Idag var jag med om något fantastiskt! Mitt i all bedrövelse med varsel, lågkonjunkturer och finanskriser så fick jag vara delaktig i en underbar historia.
Det började för någon vecka sedan, en äldre man som jag känner sen tidigare kom in på jobbet och skulle egentligen ha tag på Darko, han var inte där så vi började prata. Det visade sig att han inte ville köpa en bil, utan ha lite råd om hur man ställer in datorn för e-mail. Det var nog tur att han berättade för mig, Darko är nog duktig på mycket, men någon datatekniker är han inte…. Farbrorn berättade att anledningen till att han ville fixa mailen var att det fanns ett nytt TV-program från Kroatien, där man kunde efterlysa försvunna släktingar och vänner. Han berättade att han stack därifrån redan 1960, då hade han en dotter som var ca 5 månader gammal, en dotter han aldrig träffat eftersom han och mamman redan brutit upp när flickan föddes. Han fick vara med och namnge jäntan, men så mycket mer visste han inte. Under åren i Sverige med ny familj har han naturligtvis tänkt på den här dottern och hur hon har det, han hade under åren skickat massor med brev till mamman men inte fått ett enda svar, nu tog han kontakt med det här TV-programmet och de sa att han var tvungen att ha en e-mail. Eftersom han bor i Kungsör körde jag förbi när jag åkte från jobbet och hjälpte honom tillrätta.
Idag kom han in på jobbet igen, jag frågade hur det gått och han visade mig ett telefonnummer han fått som troligen var till dotterns moster, problemet var att hur han än gjorde så fick han bara felsignaler. Jag fixade siffrorna i rätt ordning, tog bort en o annan nolla och så ringde vi. Nu fick han kontakt med kvinnan, som verkligen var mostern, de pratade både långt och länge, han fick reda på att dottern bodde i Tyskland sedan många år och bäst av allt, han fick hennes telefonnummer. Nu var det samma problem med nollor igen, dessutom hade han slut på ström i mobilen. Jag tyckte det var så häftigt så jag erbjöd min telefon, slog numret och ringde….. Men tji svar. Han åkte hem, glad i hågen att ha fått numret och skulle försöka senare.
Vid 3-tiden på eftermiddagen ringde min telefon, jag svarade som vanlig ”MABI Hyrbilar, Dan”, i andra änden hörde jag ”Hallo…. Ich bin Sonja Kloze”…. OJ! Det var ju hon…dottern….dottern han inte hört något om på nästan 50 år….. Jag försökte på stapplande tyska förklara att jag hellre talade engelska och genast växlade hon om till klingande engelska. Jag frågade om hon visste något om vad som hänt i Sverige, om hon visste att hon hade en far här? Jodå, hon hade hört en del från mostern, jag fyllde i med vad jag visste och gav henne numret till farbrorn, hennes pappa…. Efteråt bara rös jag… Det var SÅ häftigt att kunna vara en del av detta.
Ikväll har jag pratat med farbrorn, han berättade att de pratat i över en timme, skrattat och gråtit av lycka. Han var så bubblande lycklig, jag blev både rörd och fick rysningar igen.
Tänk vilken lycka att efter så lång tid få kontakt med varann. Jag känner mig lite som dagens hjälte och är verkligen glad, ja rent av lycklig att ha fått medverka till detta. Hoppas de snart kan träffas och bli hela igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar