövningen, en klättring upp till en liftstation, svinkallt, halt och brant, dessutom var jag kissnödig.... Tog nog fem minuter.... Väl framme tog vi plats i en pyttelift, plats för tre, vi var fyra, svinkallt dessutom, nu påbörjades färden uppåt. Efter 10 minuter var jag fullständig stelfrusen, fönstren var igenimmade så man såg ingenting, spelade förresten ingen roll det var både dis o dimma ute. Efter en kvart saktade den lilla tortyrkammaren in, vi tänkte, äntligen. Så fort dörrarna öppnades rasade vi ut, hann säkert flera meter innan en mycket trevlig vakt förklarade att skulle vi till toppen, var det bara att hoppa in igen, nu var vi inte längre upp än barnens pulkabacke... Oj då, bara att hoppa in i konservburken igen. Ytterliggare en kvart senare och om möjligt ännu mer stelfrusen kom vi till slutstationen. Vi gick ur, och nu var det ännu kallare. Jag vet inte vad vi förväntade oss, men vi följde skyltarna mot Pilatus, vilket slutade i en kö, hur lång som helst, dessutom var vi 1700 meter över havet, det blev kallare o kallare, och blåste smådjävlar. Det visade sig efter ytterliggare 15-20 minuter att kön var till en annan lift, som skulle ta oss sista biten. När det äntligen var vår tur kom en jättestor lift, fullständigt igenisad. Det framgick av skyltarna att det var plats för fyrtio, men det kändes som om vi var 140, värmde lite i trängseln i alla fall. Äntligen uppe efter en enorm stigning i sista liften. Vi stapplar ur och följer strömmen genom en tunnel, nu framstår kylan efter bussen som en het sommardag...att det kan vara så kallt. Så kommer vi ut ur tunneln, solen skiner, vi är 2132 meter upp i luften och det är sååå vackert....helt klart värt alla strapatser....
I motsats till bloggen häromdagen, vet jag nu vad man gör i Schweiz...

Jo, det strulade...

Jaha, det blev som vanligt. Strul. Inte så farligt kanske, men flyget var försenat en stund. Vad som var värre var att vi inte alls skulle till Lausanne...vi skulle till Luzern! Jag visste inte ens att det fanns något som hette så... Nu är vi i alla fall på plats. Det ligger i alperna och är kallare än hemma. Usch. Men fantastiskt vackert invid en sjö och med bergen omkring. Hoppas på klarare väder imorgon. Vi tog i alla fall en promenad, gick över en träbro från 1500-talet, då får jag i alla fall se något som räddade min dag, Rathaus Braueri, Rådhusbryggeriet. Det var som brukligt, en restaurang i rådhuset, men här gjorde de sin egen öl, mycket trevligt. Sedan gick vi vidare o kollade in gamla stan. Ikväll blir det middag på en hjulångare.........Nu är vi tillbaka från hjulångaren, vi åt Raclette, som tydligen är en schweizisk specialitet. Jättegott i sin enkelhet faktisk. Båtturen som sådan var inte mycket att blogga hem om. Under de tio minuter vi var kvar kring stan var det väldigt vackert, men sen var vi ute på sjön, vi hade lika gärna kunnat åka in i ett svart hål, vi såg inte ett skit.
Fick ett e-mail från Thailand. Skrivaren var bekymrad över ev. vinstskatt på resan. Jag ser det nog mer som den dagen den sorgen.

Vingbruten-avbruten

Mediadrevet som jagade mig inför och efter VM i mustasch har lugnat ner sig. Nu får man hålla tillgodo med journaliststuderande som använder mig som försökskanin. Faktiskt ganska kul, jag blev intervjuad av en Köpingstjej som pluggar på Journalisthögskolan. Det var roligt att se hur "hungrig" man är innan man kommit in i jobbet. Det var mycket udda frågor om färgen på väggarna i Brighton Centre och såna saker. Blir spännande att se slutresultatet. Mer luttrade journalister skriver ju oftast deras egen version av saker o ting, inte alltid den som intervjuoffret berättar....
Idag var det Whiskyprovning igen, jag hade ett 25-tal PM från RT som samlades och ville ha en guidning i dryckeskultur. PM betyder i det här fallet Past Members, och RT betyder Round Table. Vi var på Ögir där Per och jag hade plockat ihop en kul samling flaskor. Några av gästerna verkade inte förstå att Whisky är kultur, utan såg det mer som ett berusningmedel. Medan somliga var riktigt pålästa och t.o.m. kunde pricka in ett o annat destilleri som vi provade. Riktigt imponerande faktiskt. Vi skulle börja vid halv åtta-tiden trodde jag, men de kom inte förrän klockan var lite över åtta, så det blev sen middag, trots att jag kortade ner min presentation rejält. På tal om VM här ovan så ska jag vara med i VM i Maltwhisky den 24 november i Stockholm, jag har varit med i en deltävling men nu är det final och nio hemliga destillerier återstår. Ska bli riktigt roligt att vara med i en så kunnig jury, man får en del att leva upp till.
Imorgon är det dessutom dags att flyga igen. den här gången bär det av till Schweiz. Undrar vad jag ska göra där? De har ju varken Whisky eller Öl-kultur så vitt jag vet. Kanske man kan hitta lite vackra vyer att fotografera. Hur som helst så är det business-class till Zürich, första-klass tåg till Lausanne och sedan incheckning på ett värstinghotell. Allt för den facila summan av 240.-, det är vad Benstocken tar för några dagars parkering. Resten är en tävlingsvinst. Eftersom det har varit minst sagt struligt vid mina övriga flygresor under hösten undrar jag vad som ska bli knas den här gången? De kanske avbryter flygningen....? Vad händer då? Blir man hängande i luften? Eller? I samband med SAS problem med Dash-planen talade man nämligen om avbrutna flygningar på radion. Låter onekligen konstigt.....

