Företagarsemester

Fick en kommentar på min blogg om bråken utanför macken. Signaturen ”Syster” skrev ”Väldigt moget av dig som för blogg att skriva som du gör!!! Det finns familjer bakom varje offer - glöm inte det!!! Jag hoppas du själv är en felfri individ” Jag förstår ärligt talat inte riktigt vad hon menar, men i de fall det handlar om att bruka våld kan jag med lätt samvete skriva att där är jag felfri. Jag har aldrig slagit någon annan människa, och hoppas att jag inte ska behöva det heller. Vare sig det finns en familj bakom eller inte är det väl alltid synd om den som blir skadad, men vissa har ju kanske förtjänat det. Jag vet inte vad som utlöste det hela…

Nu är det i alla fall nästan semester, en hel vecka, nästan, så skönt. I morgon har jag en bröllopskörning med Rollsen, på söndag måste jag in o räkna dagskassan dessutom har jag en massa panel att grundmåla, på måndag ska jag träffa Vägab i Västerås, de ska hyra hojar o fyrhjulingar till Power Meet, på tisdag åker jag och hustrun och firar tjugo år som gifta, hem på onsdag, åker säkert förbi macken o kollar läget, torsdag måste jag säkert till jobbet för att något är sönder, fredag blir det nog Skara Sommarland eller så med tjejerna, lördag gräsmattsklippning, söndag något annat med ungarna, ut på sjön kanske, nästa måndag är det dags att jobba igen. Vad det är härligt att vara företagare, så lätt att vara ledig…..

????

Att tillämpandet av vårt rättssystem lämnar en del övrigt att önska tror jag alla håller med om, och att kriminalvården haft problem med smitningar och rymningar är väl inget nytt. Men idag hörde jag en historia som verkligen var Svensk kriminalvård i ett nötskal. Jag har en polare som sitter på häktet här i Köping, rätt eller inte, räder det delade meningar om. Han berättade i alla fall att han hade så kallad samsittning med en kille från Helsingborg, som enligt deras uträkning skulle sitta till den 19 juli, han sitter här i väntan på att få komma till vilohem…äh.. en anstalt. Men häromdagen kom personalen och öppnade dörren, berättade att det var dags att åka hem. Jaha, tänkte Helsingborgaren, jag har väl räknat fel. Han åkte hem glad i hågen. Efter några dagar ringare telefonen. Hej, det var från häktet i Köping, vi råkade släppa ut dig för tidigt. Har du lust att komma tillbaka….?? Han hade naturligtvis ingen större lust, men åkte i alla fall tillbaka när de började hota med efterlysning. Han fick i alla fall 4 dagar extra ledighet. Väl tillbaka blir han upplyst att han får två dagars tillägg på straffet för att han hållit sig borta… En sån logik kan nog bara förekomma inom Tomas Bodströms Kriminalvård…. Om jag släppte iväg en kund utan att ta tillräckligt betalt, får jag förmodligen skylla mig själv och gilla läget. Så hur kan de….? Jag förstår ingenting…

Måndag på riktigt

Igår var det måndag igen, ja enligt almanackan så klart, men även en av mina. Dagen gick ganska bra, men kvällen.... oj oj oj. Kom hem vid 19-tiden, käkade lite, läste tidningen. Tittade ut genom fönstret och tyckte att båten, som ligger vid en boj en bit ut, hade närmat sig land, men slog ifrån mig tanken som en synvilla. Satt o softade vid tv'n när granntanten ringer. Det ser ut som om din båt är på mot bryggan. Näää, klockan är tio och jag orkar inte. Nåja jag gick ut och tittade, blev totalt genomblöt på väg ner till stranden, det både blåste o regnade duktigt. Men nog hade tanten rätt, drevet var bara någon meter i från bryggan, istället för ca 20 som hon brukar ligga. Till saken hör att när det blåser ostlig vind är det fritt flöde ända ifrån Kvicksund och då går sjön högt. Jaha, vad gör man nu? Efter mycket protester fick jag Carina att försöka ro ut mig till båten som jag tänkte köra in till Kungsör. Men vid närmare eftertanke insåg jag att det skulle hon kanske inte klara i den höga sjön. Jag ringde brorsan. Kan du hjälpa mig? Båten håller på att flytta hemifrån! Ja ja, jag kommer. Efter mycket om och men tog vi oss ner i roddbåten, eftersom jag har bruten arm fick brorsan ro. Han har ju "bara" ett trasigt ben. Två krymplingar på en stormande sjö... Vi tog oss fram till båten och jag lyckades klättra in. Jaha, vad gör vi nu då? Jag börjar med att försöka starta. Det puffade till ett par gånger, sedan hände inget mer. MEN VA FAN NU DÅ!? Efter mycket krångel och nästan slut på ström skramlade motorn igång, som om inget hänt, gick jämt o fint. Jag förstod ingenting. Ska vi prova att backa mot vinden och se om boj o sänke följer med? Sagt o gjort, jag börjar backa medan brorsan i roddbåten guppar efter. Till saken hör också att blöt som jag var så immade varenda ruta igen, dessutom var jag totalt blind av allt vatten på glasögonen samt att klockan var runt 23 och det var kolsvart ute. KUL! Plötsligt känner jag att sänket inte har bottenkontakt längre och jag försöker orientera mig. Inser att vi är halvvägs över mot Dåvö. Jag släpper av och låter båten driva tillbaka. Efter en stund hugger sänket i och jag är på lagom avstånd från stranden. Vi inser att det är så högt vatten att kättingen till sänket blivit för kort, så det blev fel vinkel mellan båten och sänket. Vad göra? Man har ju knappast en varmgalvad kätting i den kalibern med sig. Vi försöker med en längre lina istället. Sagt o gjort jag plockar fram en lina och brorsan drar sig mot fören för att förtöja. Nu försöker han hålla i den stora båten med ena handen samtidigt som han spjärnar med benen i roddbåten för att hålla kvar den, lämnar en hand att förtöja med i jättehög sjö. Går inte så bra, när den stora är på en vågtopp är roddbåten i en dal.... o brorsan hänger däremellan. Såg nog egentligen rätt kul ut, men det kändes inte så just då. Till slut gav vi upp. Båtskrället är ju försäkrat och bärgning ingår. Men jag gjorde ett ryck för att sänket skulle fastna och jag tror det gjorde det. Efter en spännande roddtur tillbaka fick vi landkänning. Nu var vi så slut så vi orkade inte lägga henne vid bryggan, tyckte det var lättare att gå rätt på stranden och dra upp den. Vi kom väl sisådär 5 meter ifrån när det inte gick längre. Bara att vada iland. Hämta fyrhjulingen och vinscha upp henne på land. Äntligen var dagen över, dessutom hade det hunnit bli tisdag. I morse låg bägge båtarna där vi lämnade dem. Jag har köpt mer kätting, och så snart det mojnar ska jag sätta dit den. Det var en måndag det....

Besegrad...

Det har tydligen vart livat kring macken i helgen, idag har vi hört o sett om misshandeln i gångtunneln på andra sidan gatan. Otäckt sån där, jag kan tänka mig vilken gäng det var och kan bara hoppas Polisen burar in dem och kastar bort nyckeln. Natten till lördag var det också full cirkus, men det var precis utanför macken, så det det har jag sett på övervakningsfilm. Livat värre med pepparspray och bensin som de hällde över varann. En kille åkte i backen och blev tydligen riktigt illa däran. Jag tror att detta bråk var mer av karaktären självsanering, så vi kanske inte ska misströsta.

Igår slog jag alla möjliga hastighetsrekord med Rollsen. Men vad hjälpte det, när jag kom hem var det 0-2 mot Tyskland och ett fullständigt förlamat Sverige, tur man fick glädja sig åt Antonio Lindbäck i Speedway GP. Lycka till Antonio.

Det är ju allom bekant vad jag tycker om GP och hans polare, men nu måste jag tyvärr se mig besegrad, det finns någon som tycker ännu sämre om honom än jag. Kolla  http://www.maktmissbruk.se/.

Fan också...

Nu har jag äntligen lagt in alla mailadresser efter vårt skolkalas i lördags. Det var inte lätt att tyda alla konstiga handstilar, men äntligen var det klart. Jag var osäker på somliga, men trodde jag lagt dem rätt. Skickade c:a 400 bilder i lågupplöst förmat till ett hundratal adresser. Tror någon att det gick bra? Nu jar jag inkorgen full i returnerade mail där det står, "invalid mail adress" o.dyl. Undrar hur många som egentligen fick bilderna?

Igår ifrågasatte jag hur man kan tänka tanken att gifta sig när det är åttondelsfinal i fotbolls-VM? Jag ifrågasatte också hur jag själv kan ställa upp som chaufför!!? Jag har på alla sätt och vis försökt komma på ett sätt att se matchen, men utan resultat. Däremot kom jag på hur jag skulle kunna åka till Tyskland och se matchen live, utan några biljettproblem. Det stod nämligen i Expressen idag att kungen nobbar VM, han tänkte inte åka dit och heja på landslaget. Nu är det ju som så att om kungen vill se en match, behöver han ju bara åka dit så får han de bästa platserna, oavsett om det är slutsålt för övrigt. Eftersom han nu inte ska dit kan ju lika gärna jag ta hans plats.... Varför sa jag ja till körningen.................!!!!????????

Dårar

Nu börjar saker o ting från helgens 30-års kalas att lägga sig. Enda problemet är att jag lovat alla 121 att skicka bilderna från festen, nu har jag 400 bilder att skicka. Dessutom ett hundratal mail adresser, många skrivna med en druckens handstil, att knappa in. Undrar hur jag ska få tiden att räcka? Jag har dessutom personal på semester, och personal som är deltidsjukskrivna. Högtryck i butiken, full rusch på uthyrningen, massor med information jag borde skicka til kollegorna runt om i landet. Känns som jag får offra en natts sömn någon dag....

Jag åt som vanligt lunch på Ögir igår. Då trillade Filip Hammar förbi, han var hungrig men resten av teamet vill hellre dricka kaffe på järnvägsstationen. Hur det var så började jag o Granberg att tala om deras nya tv-show och vilka dårar som ska vara med, inkl. mig själv. Efteråt slog det mig att en av dårarna har jag haft att göra med själv. Det var väl en 10-12 år sedan och han hade hyrt ett litet 1000 kg:s båttransportsläp. Han kom inte tillbaka i tid, men ringde efter några timmar och berättade att kärran gått sönder. Hjulen håller på att trilla av....! VA! Vad har du gjort? Har du kört med överlast? Nejdå, det var en ganska liten båt, kärran måste varit trasig när jag tog den. Nej du, svarade jag. Kärran är bara några veckor gammal och var i nyskick. Se till att komma hit så jag får se vad som hänt. Kärran går inte att köra, du får hämta den själv på motorbåtsklubben i Kungsör, sa han. Jaha, jag gör väl det då, men är felet ditt får du betala min tid också, svarade jag. När jag kom fram, satt visserligen hjulen på trekvart, dessutom var ramen allt annat än rak, påminde mest om ett V12-märke i änden på en Jaguar. Jag träffade en av gubbarna vid klubben som berättade att lasten bestått av en träbåt på c:a 7 meter som dessutom var full i vatten. Gissningsvis vägde det hela 3-4 ton, kärran lastade 800 kg. Jag tog hem kärran, räknade ut vad han var skyldig och ringde. Han stod på sig skulle inte betala, kärran var ju min, och den ska hålla.....!? Jag skickade en faktura. Han vägrade betala. Jag skickade fakturan på inkasso. Han vägrade betala. Jag ansökte om betalningsföreläggande. Han vägrade fortfarande betala. Så nu var vi framme vid rättegång. Vid mindre belopp har man ett förberedande möte där en jurist från Tingsrätten försöker medla. Juristen ställde lite förberedande frågor, sedan frågar han mig om kärran var ok vid hyrtillfället? Ja självklart, den var nästan ny. Sedan frågar han min kund det samma. OCH DÅREN SVARAR JA!!! DEN VAR HEL O FIN NÄR JAG TOG DEN!!!!!! Så var saken klar, jag fick mitt föreläggande och gick till Kronofogden som hjälpte mig att driva in pengarna. Hur korkad får man bli egentligen.....? Om det är dårar de vill i sin tv-serie så har de i alla fall lyckats med en....

Att man gifter sig på midsommarafton är kanske inte så konstigt, inte heller att man vill ha skjuts i en Rolls Royce, så jag ska fira midsommar bakom ratten. Men vem är dum nog att gifta sig på midsommardagen, speciellt mitt under åttondelsfinalen mellan Sverige och Tyskland. Jag förstår inte hur man kan planera så illa. Jag förstår ännu mindre hur jag själv kunde säga ja till körningen. Det är nog sant att jag platsar bland dårarna på tv....

Gåtans lösning

OJ, vilken fest det var igår. 120 förvuxna 16-åringar som firade att vi slutade skolan för 30 år sedan. Förberedelserna har tagit lite tid, men det var det värt när man såg hur kul alla hade. Jag hade bl.a. tillverkat bildspelet med 309 bilder som rullade under kvällen, så jag hade ju sett hur alla såg ut, då. Jag var duktigt spänd på att se hur alla såg ut idag. Rent generellt kan man säga att vi killar utvecklat en viss pondus och blivit allmänt äldre, medan tjejerna bara blivit vackrare med åren, faktiskt redan före första ölen... När jag började plocka fram mina egna bilder från den tiden så saknades min egen nuna på klassfotot från nian. Nu kändes det inte som någon större förlust, men jag undrade vem som fått den, det var en gåta. Alla andra var med, men min bild var urklippt. Det som förvånade mig lite var att så många man hälsade på undrade hur det var med armen? Vadå, jag hade ju både långärmad skjorta och kavaj..? Hur kunde de se, eller veta? Till slut var jag tvungen att fråga. Ja, men du har ju skrivit om det i bloggen. Det verkar som om alla läser vad jag skriver. JÄTTEKUL!! Hej på er allihop... Kvällen rullade på, Shamrocks spelade riktigt härlig partymusik och humöret var på topp, Ögirs Whiskybar går ju inte av för hackor så det blev några vändor dit, och en hel del förklarande av olika sorter, hur och varför. Kul att som många tjejer var intresserade. Några försökte få upp mig att dansa, men det gick inte så bra. Kan inte påstå att det någonsin har roat mig, även om jag gillar att stampa takten till bra musik. Vi satt klassvis och många blev kvar med sina klasser, själv lider jag ju av en viss social uttryckslusta så jag gled runt lite, pratade och skålade med både gamla o nya vänner. Efter en stund blev jag sittande och prata med mitt, på den tiden, mycket hemliga föremål för mina tonårsstinna hormonuttryck. D.v.s. Tjejen med stort T som jag var så kär i men inte vågade berättade det för. Som alla andra tyckte hon att vi hade en kanonfest, vi kom att prata om dåtiden och jag berättade om alla bilder jag gått igenom, men också att min egen bild saknades. Då säger hon, men den bilden har ju jag... Tack Eva, där fick gåtan sin lösning.... Men vad kom det sig att du fick bilden? Vi hade väl inget ihop, annat än i min fantasi? Nej, jag minns inte heller, men vi var väl lite kära i varann. Aj f..n, tänk om man förstått det för trettio år sedan....

Dagens goda...

Det är inte lätt att hinna med, den här tiden på året. Tänk att det är samma visa varje år, stress o ännu mer stress. Men å andra sidan är det ju jättekul, massor med kunder, massor med jobb, massor med uppdrag åt än den ena än den andre. Men det får inte gå fel någonstans då störs planeringen. I torsdags skulle jag besikta gammeljaggan, jag visste att batteriet var dåligt så jag satte det på laddning dagen före, inte f..n gick den igång för det. Fram med startkablar, igång med bilen, o skit bara fem minuter till besiktningen och tio minuters väg därifrån. Även Jaguarer med däck från 1969 går fort när det behövs. Kommer fram bara två minuter sen, väntar med motorn igång. Så blev det min tur, jag kör in med rutan nere och säger åt Leif, som ska ta hand om mig, att snabba dig att koppla på utsuget, jag har ingen ström så motorn måste vara igång. Han fixar det och börjar besikta, lysen och blinkers går bra, dags för bromsprov, inga problem, nu köra han upp på lyften, OCH STÄNGER AV MOTORN! Men, du fick ju inte stänga av.... batteriet du vet! Leif svarade, jo men det är lugnt vi har startbatteri. Jaha, ok då. Vi konstaterar att avgassystemet börjar bli trött, men det är klart, är man 37 år gammal får man vara lite sliten. Dags för provkörning, Leif hämtar startbatteriet. INGEN STRÖM I DET HELLER! Bara att koppla in den inbyggda laddaren. Vi väntar några minuter och försöker igen, men icke. Det förstod jag nästan, det behövs nog den avstängda reaktorn i Barsebäck om man ska få snurr på något så potent som en Jaguar XK-motor från 1969. Efter mycket om o men får provturen inskränka sig till att sitta i bilen medan vi rullar ut den. Morgan kommer med startkablar och vips är jag på väg till macken. Nu ska jag byta batteri lite snabbt, ska vara i Kungsör om en halvtimme. Lossar det gamla, rusar in efter ett nytt, sätter det på plats och ska skruva fast det. F..n, det går inte batteriet är för lågt. In o hämta nästa, möter en kund i dörren, han är pratsjuk, han har närmast mundiarré. Tiden går, jag tittar på klocka, ååååh nu har jag bara knappa kvarten på mig att få i ett batteri och hinna till Kungsör. Äntligen har han snackat klart, nu har jag tio minuter på mig. Jag ger upp, tar en ledig hyrbil och åker på mitt möte. Idag var det så dags för nästa bil. Rollsen skulle besiktas. Men det vore inte en stolt produkt från det forna imperiet om det inte gick bra, och det gjorde det, skönt i alla fall något som klaffar. Kom tillbaka till macken och möter Carina i dörren. Dan, kan du hämta en kund vid tåget kl. 14,30, jag har bokat en bil men lovade att vi skulle hämta henne. Visst självklart. Klockan blir 14,25 och jag rullar ner mot Järnvägsstationen, sätter på mig chaufförsmössan, kommer fram till, kliver ur och frågar damen som stod närmast om hon beställt en hyrbil från Tankfull Biluthyrning? Jag trodde damen skulle svimma, bli hämtat med Rolls Royce och chaufför när man ska hyra bil en vecka. Hon fick något att berätta för barnbarnen. Hon frågade om vi alltid hämtade våra kunder på detta vis? Jo visst, självklart! I backspegeln såg jag hur hon himlade med ögonen. Nu fick hon ännu mer att berätta. Synd att hon inte frågade om alla fick åka Rolls Royce. Då hade jag fått berätta att det bara händer om vi har en hämtning i samband med besiktningen, en gång om året, annars är det oftast en skitig Land Rover.

Stort...?

Vilken fredaglördag det var. Ja just det fredaglördag, de hängde liksom ihop. Gick upp som vanligt vid 5,30, åkte till jobbet, levererade bilar, jobbade vidare under dagen. Tänkte åka hem i tid, men det gick ju lika bra som vanligt, kom hem vid 20-tiden. Tänkte jag skulle komma i säng i tid, jag skulle upp vid 02,30 och skjutsa dottern o hennes polare till Arlanda. Jag kom i säng vid 22,30 läste lite, släckte lampan och var på väg in i drömmarnas rike när Konny ringer och har problem med ett släp. Jaha, bara att sätta sig upp och instruera honom, sedan försöka somna om. Det gick inte. Carina kom o la sig vid 01,00 då var jag fortfarande vaken. När klockan ringde hade jag visserligen somnat, men inte mycket mer. In i bilen och iväg, jag hittade tjejerna utanför McDonald’s i Västerås. Till saken hör att två av dem tog studenten i fredags och Anna o en annan tjej följde med dem på festen. Studenttjejerna hade börjat fredagen med champagnefrukost och avslutat dagen på Konrad i Västerås. Gissa om de var i fint skick när jag kom…? Iväg kom vi i alla fall. Men inte fick jag åka hem för det, nu skulle jag till Arboga och vara med på FMK’s Trafikdagar, tillsammans med två tjejer från OKQ8’s fösäljningsavdelning och Thomas från OKQ8 i Arboga. Jag skulle ta med några hyrbilar och en av mina egna gammelbilar att visa upp, dessutom skulle jag ha med en showbil från Bilstereohörnan på släp. När vi skulle lasta showbilen var det så trångt på släpet att vi mosade en fälg. Kul! När jag sedan lyckades fixa skjuts till Valskog för att hämta min Jaguar så visade det sig att jag glömt lyset på och inte hade någon ström. Fortsatt skjuts till macken och hämta min egen bil och startkablar. Väl på plats med kablarna visade det sig att de inte räckte fram, eftersom jag stod med fronten in i garaget. Vad göra? Bara att putta ut den på gården. Inte det enklaste när man har en bruten arm. När jag väl fick rull på den var det nära att den rullade in i min andra bil, hur knuffar man samtidigt som man styr och bromsar, med en arm? Det gick, men knappt. Fick igång henne och for till Arboga. Dagen gick bra, vi träffade massor med trevliga kunder och hela arrangemanget var välordnat och kul. Dags att packa ihop, då går inte bilen i alla fall. Batteriet blev inte ordentligt uppladdat. Nåja, det fanns ju bärgare på plats så jag fick låna ström av dem. Fredrik lyckade mosa nästa fälg på showbilen när han lastade, så nu gäller det att visa kunderna rätt sida nästa gång. Väl hemma vid 18-tiden sätter jag mig på verandan, familjen var inte hemma. Grillar en entrecote och öppnar en ESB. Sällan har en köttbit och en öl smakat så bra. Såg fram emot en skön stund med fotbollsreferat i radion. Synd att det inte gick som tänkt i matchen, men ölen var god.

Fick ett mail från en av alla de som brukar kommentera mina bloggar. Hon berättade att en kollega hade tagit bilden på mig och använt som skrivbordsunderlägg. Fattas bara att man hittar bilden i en mer komprommenterande situation med Arnold Schwarzeneggers kropp någonstans på Internet. Men det känns STORT…!

Stress o ännu mer stress

Uj vilken vecka det varit. Datorn är fortfarande hos datadoktorn trots att de lovade annat. Hoppas den dyker upp på måndag. Själv var jag i alla fall till människoreparatören och fick min dom. Den goda nyheten var att det bildats bindväv, så läkningen har startat. Min fråga blev då hur lång tid det kan tänkas ta? En kvacksalvaren skulle det ta upp till ett år innan skelettet är lika starkt som innan... Men hallå! Den 15 augusti har jag en färja bokad, då åker jag till Skottland MED motorcykel! Skulle jag inte göra om jag var du, svarade han. Tur för honom att han inte är jag då...

