Kan man reklamera julen?? Ja frågan dök upp igår när jag hade en liten middag på tu man hand med Ccilia, jag hade ju missat hela hela julen, slocknade mitt i julklappsutdelningen och vaknade med nöd o näppe på annandagen.... Var tog julen vägen egentligen? Jag tänkte att eftersom vi bor i ett land där konsumenten är mer eller mindre överbeskyddad och kan gå till ARN med sina klagomål, borde det väl i rättvisans namn finnas någonstans där man kan reklamera julen. Jag missade ju alltihop, kunde inte ens äta all maten, och det lilla jag fick i mig kom upp igen. Vet någon vart man kan vända sig? Tomtarnas klagomur kanske?
Sist jag bloggade gjorde jag det om striderna i Gaza. Såg på nyheterna idag om barn som dött och visst är det hemskt när oskyldiga barn får sitta emellan, men man visade också en pappa som såklart var ledsen och spydde galla över Israel och israeler som var så mordiska, det motsägande i bilden var att han var Hamaz-soldat... Han hade tydligen väldigt svårt att förstå att det är Hamaz själva som bär skuld till att Israel har anfallit. Hade de inte skjutit missiler dagarna i ända mot Israel hade detta ju aldrig hänt. Idag lyckades de tydligen också träffa något och dessutom döda en stackars byggnadsarbetare, det paradoxala var att kraken som dog själv var palestinier..... En annan paradox var en kille i samma inslag som visserligen inte sa något men som gissningsvis var lika hatiskt mot USA som de flesta andra inom Hamaz, han hade en mössa med ett stiliserat NY, just en sån mössa som säljs vid varenda gathörn i New York, jag stod själv och velade mellan en sån och en med texten FBI när jag var där senast. Håhå jaja
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Du får problematiken mellan Israel och Palestina att låta så enkel och framförallt enkelriktad.
Även om det i media och hos många låter som att det nu är Hamas som startat alltihop. Israel har fortfarande närmare 450.000 illegala bosättare på västbanken.
Och när Israeel blev "konstruerat" 1948 och det helt plötsligt skapades ett nytt land genom FN:s försorg så var det väl ingen som tänkte på dom närmare 500.000 palestinier som blev utkastade ur sitt eget land. Efter några år i sitt nya land tyckte israelerna att det var dags att utvidga domänerna. Lösningen där var inte helt smidig den heller.
Bara att utvidga sin yta och ta lite mer av andras land för man tyckte att det skulle tillhöra Israel.Så problemet är mer komplicerat än att tala om en sida som ställer till jävelskap.
Hej Patrick,
Det var liksom min mening att få det att låta enkelt. Jag vet nog mer än de flesta hur infekterat det är, min pappa var med under 1948 och slogs. Jag tänker inte dra igång någon lång debatt, men man kan väl säga att Israel hittills inte startat något, eller anfallit någon utan att först ha blivit hotade eller anfallna. Vad jag vill säga är att om det finns en vilja till lösning, borde alla begripa att man måste sätta sig ned och prata.
Aldrig mer!
Torsten Kälvemark om attacken mot Gaza och Förintelsens betydelse
Den traditionella nyårskonserten från Wien leddes i år av Daniel Barenboim, den judiske stjärndirigenten med många medborgarskap. När han med taktpinnen i handen önskade den världsvida publiken ett gott nytt år tillfogade han några personliga ord. Han hoppades att 2009 skulle bli ett fredens år och att det skulle leda till ”mänsklig rättvisa i Mellanöstern”.
Mänsklig rättvisa – men hur då? Man kunde samma dag få förklaringen i en artikel av Barenboim i brittiska The Guardian. Inför det nya året, skriver han där, har han egentligen bara har tre önskningar.
Den första är att den israeliska regeringen en gång för alla ska inse att konflikten i Mellanöstern inte kan lösas med militära medel. Den andra är att Hamas ska inse att dess intressen inte främjas genom våld. Den tredje är att världen kan förstå att en konflikt så komplicerad som denna inte kan lösas med vare sig diplomati eller krigshandlingar utan bara genom de båda folkens insikt om att de är två parter med samma mänskliga rättigheter.