Tankfull..T

Det kommer ju mycket jox i inkorgen, men ibland kommer vissa ord som är mer tänkvärda än andra…… Följande hade smitit förbi mitt spamfilter i morse.

Följande är en av Carl Schultz filosofier, skaparen av Snobben.

Du behöver inte kunna besvara följande frågor. Läs bara igenom brevet så kommer du att förstå andemeningen.

1. Räkna upp världens fem rikaste män.

2. Räkna upp fem vinnare av Heisman trofén.

3. Räkna upp de fem sista Fröken Sverige vinnarna.

4. Räkna upp 10 personer som vunnit Nobelpriset.

5. Räkna upp de sex sista som vunnit Oscars för bästa aktör eller aktris.

6. Räkna upp de tio senaste vinnarna av VM i hockey.

Hur gick det?

Poängen är att få av oss minns gårdagens rubriker.

Dessa är inte andraklassens pristagare. Dom är de absolut bästa i sin gren. Men applåderna dör. Utmärkelserna uteblir. Deras gärningar glöms bort. Diplomen begravs med sina innehavare.

Här kommer en frågerunda till. Få se hur du klarar den:

1. Nämn några lärare som hjälpte dig under din skolgång.

2. Nämn tre personer som stöttat dig i genom svåra tider.

3. Nämn fem personer som lärt dig nåt värdefullt.

4. Nämn några som fått dig att känna dig speciell.

5. Nämn fem personer som du gärna umgås med.

Lättare?

Sensmoral: De människor som gör ditt liv värt att leva är inte de med mest pengar, mest utmärkelser eller mest berömmelse.

Det är de som bryr sig som räknas.

Bekymra dig inte om att världen ska gå under idag.

Det är redan imorgon i Australien

Fars Dag

Japp, idag är det alla pappors dag. Undrar varför egentligen? De pappor jag känner får ofta fixa något matnyttigt för att barn o barnbarn ska komma och hälsa på, eller på annat sätt hjälpa till hemma? Borde det inte vara så att pappa får sitta med armarna i kors och bli uppassad av övriga familjen...? I vår familj finns i alla fall några barn kvar hemma och de skulle naturligtvis fixa en tårta till pappa. Pappa själv gick ut för att köra fram ved så vi får lite värme i huset, men när jag kom in en sväng såg jag att Ida och Ccilia höll på i köket, men gissa om jag blev fundersam när jag såg en av "ingredienserna"..... Lika bra att blogga innan vi ska äta. Man vet ju aldrig....
Det var i alla fall en vacker vinterdag. Nog för att jag föredrar sommaren, men det kan vara väldigt vackert den här tiden på året också.

Mustascher igen.....

Tänk att man kan ha så mycket muskler man inte kände till. Igår var det hjulafton. Vi la om till vinterhjul på hälften av hyrbilarna, Konny skruvade och jag bar. Räknade ut att det blev totalt 272 hjul som jag släpat in o ut ur förråd 1 till lastbilen, sedan ur lastbilen in i förråd 2. Om vi gissar att genomsnitssvikten på ett hjul är 30 kg, lättare på personbilar och tyngre på transportbilar, betyder det att jag släpade runt på 8160 kg!!! 8 ton!! Tror fan att man är stel överallt….utom….

Idag var jag på Rotarys distriktskonferens i Skoghall. Jättetrevligt, med alldeles underbara människor. Men döm om min förvåning när jag tittade upp på väggen och fick se en jättestor mustasch. Hade Ida varit med hade hon sagt att ”mustascher äger”…. Kolla bilden, tyvärr hade jag bara mobilkamera med mig, men ändå.

Flytta till Köping?

Konstigt det här. Jag har sålt ca 35 miljoner av min omsättning, men inte fan blir det några kortare arbetsdagar för det?? Men å andra sidan är jag ju så lyckligt lottad att jag har ett jobb jag tycker om, det är ju inte alla förunnat. Mitt byggprojekt tar ju onekligen en hel del tid, även om inte så mycket syns ännu. Mycket teori blir det...innan praktiken. Jag konstaterar att årets första lappmögel trillade ner igår. Helt plötsligt ska ALLA ha vinterhjul på bilen. Varför det? Man kan ju faktiskt anpassa hastighet och körsätt till underlaget, i väntan på att få tid för omläggning av hjulen. Dessutom är det just nu 4 grader varmt och regn… på tal om arbete så hade jag en annorlunda Whisky-provning igår. Det var ett gäng från Atlas Copco som konfererade på Färna Herrgård, de var från tio olika nationer, Indien, Ryssland Tjeckien o.s.v. så det var inte lätt att välja språk för presentationen… Eller… Jo, det var det jag kan ju inte så många olika. Först tänkte jag ta de på Gaeliska, för då skulle ju ingen förstå, vilket kanske hade varit mest rättvist, men det fick till slut bli svengelska med några tyska ord här o där. Jag tror alla blev nöjda? Eller så var de bara förvirrade, applåder blev det i alla fall.