Det var ju månadsskifte i veckan, alltid en hektiskt tid. Avtalskunder ska ha statistik på det de hyrt under månaden, och vissa ska också ha sin månadsfaktura. För att inte tala om min egen nyfikenhet och intresse för statistik i den egna rörelsen. Pust! När jag höll på som bäst ringde Johan från Kungsörs Torp. Hej Dan, hur är det? Jo tack, armen är av men annars är det bra, själv då? Vad bra!?... Du, Dan skulle du kunna göra mig en tjänst? Eftersom jag råkar vara en servicemänniska svarade jag naturligtvis, ja självklart. Åh vad bra, det är så att vår Sommelier som skulle hålla en vinprovning inte kan komma. Skulle du kunna köra en Whiskyprovning för ett gäng från SAAB som vart på kurs.Jo visst vilken dag? Jag måste kolla kalendern. Idag! Kl. 18,30! VA! Idag om två och en halv timme!? Ja! Oj oj oj, nåja jag har ju redan sagt att jag skulle hjälpa. Vad har du i baren? Jag det o det o... Jaha, när jag fått det klart för mig fick jag snabbt slänga ihop en presentation, kasta mig i bilen, åka hem o duscha, snabbt lära Carina hur man sätter på en Kilt och sedan iväg. Var på plats med 2 minuter tillgodo. Jag tror att SAAB-gänget blev nöjda, i alla fall sa de det, dessutom fick jag tre applåder. Nu blev ju mycket på jobbet lidande så torsdagen blev än jäktigare. Det blev en fjortontimmars arbetsdag.

Fredagen började lite lugnare, men på eftermiddagen tänkte jag skrämma liv i gammel-Jaguaren för att den skulle få visa upp sig på Ånnabodafestivalen. Kom till garaget lite sent men väl där startade den ur vinterdvala som om inget hade hänt. På väg in till macken känner jag att den drar lite åt vänster, men reflekterar inte mer över det, kanske dåligt med luft. När jag stannar för rött utanför Getrag ser jag att det ryker lite grann frami någonstans. Det blir grön och nu rister hela bilen, när jag drar iväg. Det blir rött även utanför macken och nu ryker det duktigt. När jag ruskar iväg är det dessutom väldigt lätt att svänga till vänster. Väl framme möter jag Tommy som snabbt öppnar huven och konstaterar att det är bromsen som ligger på. Jaha. det var ju månljust. Hur fixar man det med en arm? Men Tommy var så snäll så han slet av hjulet och började titta. När han petade på fettkoppen vid hjullagret kom en stråle av hjullagerfett farande. Ja, en stråle. Det var så varmt att fettet kokade. Efter att det kallnat motionerade vi bromskolvarna, skruvade ihop grejorna och.. Ta mig f..n, nu spann hon som den raskatt hon är. Det blev en trevlig dag i Ånnaboda tillsammans med min småtjejer. Alltid kul att träffa gelikar, även om de inte har mustasch.

Måndagstrassel

Det är visserligen tisdag, men det började igår. AC’n på kontoret sa upp sig. Ringde YIT, kan ni komma? Ja, imorgon. Jag svettade mig igenom gårdagen och var lika glad varje gång jag gick ut i butiken där AC´n fungerade. Annars kändes dagen riktigt bra, jag tror armen håller på att limma ihop sig. Men idag fortsatte måndagstrasslet, kokhett på kontoret. Då lämnar datorn in sin avskedsansökan. Det saknades någon fil. Vadå saknades? Den kan väl inte bara trilla ur burken…? Dessutom är det en dator som inte är i vare sig lokalt nätverk eller Internet. Den där Bill Gates skulle jag vilja ha ett allvarligt samtal med. Egentligen började det för några veckor sedan med att CD gav upp. Så om jag skulle kunna återställa några filer var jag tvungen att få igång den först. Jaha, bara att koppla loss eländet. Har någon försökt att stå på knä under en bänk och lossa 15 kablar från en dator, hålla balansen och alltihop med en arm. Det går inte. Jag fick hämta personalen som fick krypa omkring och först märka upp tiotalet kablar som var identiskt lika, och sedan lossa dem så jag kunde skruva isär och byta CD. När det väl var gjort och strö, tangentbord o råtta var inkopplade skulle jag försöka få igång den. Hur jag än försökte så ville det sig inte. Nu var det lunchdags och jag drog till Ögir, fick några jättegoda pitepalt. Innan jag drog sa jag till Carina att sätta tillbaka alla kablar innan hon gick hem. Ifall jag skulle få igång den efter lunchen. Det gick inte ett dugg bättre, jag talade med supporten som tyckte jag skulle skicka den direkt så skulle jag få den tillbaka på torsdag. Det var ju lättare sagt en gjort, nu hade jag ingen som kunde hjälpa mig med krypandet och kablarna, det var bara jag och Maria på plats just då. Men skam den som ger sig. Det gick att få loss kablar och dra ut den, men det känns i den trasiga armen, jag lovar. Nu skulle jag ”bara” lyfta den till en kartong och förpacka den. Tur i oturen så kom Anna in och ville låna mitt kreditkort, hon och kompisarna skulle åka till Cypern eller nåt. Nu fick jag i alla fall hjälp att ställa den i lådan. Men hur få in den i bilen, och vidare in på posten. Morgan som är världsmästare på att komma sent till jobbet kom för en gång skull i tid, så han fick vara mina armar. Nu är maskineriet på väg till Jönköping, om inte postbilen krockar…

Imorgon ska jag tillbaka med armen till människoreparatörerna på lasarettet. Undrar hur mycket skäll jag ska få den här gången….?

 

Måndag eller.....?