Varför, frågar Barenboim vidare i sin artikel, tror Israels regering att den har rätt att hålla alla palestinier ansvariga för de våldshandlingar som Hamas begår? Finns det någon logik bakom den hårda vedergällningen? Om målet är att förstöra Hamas så är den viktigaste frågan att ställa om detta över huvud taget är möjligt: ”Om inte så är hela denna aktion inte bara grym, barbarisk och avskyvärd. Den är vansinnig.”
En annan skribent i nyårsdagens The Guardian är den brittiska parlamentsledamoten Nick Palmer. Han sitter i styrelsen för ”Labour friends of Israel”, en av dessa många organisationer i olika länder som normalt sysslar med att rättfärdiga israelisk politik.
Men Palmer har tröttnat på att försvara en sjuk sak. Nu skriver han att det är dags för alla som vill Israel väl att säga stopp: ”Ibland måste vänner säga ifrån när någon gått för långt. Det här är ett av dessa tillfällen. Israels politik gentemot Gaza är fel i princip, missriktad i praktiken och skadlig för de långsiktiga utsikterna till fred.”
Självklart erkänner Palmer Israels rätt till självförsvar men som detta försvar just nu utövas är det helt oproportionerligt. Det är, fortsätter han, som om vi britter skulle ha bombat Dublin som en hämnd för IRA:s terror. Han säger att dagens förstörelse av Gaza dessvärre bara är en fortsättning på det strypgrepp som Israel redan tagit på denna landremsa genom en blockad som gjort området till något som närmast liknar ett fångläger.
Jag vet inte, men kanske är Nick Palmer i sin nyktra omprövning påverkad av en annan man med parlamentarisk erfarenhet som till slut sett sanningen i vitögat. Jag tänker på Avraham Burg, en gång talman i det israeliska parlamentet och tidigare chef för Jewish Agency och World Zionist Organization.
Under nyårshelgen läser jag den epokgörande bok som han publicerade 2007 och som nu kommit i engelsk översättning: The Holocaust is over. We must rise from its ashes (Palgrave-Macmillan 2008). Det är en insiktsfull och kritisk uppgörelse med den decennielånga israeliska politik som främst drabbat de ockuperade palestinierna.
Bokens huvudtes är att den judiska gemenskapen över hela världen måste sluta leva i skuggan av Förintelsen. Koncentrationen på ett historiskt trauma har tjänat både som ett försvar mot omvärlden och som ett manipulativt medel för att nå olika politiska mål, skriver Burg. Det har undergrävt Israels förmåga att lita på sig självt, på sina grannar och på världssamfundet. I sin tur är detta en av orsakerna till den förödande nationalism som håller på att dela nationen och som gjort landet hatat i regionen.
Burgs budskap kan grovt sammanfattas så här: Om vi judar bara stirrar oss blinda på Förintelsen så ser vi inte omvärldens olyckor. Om miljoner dödas i Afrika så anses det inte vara vårt problem. Slakten på armenier under 1900-talets början anses inte få ställas vid sidan av vårt eget folkmord, särskilt inte om det stör relationerna med Turkiet. Så kan det enligt honom inte fortsätta:
”I dag är vi beväpnade till tänderna, bättre utrustade än någon annan generation i den judiska historien. Vi har en fantastisk armé, en besatthet av säkerhet, vi beskyddas av USA, världens främsta supermakt. Antisemitismen förefaller löjlig, ja till och med menlös jämfört med den styrka som det judiska folket har i dag. Därför har eden ’aldrig mer’ fått en ny dimension och nyans. Aldrig mer? Vi har gjort det möjligt för oss själva. Men hur är det med ’aldrig mer’ för andra?”
Burgs ord är drabbande för hans eget folk. Men de är förstås lika mycket riktade till en vidare omvärld. Det är lätt att säga ”Aldrig mer!” men det fordras både moraliskt mod och medkänsla för att förstå att det är tillämpligt också i en tid när dödandet sker i mindre skala och främst är en följd av laserstyrda bombers ”kollaterala effekter”.
Avraham Burg skulle säkert hålla med David Barenboim. Det behövs fred på jorden 2009. Och just nu behövs det mer än någonsin mänsklig rättvisa i Mellanöstern.
lasa hela bloggen, ganska bra
Skicka en kommentar