FANTASTISKT! Köping ska få ett nytt hotell och en av Sveriges absolut bästa pub-kedjor. Jag har många gånger bott på olika Elite-hotell, hotellen är väl som de flesta andra, men att jag valt dem har varit p.g.a. deras pubar, Bishop Arms. För de som inte vet vad det är så har de ett suveränt sortiment av ädla drycker tillverkat av mältat korn…. Just det, Öl och Whisky. Hoppas de tar hit Fullers öl-sortiment och en del av Whisky-sortimentet från puben på S.t Eriksgatan i Stockholm. Jag har tidigare läst om och imponerats av Bicky Chakraborty, som äger företaget. En riktig entreprenör i ordets rätta bemärkelse. Han kom till Sverige från Indien 1966 för att studera, men reagerade då på att studentbostäderna stod tomma över sommaren och drog i gång en hotellverksamhet för att hyra ut dem. Senare gick han över till att köpa nedslitna stadshotell och rusta upp dem. I dag är Bicky Chakrabortys hotellverksamhet den enda svenskägda hotellkedjan i Sverige!!! Faktum är att jag som Kungsörare blir lite avundsjuk på Köpingsborna, man kanske skulle flytta tillbaka….finns det något ledigt i närheten av puben?

 

Glada färger

Så var man tillbaka till ”fattigdom och elände”, nåja, så illa kanske det inte är man duktigt mycket kallare är det. Usch. Självklart skulle hemresan krångla, varför är jag förföljd av Murphy? Vi gick upp redan kl.4 för bussen skulle komma straxt före kl.5. Kvart i hade vi checkat ut och betalat allt, sedan gick vi ut och väntade. Några minuter senare kommer en buss, stannar, chauffören hoppar ut säger något på spanska och tar våra väskor. Jaha, vi hoppar väl in då. Det satt lite folk ombord redan, men ingen vi kände igen från nerresan. Bussen rullar vidare till nästa hotell, plockar upp ytterliggare morgontrötta resenärer. Men….de talar ju tyska?! Vi kanske är på fel buss, säger Ccilia. Nja……det verkar ju underligt. Nu har vi stannat på fler ställen och inte en svensk röst hör vi. Ja ja, vi åker väl med så får vi se var vi hamnar? Kanske vi landar på någon lyxkryssare i Las Palmas? Bussen tar i alla fall autopistan mot Las Palmas. När vi närmar oss flygplatsen och han inte släpper av börjar jag fundera…men när vi är alldeles vid avfarten trycker han till bromsen och svänger av. Pust.  När vi stannar utanför terminalen hoppar en hurtig tyska ombord, och förklarar vilka incheckningsdiskar som är aktuella för respektive flyg, till Stuttgart, Frankfurt och…..nä, ingen flygning till Fjollträsk. Vi får väskorna och knallar in i terminalen, visst finns det en disk för incheckning till Stockholm. Jag undrar om det blev tre tyskar akterseglade vid vårt hotell….nog borde väl chauffören veta hur många han ska plocka upp på respektive stopp??? Undrar också om ”vår” buss stod och väntade på oss? Eller om de plockade upp några tyskar istället? Incheckning och security gick bra, vi hade inte beställt något käk på flyget eftersom jag har ganska bestämda åsikter om hur flygplansmat smakar, dessutom sitter man ju som i en sillburk i charterplan, så vi köpte några mackor och drickor att ha om hunger skulle sätta in. Döm om vår förvåning när de börjar dela ut mat till alla ombord…? Det verkar vara lite manyana med hela flygbolaget, Iberworld. Nåja hem kom vi, vi satt näst längst bak och kom följaktligen av planet bland de sista. Jag tänkte att det kan ju vara bra, då är väskorna på G, när vi kommer fram till bandet. Men icke, det tog närmare en halvtimme innan väskorna kom, tur i oturen så var vårt bagage bland det första. Vi gick ut och bort till hållplatsen där parkeringsbussen skulle komma, ingen buss. 10 minuter senare kom den i alla fall, men inte räckte det att vi kom ombord. Nejdå, halva planet skulle tydligen med på samma buss, tog närmare en halvtimme ytterliggare innan alla fått sitt bagage och var på bussen. Bilen startade i alla fall och vi fick börja rulla hemåt, halvägs började mitt berömda flipperspel i light version, jag blir snart tokig…

Det är tydligen problem med att jobba åt statsminister FR, är det inte tv-licenser så är det hångel med journalister eller svart barnpassning. Mellan raderna i tidningarna tycker jag man kan uttyda ”typiskt moderater”. Det intressanta är väl de som gör svartjobben, det är väl de som brukar kallas sossarnas kärnväljare. Svenskarna är ett färgglatt folk……..

Krigsvarning

Igår ville tjejerna göra något roligt, sa de. Jaha, vad ska vi hitta på? Bada tyckte båda. Som om vi gjort något annat de senaste dagarna. Hur som helst, vi drog till Agualand, som är en variant på Skara sommarland, med den stora skillnaden att man kan bada med stora fiskar. Sjölejon enligt tjejerna, men jag tyckte de var som stora fiskar. Väl där hittade vi några solstolar, jag gjorde det bekvämt för mig medan tjejerna hoppade poolen närmast. De såg jättelyckliga ut, jag tog min bok och började läsa. Tre timmar senare kommer de tillbaka och undrar om jag också vill bada, så kan någon av dem passa kameror och annat. Tack för den, efter några timmar var jag mer eller mindre kokt. Jag tror det fräste om vattnet när jag hoppade i. Vilka omtänksamma barn man har..
Jag har tidigare bloggat om den taskiga maltkulturen, bara underjästa lageröl, och knappt någon maltwhisky. Men igår kväll hittade vi i alla fall något som utgav sig för att vara en Irländsk pub. Mycket riktigt, de hade både Gunniess och Kilkenny, dessutom en riktigt hygglig bluesgitarrist som lirade. Medan vi satt där tittade jag på inredningen, som försökte likna en pub. Döm om min förvåning när jag ser att de har skylt som skriker Whisky. Jag vet inte vem som rår om stället, men får en renlärig Irländare syn på den, kan det bli krig...