Vilken dag! Den började visserligen i lagom tempo, det är ju ändå nästan som fredag. MEN. Vi 10-tiden åkte jag till Avesta och skulle hämta en motorcykel, det tar ju en stund med släp, men jag tänkte att åker jag i tid så hinner jag vad jag ska på eftermiddagen. När jag just passerat Norberg var det en lastbil som trillat ikull och blockerade vägen. Bilarna framför o bakom började vända på vägen, men det var inte bara att vända, de fick ta om några gånger. När jag stått i fem minuter började stressen göra sig gällande, men hur ska jag komma runt, bil o släp var väl 10-11 meter långt. Till slut flög fan i mig och jag höjde bilen, körde ner i diket, upp igen, ner i nästa dike och upp på vägen igen. Äntligen på väg igen. Vi lastade hojen, tog en kopp sedan åkte jag hemåt. När jag var i Färna, vid lunchtid, ringde Maria och undrade vart man skulle ringa när inte tobaksleveransen kommit? Till saken hör att den skulle kommit redan i måndags, men av olika anledningar skull den dyka upp idag, på förmiddagen. Ring Swedish Match, sa jag och åkte vidare. Efter en stund ringde Maria igen. Swedish Match stänger kl. 12 dag före helgdag. God natt, vad gör man nu? Lagret var ju tomt. Jag ringde några kontakter på Swedish Match, men ingen kunde hjälpa. När jag kom tillbaka, straxt efter 13 kommer samtidigt en lastbil. Det var tobaken. Majsan som skulle gå hem kl. 12 fick stanna och plocka upp. Tre pallar. I butiken var det samtidigt full kalabalik, lönedags och många som var på resande fot inför helgen, telefonen gick varm o.s.v. Då pajade kassan ihop. Kön blev ännu längre, jag försökte alla möjliga olika programmeringar för att få i gång den. Kön blev ännu längre, kunder ville hämta o lämna bilar o släp, andra ville tanka och ännu fler ville köpa tobak som ännu inte var upplockad, dessutom ringde telefonem oavbrutet. Till slut ringde jag ringde supporten. Hej, jag har det o det felet och dessa felkoder. HJÄLP! Nja, har aldrig hört det felet förut, du får vänta till fredag. Men… Jo tyvärr. Men skam den som ger sig, medan Majsan plockar tobak och först Maria sedan Monica försöker underhålla kunderna så grejar jag med kassan. Drar ut ett sedelkabinett som jag tror spökar och ska skruva isär det. Väger väl en 10 kg och är för stort för att ta med en hand, i ren reflex tar jag min brutna arm och stöttar med. AJ, SOM FAN! Nu gick frakturen upp igen! Jag fick i alla fall isär skiten och hittade felet. Efter 3 timmar med ett blodtryck uppemot 300 så funkar kassan. Nu är det bara allt annat som ska fixas…. Vadå kortvecka…?

 

 

Allt hänger ihop...

Kortvecka, skönt! Eller…? Som småföretagare med en dygnetruntöppen verksamhet känns det inte som om veckorna blir kortare för att det är en röd dag mitt i. Alla beställningar måste nämligen vara inskickade någon dag tidigare och det blir jättestressigt att hinna med allt. Så även om man kan ta det lugnt på den röda dagen, måste man stressa runt de övriga så man behöver en dag att vila upp sig på…

Såg slutklämmen av Melodifestivalen i lördags, för en gång skull vann rätt låt, grattis Finland. Jag såg monstren live i Stockholm för ett par år sedan. Häftig scenshow! Men fy så varmt och svettigt det måste vara.

Var på Ögir och käkade lunch idag, stekt strömming med potatismos, helt klart en av mina favoriter. Men sällskapet vid bordet tyckte det var konstigt med lingon till… Jag tyckte det var fullständigt normalt. Är det jag som är konstig…? Han å sin sida åt Chili Con Carne med potatismos! Det var väl konstigt om något…?

Min dotter Anna hade laddningproblem med sin Buggy, vi lämnade den till HBV och bad dem fixa. Idag ringde Börje och meddelade att den var klar, Anna kunde inte hämta den innan de stängde så jag tog med Konny, eftersom jag inte kan köra manuella bilar med min brutna arm fick Konny äran. Synen när han skulle försöka åla sig in i vad som närmast kan liknas vid ett badkar med tältduk över var dagen bäst skratt. Han försökte på alla möjliga sätt. Först med rumpan före, men då blev benen hängande utanför. Sedan med ett ben i taget, då hängde resten av gubben utanför. Till slut stack han in armarna först, drog sig över till passagerarsidan, lyckades få ner benen under ratten, sedan blev det akrobatik i den högre skolan när han skulle få tillbaka överkroppen till förarsidan. Å så gav han sig iväg. Tyvärr missade jag när han skulle ta sig ur, men det var säkert lika kul…

Jag har hål i huvet, bokstavligen. Hade en hjärnblödning för sju år sedan och de lämnade ett hål i skallbenet. Om jag petar lite i hålet, som är på höger sida av skallen, så kluckar det i vänster öra…. I helgen satt jag och rafsade mig i stubben på skallen, då kom jag på att det killar i armbrottet. Det är nog som de säger… Allt hänger ihop…

Håll armen still!

Var på återbesök med armen igår. Förra måndagen lämnade jag remiss och röntgenbilder från Stockholm, på ortopeden i Köping, och igår skulle jag röntgas igen och få träffa en läkare. Röntgenundersökningen skulle ske kl. 12,45 och jag skulle få träffa människoreparatören kl. 13,45. Var på plats vid 12,30, tjejen som tog emot såg ut som ett frågetecken?! Nä, det finns ingen remiss. Sätt dig ska jag kolla. Satt o väntade 20 minuter sedan kom sköterskan och meddelade att hon hittat remissen. Hur lång tid….? Vi har några akutfall, men det ska nog gå ganska fort. Ja, jag har tid hos människoreparatören kl. 13,45 så…. Men hon var redan borta. Hittade en Bilsport från 2001, bläddrade lite klockan blev 13.00, hittade en lika gammal Illustrerad Vetenskap räckte till kl. 13.30. Hade en liten kille mitt emot som satt o höll sig för armen, började prata med honom. Det visade sig att han var från världsmetropolen Kungsör, så vi hade ju en del gemensamt, även om jag var fyrtio år äldre. Nu var klockan 14.00 och någon ropade äntligen mitt namn. Välkommen Dan, kom in här, nu ska vi se… eh…öh… oj då. Jag har visst inte de gamla bilderna. Har du dem med dig? Men hallå! Jag lämnade dem för en vecka sedan. Jaha….kan du gå ut o sätta dig en stund igen så får jag kolla. Nu var klockan 14.10 och medan jag satt o väntade fick lillkillen gå in. Klockan 14.30 kom inombordsfotografen och hämtade mig igen, nu hade han hittat bilderna, tog nya likadana och skickade mig en timme försenad till ortopeden. Där var idel kända ansikten så jag fick en trevlig pratstund. Nu blev inte väntan så lång, vid 15.15 blev jag inropad, fick vänta i ett rum i tio minuter sedan kom Doktorn. Han tittade på mitt bandage, konstaterade att frakturen inte läkt det minsta. Frågade om jag tog det lugnt…..? Njaaa…jag åkte direkt från akuten till jobbet. Begriper du inte att du måste vara still! Annars bryter du upp det hela tiden Du får åka till Västerås och få en överarmsartros. Var där kl. 10.30 imorgon! Adjö. Ojdå, vad är det? Kommer jag att bli som han i Polisskolan? Är det som en gipsvagga? Kan jag jobba? O.s.v. Idag for jag till Västerås och fick något som liknar ett axelskydd på en hockeylirare. Armen sitter mycket stadigare nu. Kan nog jobba lite mer…. Imorgon ska jag på ny röntgen och sedan träffa den stressade läkaren. Hoppas det ser bättre ut nu.

Kom just tillbaka till jobbet. Vi har haft celebert besök hemma. Kanal 5 med programmet Hundra Höjdare! var hemma och gjorde ett inslag som skulle handla om mig. Jag fick stå på ungarnas studsmatta och hoppa med Fredrik o Filip intervjuade mig. Var det i stillhet jag skulle ha armen…?

Trött men glad, jo jo och förbannad...

Medan jag tog igen mig lite och skrev föra bloggen gjorde Emma o Caerola ett jättekobb att serva alla kunder som formligen kryllade på macken. Mitt i detta gytter glider ett gäng på 7-8 yngre grabbar och en hund in i butiken. De går ett var runt de inre delarna och plocker med sig allt de kommer över, inkl. ett helt kylskåp fullt med dricka. Att Emma o Caerola inte såg något var kanske inte så konstigt med tanke på hur upptagna de var. Men civilkuraget hos övriga kunder kan man ju ha vissa synpunkter på. När jag bloggat klart och går ut igen undrar en kund om jag sett på övervakningen vad som hänt? Nä, vadå? Jo, de drog med kyl och kakor o allt möjligt. Varför stoppar man inte ett sånt brott, när man ser det? Nåväl, bara att titta igenom filmerna och mycket riktigt, de plockade med sig både det ena o det andra. Klockrena bilder på förövarna inkl. deras bil med reg.nr. och allt. Det blir svårt för dem att förklara bort när Polisen kommer....

Trött men glad.

Då var det över för den här gången. Pre Summer Meet 2006, lika kul som alltid, lika kaotiskt, men ändå på något sätt ännu mer, ännu roligare än förra gången. Dagen började med utrustning av servicemopparna som skulle rulla, sedan var det upp och kolla om radion var på gång, spänd förväntan. Ska allt fungera? Hann med en snabbrunda på utställningen innan det var dags att äntra scenen och presentera uppträdanden och sedan dela ut priserna, jag hade god hjälp av min dotter Ccilia som skötte prisutdelningen till vinnarna i lådbilsrallyt och till vinnarna av det s.k. Kidz Choise. Äntligen lite mat, en toast på Hantis, nu anslöt nästa dotter med pojkvän. Sedan rullad Cruisingen igång. Gissningsvis var det som mest ÖVER 2000 bilar som rullade i stan samtidigt, OTROLIGT. Då ska vi heller inte glömma några hundra motorcyklar. Nytt för i år var ju det här med radio, Köpings Raggarradio, där jag agerade flygande skjutjärnsreporter, kanonkul. Eftersom jag springer runt med armen bruten kunde jag inte både sköta mikrofon och bil samtidigt, så jag rekvirerade en kompis med en Lincoln Town Car, en sån där som är hur lång som helst med svarta rutor, och som man alltid undrar vem som åker i. Det var riktigt häftigt att smyga runt med den och referera från Cruisingrundan. Stort tack för hjälpen Jonny. Sedan var det ner till macken och dela ut luktgranar till alla mer eller mindre avklädda människor. Nytt för i år var en tjej som blev möhippad av sina väninnor, och fick sköta granutdelandet, mycket uppskattat av de manliga kalsongbärarna. Tillbaks till radion och ut i svängen igen. Nya nedslag i verkligheten med direktsända referat. Nu är klockan 2,30 och det är fortfarande en strid ström med människor som står i kö för ett nattamål. Trött men sprudlande glad.

 

Dags för träningsläger...

Brottsligheten fortsätter! Eller rättare sagt, försöken fortsätter. Igår var det dags igen, samma dåre, samma lager och samma kamera som han försöker undkomma. Straxt före kl. 8 igår kväll kommer två suspekta typer in på macken, den ena går på muggen, medan den andre står å bläddrar bland skivorna. Konny ginar genom lagret när han varit ute och kommer in i butiken. När Konny sladdar in i butiken smyger den ena busen in bakom Konny och in på lagret. Nu insåg han att lagret var ganska belamrat för tillfället, han börjar flytta lite grejer, kompisen utanför börjar ställa frågor för att uppehålla Monica i butiken, nu har han på lagret röjt undan lite, men han vänder sig om och ser kameran som stirrar på honom, då hukar han sig för att undkomma kameran….!? Smyger/kryper fram och hoppar upp mot kameran som sitter nästan 2,5 meter upp i luften, han lyckas slå sönder fästet så kameran blir hängande i sladden. Men tittar rakt in i den medan han hoppar runt. Snygga bilder. Nu har kompisen dessutom fått psykbryt av nervositet, så han drar. Monica som fattat misstanker går ut på lagret och ser kameran som hänger i sladden. Men ingen gubbe. När jag kollar filmen ser man att det är samma snubbe som vart här två gånger tidigare….. Antingen är han vidskeplig, tredje gången gillt. Eller så är han dum på riktigt…. Vi fick i alla fall reg. numret på bilen de åkte i, så förhoppningsvis ska vi slippa dem ett tag.