Länge leve...

Ha ha, jag fick en kommentar på min blogg om Gin o Tonic. Kommentören undrade om det inte var en bil, Aston Martin DB5. Det finns väl många bilar med tillägget GT, Opel t.ex. Men som menat i förra bloggen, G är Gin och T är Tonic. Jag minns när jag var på ett EM i mustasch, då tog T slut i baren. Så istället för GT blev det GG... Det kom en kommentar från Puffeltufflan...!? Vem det nu är? Gissar i alla fall på en kvinna, hon önskade oss fortsatt skön semester, det var ju rart gjort. Jodå vi har haft det riktigt gott. Första dagarna låg vi mest runt poolen, badade och solade, åt och drack. Igår var Atlanten i uppror så vi drog till stranden istället. Kolla bilden Ccilia är någonstans inne i vågen som är på G att dränka Ida. Riktigt kul var det. Idag tyckte vi att vi skulle ta det lugnt med solen. Vi tänkte ta en promenad efter stranden, västerut mot Arguineguin. När strandpromenaden tog slut hamnade vi vid en mindre strand där det enligt mig fanns mycket vackert att se, enligt tjejerna var jag en snuskgubbe, tänk så olika man kan uppfatta saker o ting. Där fanns i alla fall ett vattenhål... Vi knallde vidare, i fjärran såg vi en massa hus och master, jag tänkte att det är nog en marina med hotell kring, finns säkert ett vattenhål när vi kommer fram. Det var nog inte mer än 4-5 km bort så vi knatade på. Problemet kom när det tog slut på sand. Nu var det bara en massa lösa stenar, inte helt enkelt, tjejerna i flipp-flop och jag i foppatofflor... Det blev inte bättre av att det inte fanns tillstymmelse till skugga, och jag dessutom släpade på några kg kamera. Efter någon halvtimmes vinglande och svettandes kom vi runt en krök, där var det stopp, ett mindre berg i sandsten stog i vägen. Medan vi pustade, frustade och kliade oss i huvudet kommer en tysk nedklättrande, kollar på oss och våra skodon, sedan säger han att det nog är bättre att simma runt hindret. Inte så enkelt med kamera, mobil, plånbok o.s.v... Skam den som ger sig, det blev en spännade klättring, med mycket hasande och krypande, väl nere på andra sidan pustar vi ut, vänder oss om och tittar upp på den besegrade toppen, då ser vi ett pensionärspar komma som värsta bergsgetterna nedför branten... Hmmpf, de hade väl bättre skor. Nu var det någon km med lösa stenar igen, sedan kom vi fram till en liten strand där det endast var några infödingar. Trodde inte det fanns såna kvar på Gran Canaria. På andra sidan såg vi husen och masterna vi sett förut. Skönt, vi var både trötta o svettiga, nu skulle man väl hitta ett vattenhål. När vi kommer upp på gatan är det alldeles stilla, ingen trafik, ingenting. Jo en kommunalarbetare som klipper en gräsmatta, och hans kollega som tömmer uppsamlaren i en soptunna. Två man för att klippa en gräsmatta på kanske 30kvm! Vi pustar ut på en parkbänk, och går sedan vidare mot båtarna, men det är alldeles stilla, konstigt. Vi kommer ner till marinan. Där ligger den ena tio miljoners båten efter den andra, men inte ett vattenhål så långt vi kunde se. Vi tittar oss omkring, det finns inga hotell heller, bara hus i paritet med båtarna. Vi tycks ha ramlat rätt in i det ''fina'' folkets kvarter. Tur vi hade ett par flaskor vatten med oss, annars vet man hur det kunde gått. Nu var frågan om vi skulle trassla oss samma väg tillbaka, eller försöka ta en normalare väg. Det såg ut som den gick långt upp i nästa berg, så det blev samma väg tillbaka. Nu var kl.14 och det var typ 100 grader varmt, och ingen skugga. När vi äntligen hittade en oas var jag helt slut, kamelen bar in två öl och de försvann fortare än en avlöning. Nu gick vi tillbaka till hotellet, tjejerna drog till poolen, men jag blev kvar på rummet. Länge leve Baltzar von Platen.... eller vem som nu uppfann AC'n.

GGG o lite t...

Om vi i vanlig ordning hade oflyt på nervägen, så vände det på plats. Till o börja med lyckades flygplanschauffören landa, bara en halvtimme sen, trots att vi var en och en halvtimme sena vid start! Hur nu det gick till? I bussen från flygplanet till terminalen var det en kvinna som överföll mig och minsann berättade att hon kände igen mig från Bingolotto, högt o tydligt, så hela bussen hörde oss. Hon var som klippt o skuren från filmen Sällskapsresan... Väl vid hotellet hade de gjort en felbokning så istället för rum o frukost, hade vi rum, frukost och middag. Kändes lite som om det vände nu. De hade t.o.m. sparat mat så vi kunde få en middag direkt, om vi var hungriga. Det var ju vänligt, men vi var inte så sugna, kl.1 på natten, svensk tid. Igår var det poolen som gällde, vi låg och gottade oss ända till kl.5, tjejerna badade mest, medan jag höll mig i skuggan med en bok, en otroligt spännande sådan. Sedan blev det en promenad längs strandpromenaden. Tillbaka till rummet för dusch o relax, innan gratismiddagen gick vi till hotellbaren, Ida o Ccilia tog varsin San Fransisco, utan sprit, fy vad sött. Tyvärr är man inte så civiliserad här så man har inte något större utbud av vare sig öl eller whisky, det fick bli en GT, döm om min förvåning när kyparen kommer med ett glas med is, en flaska tonic och hela Ginpavan. Inget fånigt centilitermätande här inte, nehejdå han hällde rätt i glaset och det tog en stund innan jag fattade att jag skulle säga stopp... Det blev snarare en GGGt....

Varför just jag?

Jag fick lite kommentarer om att några saknade mina bloggar. Någon tyckte att jag borde ha mer tid nu när jag sålt macken... Det tycker jag med men förra veckan var det hektiskt värre, vi hade som mest 73 bilar uthyrda. Då ska man veta att vi ''bara'' har 68 stycken. På helgen flyttade jag dessutom ut kontoret från macken, det tog två dagar, fan vad mycket bråte man samlar på sig. Väl på plats har det varit fullt upp med uthyrning, projektering för nybygget, planering för gårdagens Whiskyprovning på Ögir, som för övrigt var fantastisk. Vilken Whisky! Jag har dessutom försökt jobba ihop lite tid, eftersom jag lovat mina smådöttrar att vara ledig och åka på sol o bad semester när de har lov.
Det har ju också varit en politiskt späckad vecka. Jag tänker närmast på GP's nya bok. Jag har visserligen inte läst den men av kommantarerna att döma har han inte förnekat sig den här gången heller. Lika självgod som vanligt. Jag säger många gånger att vi är världens bästa biluthyrare, men jag gör det med glimten i ögat, och tillägget i Köping. GP däremot tycks tro att han verkligen är världens bästa.... någonting... Moderaterna har ju partistämma i Gävle, tydligen ska de besluta om homosexuella ska få gifta sig. Jag tycker inte det. Har de inte lidigt nog. Ska de behöva gifta sig nu också...
Som jag skrev tidigare ska jag, Ida och Ccilia på sol o bad semester. Just nu sitter vi i ett flygplan ovanför Portugal på väg till Gran Canaria. Men det var tydligen inte nog med strulet när Robin o jag var till Dublin. Tjejerna hade lite resfeber så vi drog hemifrån redan vid lunchtid, trots att flyget inte gick förrän kl.16. När vi kom till Arlanda började jag med att koll tavlan, för att kolla vilken disk vi skulle gå till. Jag hittade en flight med rätt flygbolag, rätt tid och rätt destination, men fel flightnummer. Där det skulle stå ett nummer på incheckningsdisk, där var bara ett streck...? Vi tog en lov runt terminalen men hittade inget... Då frågade jag en kvinna i flygplatskläder om hon visste något om vår borttappade flygning? Njae, tyvärr, men kolla vid Novairs incheckningsdisk. Jaha, tack då. Vi gör 180 grader och knallar dit. Killen bakom disken suckar och berättar att vi är de trettioelfte, minst, som frågat samma sak. Jaha, tack då. Nu börjar jag känna en viss förvirring!? Vi är lite törstiga så vi sätter kurs på Pressbyrån. Då passerar vi Apollos informationsdisk, eftersom vi köpt resan av dem så... Det är några före i kön, men när jag är nästan framme hör jag att damen före har samma problem som vi. Förklaringen är att flygbolaget inte informerat något av de företag som sköter incheckningen om att de ska hämta 200 soltörstande svenskar, men han tror det kommer att lösa sig, och att det bir incheckning vid disk 22-23. Aha, det förklarar varför det stod så mycket folk där. Damen drar ilsket dit, medan vi fortsätter till vattenhålet. Efter inköpt dricka går vi bort och väntar, nu är kl.15 och det är bara en timme kvar... Nu ändras plötsligt tavlan och trots fel flightnummer står det nu disk 22-23. Någon uppmärksammar det och i ett huj startar tjurrusningen. Jag tar det lugnt och vi hamnar i kön. Så tittar jag upp på tavlan och nu finns inte en bokstav om flyg till Gran Canaria...? Vad i h..te? Nåja, vi står kvar och en stund senare kommer det upp igen, den här gången med rätt flightnummer. Vid tjugo över tre kommer Apollomänniskan och berättar att om ca 10 minuter kommer incheckning att öppna. Vi står kvar, tittar till på tavlan och nu har ett tillägg kommit upp, försenat till kl.17,30. Grattis! Àntligen börjar i alla fall incheckningen, det är lite djungelns lag och alla vill fram först, vi tar det lilla lugna och släpper fram några, men det är ett par till vänster om oss som är så där irriterande buffliga och hela tiden försöker komma före oss, nu är det ju många bakom oss och flyget är försenat, så det finns ju ingen anledning till stress. Men vi håller jämna steg och när vi kommer fram till disken låter vi dem gå före. Vi är snart incheckade och går mot säkerhetskontrollen. Där är värsta kön, säkert 75 meter in i Sky City. När vi avancerat ca 10 meter ser vi det buffliga paret komma och ställa sig sist... Inte utan att vi kände en viss skadeglädje... Varför ska jag jämt råka ut för flygstrul...? Så snart vi landat ska jag skicka detta.

Så va dä mä dä

Nu har vi löst gåtan med Köping i Dublin. Det var den lokala Volvo-handlaren som tyckte Köping skulle vara ett kul namn på hans företag, det hände för 15 år sedan och uppmärksammades av Bärsingen. Artikeln satt t.o.m. på väggen i hallen. Så det blev lite av ett antiklimax. Inte hade de Gevalia heller... Nu är vi i alla fall på väg hem.

Köping rules!

Eller som min tonåriga Ida skulle sagt, Köping äger... Till o börja måste jag säga att efter strulet med pass och klampar på hjulen har lillsemestern verkligen artat sig till en riktig höjdare. I alla fall gårdagskvällen/natten. Det började med att vi strålade samman med Dara och hans kompis Con, jättehärliga personligheter som har gett sig f..n på att de ska åka runt Europa och träffa så många mustaschklubbar som möjligt, allt för få kompisen John att skaffa mustasch. Ett hedervärt syfte i sig kan man tycka. Kolla in bilden med texten. Hur som helst, vi träffades i baren på vårt hotell, tog några öl och bekantade oss. Sedan bar det av ut i Dublins nattliv. Vi gick från pub till pub, alltifrån puben med bäst musik till puben med äldst anor o.s.v. Efter att pubarna började stänga blev vi ''tvungna'' att uppsöka ett mer modernt påfund. En nattklubb. Medan vi satt där o hade trevligt med många skratt, kommer en kille fram till mig och frågar: Excuse me, are you from Sweden? Jag svarade med ett utdraget och frågande, yeees? Åh, sa han då på klingande Svenska, är du kanske t.o.m. från Köping...? Nu blev jag nästan, men bara nästan, mållös. Översatte snabbt för våra nya Irländska vänner, innan jag vände mig till svensken igen. Men? Va? Hur? Det visade sig att han hette Andreas och var Köpingsbo i förskingringen, bodde i Dublin sedan 18 månader. Han kände förstås igen mig på mustaschen och berättade att han själv försökte odla en men det gick inte så bra. Han fortsatte med att hans syrra precis hade flyttat till Dublin, och de var ute och firade något, jag minns inte vad. Två minuter senare hade vi satt ihop ett långbord, så där satt vi, ett gäng människor med Köpingsanknytning, tilsammans med ett gäng underbara Irländare och försökte komma på vad sannolikheten för detta kunde vara. Den gemensamma nämnaren var ju förstås mustascher, det var ju vad som tog oss samman. Men det bor 1,5 miljoner människor i Dublin, det finns tusentals pubar och nattklubbar. Hur många människor med Köpingsanknytning det kan finnas visste ingen. Men sannolikheten att dessa skulle hamna på samma ställe, kan inte vara stor. Det blev verkligen en kväll att minnas. Självklart var jag tvungen att fråga om någon visste något om den där bilen vi såg, som det stod Köping på? Jodå, Andreas kände till det, det var tydligen ett område med bilhandlare som kallades för Köping. Varför visste ingen. Nu har jag kollat in Gula Sidorna, och hittade en Volvo/Hyundai-handlare på Naas Road 12 som heter Köping Motors. Imorgon ska han få besök. Undrar om han har Gevalia hemma...?

Det är dyrt att handla billigt...

Jag brukar säga till alla som jagar priser att det lönar sig sällan att handla billigt. Eftersom man oftast får vad man betalar för. Nu känns det som om jag själv råkat ut för något liknandets. Resan tur o retur för oss båda gick lös på 400.- med skatter. Det är billigt... Hotell i tre nätter med frukost i centrala Dublin gick på 1500.-. Det är billigt... Drygt 3 dygn hyrbil i mellanklass kostade oss 1700.-. Det är billigt... Men nu börjar det bli jobbigt, först Robins klantande med passet och kostnader för det, när jag sedan tittar ut på bilen i morse har den en gul o fin klamp runt bakhjulet. Bara att gilla läget och hosta upp nästan 800.- för att få bort den. Så var det med den billiga trippen... Vädret är i alla fall bra...

Irland nästa. Eller?

Hoppade ur sängen glad i hågen, laddad för några dagar i o runt Irland. Hoppade in duschen, rakade mig o fixad mustaschen. Det kändes som en bra början på några dagars ledighet. Nu muttrade Robin om att jag tog tid på mig, men ska man försöka bli vacker så... En god frukost senare så var vi på väg till Västerås flygplats. Allt gick bra, hittade en parkering jättenära, när vi kom in öppnade de en incheckning precis, så vi behövde inte köa. Jag lämnade våra pass och vips fick jag mitt tillbaka, sedan började det... Robin, ditt pass har gått ut! Jaha, godnatt! Vad gör man nu? Jag försökte med lite säljsnack, men icke. Åsa i incheckningen var omutbar. Hon beklagade att det var söndag och polisen var ledig, så något rosa pass gick inte att ordna. Jag var ju incheckad så jag skulle ju i alla fall komma med. Vi gick till kassan och frågade men det enda förslag hon kunde komma med var att boka om Robin till nästa dag och jag skulle då få hämta honom på flygplatsen. Jag gav honom bilnyckeln och beklagade, men vi skulle ju ses imorgon. Nu var de en knapp timme till flyget skulle gå och jag funderade lite. Sedan ringde jag polisen, tur i oturen att man är lite känd, när han fick klart för sig vem jag var och vår situation ringde han in en kollega som kunde hjälpa till. Nu var det stressigt värre. Det stod en taxi utanför och Robin gick ut till den för att snabbt komma till polisstationen. Jag tittar efter honom och börjar gå mot säkerhetskontrollen. Men varför hoppar han inte in i bilen? Jag vänder och går ut. Det visar sig vara en Stockholmstaxi och han hade ingen aning om var polisen bodde. Nu var goda råd dyra, jag ringde Västerås taxi, förklarde hur bråttom det var och bad dem snabba sig. Nu var det 45 minuter till incheckningen skulle stänga och jag knallade in till säkerhetskontrollen. Väl inne, en kvart senare, ringer telefonen, det var taxin, han hade åkt till en annan adress, alltså stod Robin kvar utanför. Nu var det bara 20-25 minuter kvar, jag var inställd på att vara själv första dygnet. När jag ser att de börjar stänga incheckningen provar jag att ringa Robin, tänkte att jag kanske kan tala piloten tillrätta eller nåt. Robin svarar, hej, hur går det? Jo, jag är precis utanför! Oj! Jag tittar mot incheckningen och ser hur de börjar vifta o vinka, och där kommer han. 1400.- spänn fattigare men med ett rosa pass glider han in och vi kommer precis med på flyget. Just nu sitter vi på flyget och skrattar åt det hela. Där blev Robin några pengar fattigare men en erfarenhet rikare.
Så var vi på plats i Dublin. Efter att vi landat och fått hyrbilen drog vi ut på vischan för att hitta en pub där vi kunde få en lunch. Efter någon timme hittade vi ett ställe, det blev Roasted Lamb och en Guiness, så klart. Medan vi sitter där plingar telefonen till, det är ett sms från den där Dara, jag bloggade om häromdagen. Jag trodde i min enfald att det var en ung kvinna som behövde hjälp att övertyga pojkvännen. Jag hade bara ett rätt... Det var visserligen en pojkvän som skulle övertygas. Men Dara var en kille... Imorgon ska vi ses över några öl. Kan bli en intressant kväll. När vi var på inrull till Dublin hamnade vi bakom en Hyundai Athos, i bakrutan stod att den kom från Köping... Kolla bilden.

Länge leve Land Rover

Min bil har ju varit en följetong i mina bloggar, men idag ficjk den visa vad den går för, och gjorde det med den äran. Jag fick en inbjudan från Land Rover-klubben, en återförsäljare och Land Rover-doktorn som brukar behandla min patient. Inbjudan gick ut på att komma till TerrängCamp Ekeby, som ligger utanför Tungelsta och få en lektion i off road-körning och lite annat skoj. I inbjudan stod att det fanns bilar att låna, man vill ju inte gärna köra sönder sin egen. Jag tog med mig Konny som jag tyckte behövde lära sig vad som är världens bästa bilar. När vi kom fram fick vi kaffe och gick sedan runt o tittade på vad som fanns. Kl.10 var det dags för lite teoretisk introduktion och efter det var det upprop av de som anmält sig till förarkursen.  Jag tyckte många verkade alltför rädda om sina bilar (de var från Östermalm) , så kaxig som vanligt, sa jag att klart jag tar min bil, det är detta den är gjord för, jag ångrade mig ganska snart men har jag sagt det så. Sedan bar det ut på en övningsbana där man fick lära sig i vilka vnklar man skulle anfalla hindren och vad bilen egentligen klarar i form av bad, backtagning och lutning, sedan var det fritt fram i de olika banor som fanns. Alltifrån enklare s.k. greenlaning till riktigt tuffa backar, lerhål, bergknallar, sandbackar m.m. Det var en av de roligaste dagar jag haft på länge. När vi framemot eftermiddagen hade fått nog var nog bilen ett ton tyngre varav hälften av sanden och leran låg inne i bilen. Men fan vad kul det var, t.om. att städa o tvätta efteråt var roligt. Imorgon bär det av till Dublin några dagar, jag och Robin ska ha några far/son-dagar. Bäva månde irländarna….

Vänner

Det har varit verkligt intressanta kommentarer på mina senaste bloggar. Kul när man kan engagera människor. Det är beklagansvärt att somliga inte riktigt förstår hur det är att vara arbetsgivare, samtidigt är det väldigt roligt att andra förstår. Men det är väl kanske så det ska vara..... Utan att dra ytterliggare paralleller till vissa politiska inriktningar....
Jag får ofta frågor, för att inte tala om blickar, när det gäller min mustasch. Det är fantastiskt kul med alla dessa människor man träffar, och som jag ju inte skulle ha träffat annars. I måndags var jag på Svenska mustaschklubbens årsmöte i Malmö. Vi har en egen liten lokal en trappa ner på en pub i centrum. Varje gång någon av oss gick upp för att hämta eller "lämna" drycker så hörde vi på nedervåningen hur sorlet tystnade lite och alla andra gäster med största sannolikhet tittade på den passerande mustaschen. När vi sedan skulle gå och stod i baren för att betala, knackar någon mig på axeln och undrar; Hej, har inte du varit med i Hundra höjdare? Jo, det är nog så... WOW! Sedan ville han både skaka hand och ha min autograf. Under tiden jag och de andra betalade hann han dessutom berätta det för alla sina vänner så när vi skulle gå ville alla prata med oss, ta bilder o.s.v. Det är verkligen fantastiskt att få möjlighet att träffa alla dessa människor. Igår kom det ett e-mail från en kvinna i Dublin, brevet hade gått ut till alla mustaschklubbar, och var en vädjan om hjälp att övertyga pojkvännen att skaffa mustasch, eftersom hon tyckte det var så snyggt. Det sista var ju onödigt att skriva, det visste vi ju redan... Hur som helst så svarade jag henne och sa samtidigt att om hon behövde mer verbal hjälp med övertalandet så skulle jag vara i Dublin söndag till onsdag nästa vecka. I morse kom svaret tillbaka och hon såg fram emot att ses och att vi kunde ta några "pints" tillsammans, det brukar tydligen få honom mer medgörlig om han får några öl. Tänk, hade jag inte varit engagerad i mustaschvärlden hade jag aldrig fått möjligheten att träffa dessa trevliga människor. Alla människor du ännu inte träffat är en potentiell vän....

Fortsättning på förra bloggen...

Oj, så mycket kommentarer det blev senast, det var ju kul. Men det är synd att man inte förstår hur det hänger ihop med saker o ting. Till o börja med kan jag säga att det finns flera sätt att få bort folk från än arbetsplats än att rent fysiskt ge dem en spark i ändan. Ser ju liksom inte så bra ut i ett CV, och en viss empati måste man ju faktiskt känna även om somliga egentligen inte förtjänar det. För det andra reagerar jag på den anonyme som sa sig ha jobbat hos mig ett år, jag har en ganska kvalificerad gissning om vem det är, nämligen…… nä nä det säger jag inte. Denne någon, låt oss kalla den anonyme för M, tycks mig mer trångsynt än jag märkte under året. Vad M glömmer att ta med i sin kommentar är att de kollegor M blev varnad för, var personal som själva hade problem och jobbade med lönebidrag. Detta visste alla om, och borde tagit hänsyn till, men ibland räcker empatin tydligen inte ända fram. För det tredje tycks kommentarerna mest röra sig om interna problem kollegor emellan. En annan anonym kände folk som jobbat hos mig och som hade ”berättat”. Jag tror säkert de har berättat något, men frågan är om det är sanningen, och om anonym har hört den andra sidans version? Hallå, jag blev ju mer eller mindre anklagad för att inte ha rent mjöl i påsen. Vad är problemet?

Idag hade vi det sista ”teoretiska” mötet angående mitt bygge. Förhoppningsvis ska allt vara sammanställt och klart till den 18 oktober då jag ska gå igenom allt en sista gång och förhoppningsvis kunna trycka på knappen. Min lilla reklamkupp börjar också ta form, hoppas det ska gå vägen och ge önskat resultat.

Idag var det också min födelsedag, jag brukar inte bry mig så mycket om sånt, men det gör tydligen andra. Jag blev upplyst om att jag måste bjuda på tårta på jobbet, jaha bara att ringa Bivur och beställa en, smörgåstårta så klart. Sedan hade min f.d. personal skickat en hälsning via Magazin24. En uppmärksam säljare hade med sig en tårta, så nu hade vi efterrätt dessutom. Sedan kommer våra lokala kändisar Mats o Tobbe med en blomma, och vips så var smörgåstårtan ett minne blott. Mitt i alltihop var det en uppmärksam kund som frågade hur mycket jag fyllde? Nja, 25..... som vanligt. Då kom kommentaren. Å fan, då måste du ha en jäkligt dålig plastkirurg....

GP igen

Det var en del intressanta kommentarer på min förra blogg, alla anonyma. En del var nyfikna på vad jag ska göra i framtiden, en del var nog glada att slippa mig, någon undrade om han/hon var tvungen att åka till annan ort för att tanka, och ytterliggare någon var nyfiken på min efterträdare, dessutom var det någon som trodde sig veta mer om mig än jag själv gör, tydligen har jag inte rent mjöl i påsen, det vore intressant att få veta vad…..? Att folk är glada att slippa mig är kanske lite konstigt… Inte för att jag tror alla tycker om mig, men jag tvingar ju heller ingen att umgås med mig, och om någon retar sig på mina hyss så bjuder jag gärna på det…. Angående min efterträdare så heter han Örjan och är från Arboga, jag hoppas det ska gå bra för honom, men tycker han själv ska presentera sig för kunderna. När det gäller mina egna planer skulle jag kunna berätta hur mycket som helst, men det tänker jag inte…… Utan jag kommer att hålla alla på halster ett tag till. Vi är i alla fall igång med bygget, kolla bilden.

Igår var det en debatt en på Aftonbladet.se om GP’s vara eller icke vara, någon tyckte att var dags att kicka honom ur Partiet. Jag försökte hitta sidan idag, men det verkar vara borta. Jag hann ju alltså inte läsa igenom den ordentligt så jag vet inte vad som sades. Men nog är det en intressant diskussion, GP har väl inte direkt uppfört sig som sina företrädare, och jag kan tänka mig att det väcker en del ont blod i rörelsen. Jag hade nog ganska rätt när jag tidigare bloggade om att han var betald för att tycka som Partiet. Nu är det ju andra som betalar och då tycker han åt dem. Vet du GP, vore jag som du, ekonomiskt oberoende, skulle jag åka runt och tycka för egen del, utan att behöva ta politiska eller ekonomiska hänsyn…