Idag ringde Kanal 5 och ville göra ett reportage om mustascher. Vilken tur för dem att de ringde till mig. Jag har ju viss erfarenhet. Det var Fredrik o Filip som ville ha ett inslag till något program. Det är ju typiskt att man går runt med en bruten arm och inte kan fixa mustaschen ordentligt. Det blir till att lägga hustrun i hårdträning över helgen.

Brottsligt...

Det finns brott, och så finns det brott. Själv har jag armbrott. Många tycker synd om mig, men det verkar inte vara för att jag brutit armen och den är jättesvullen. Nä, de flesta verkar ha mer bekymmer om att jag inte kan åka hoj på ett tag. Också ett sätt att visa omtanke. Det år å andra sidan inte bara negativt att vara enarmad. Min hustru var tvungen att hjälpa mig i duschen. Mycket trevligt, det var ett tag sedan. Barnen bär fram allt jag ber om. Folk öppnar dörrarna. Frågar om jag behöver en hand, o.s.v. Dessutom har jag räknat ut att konvalecensen när det gäller städning, diskning och annat är uppemot 3 år. Rätt skönt faktiskt.

Sen finns det andra brott. Kriminella sådana. Igår var ljushuvudet jag bloggade om i min allra första blogg tillbaka och försökte på samma sätt ta sig in på tobakslagret. Lika bra bilder den här gången, och lika misslyckat. Hur enveten kan man vara...?

Nästa misslyckade brott var vid 18-tiden i kväll. En välkänd typ satt i en bil utanför medan kompisen var inne o handlade. Medan Monica servade kompisen passade han på att sticka ut armen genom rutan och sno åt sig en engångsgrill. Syntes klart o tydligt på övervakningskameran. Jag ringde Polisen, talade om vad som hänt, och vem som gjort det. De blev riktigt glada, de ville ha så mycket som möjligt på den här killen. Efter bara några minuter stod på mitt kontor och kollade på gärningen. Ytterligare någon timme senare ringer de och berättar att han erkänt. Tagen på bar gärning när han och polarna satt och grillade. Maten hade de "köpt" på Willys och tändvätskan på grannmacken. Undrar om de tror på tomten också...

Nästa brott är kanske inte ett brott...eller jo....men konstigt är det. Har en polare som suttit häktad ända sedan 28 januari, de första femtio dagarna med restriktioner. Utan att han egentligen begått något brott.... Även om domstolen tyckte annorlunda. Efter en del strul i förhållandet bad han damen i fråga att flytta, vilket hon gjorde under vissa protester. När han sedan i frid o fröjd satt och tittade på tv ihop med sonen, knackar det på dörren. Utanför står två poliser och undrar om han vill följa med till Västerås på förhör. Intet ont anande följer han med, i tron att det gäller en anmälan han själv gjort tidigare. Det visar sig att damen i fråga har anmält honom för grov kvinnofridskränkning. Han blir anhållen, sedermera häktad med restriktioner. I Tingsrätten vill ordföranden, som är den enda juristen i sammanhanget, fria, medan nämndemännen som är politiskt tillsatta lekmän vill fälla. Han fick 1,5 år på kåken för att damen hittat på en historia det inte fanns ett enda bevis för. Man måste ju undra om inte en jurists överväganden borde väga tyngre än lekmännens? Under tiden vill damen ha tillträde till huset för att hämta sina prylar. De bestämmer med försvararen att ses då och då för att bli insläppta. När försvararen kommer dit är huset redan tömt, utan åverkan och ingen "försmådd" dam som väntar. Hon har alltså i sin tut gjort sig skyldig till hemfridsbrott eller olaga intrång eller så. Men min polare får fortsätta sitta i häkte i väntan på att komma till Hovrätten. Ska det verkligen behöva gå till på det viset? När killar som de ovanstående kan gå fria? Vi behöver mer poliser, med större resurser till utredningar. De du GP....

Det där med tid. Igen....

Så tokigt det kan bli. Jag har åkt motorcykel i snart trettio år, med ett o annat avbrott för barnafödsel, hjärnblödning och liknande. 1979 gick det lite fort och jag landade på sidan av vägen med kompisen hoj, men annars har jag varit förskonad från annat än att man tappat hojen vid stopp eller att foten glidit undan. Men i torsdags var det dags för den klassiska olyckan, Jag har ju tidigare haft synpunkter på trafiken Stockholm, och nu fick jag det definitivt bekräftat. Jag kom åkande på Birger Jarlsgatan på väg till ett ovanligt viktigt styrelsemöte i OKQ8 Affärsmannaförening. Jag åkte i högerfilen i ca 30 knyck, vänsterfilen gick saktare, kanske 10 knyck. Helt plötsligt är det en dåre i vänsterfilen som bara svänger över mot mig i tron att det var en lucka mellan bilarna, det var det inte, det var jag. Pang, bom o brak så ligger man och biter i asfalten, det gick ju sakta så fallet blev inte så långt eller stort, men när jag försöker resa mig upp och ska dra fram armarna för att balansera så känner jag att armarna rör sig, men jag ser ingen vänsterarm i ögonvrån. Konstigt tänkte jag, och tittade en extra gång, jodå armen hängde där men jag kunde inte känna den och den ville inte röra sig när jag försökte. Då förstod jag att armen var bruten, minst. Nu kommer bilföraren utfarande och tjoar, OJ OJ, FÖRLÅT, VAD HAR JAG GJORT, HUR GICK DET FÖR DIG? VAD SKA VI GÖRA? VILL DU HA ETT GLAS VATTEN? O.s.v. han var helt hysterisk, det var jag som fick försöka lugna ner honom och berätta att jag vore tacksam om han ringde en Ambulans för jag brutit armen. Tur i oturen så kom en kollega, på väg till samma möte förbi och undrade vad som stod på. Tack o lov att en normal människa dök upp, nu kunde jag instruera honom om vad han skulle göra och att han kunde ta min dator och alla papper i hojen, som skulle till mötet. Han reste upp, rullade undan och låste hojen åt mig, sedan drog han på mötet och informerade de andra. Nu kom ambulansen och killarna ombord var riktiga proffs de kollade att jag var vid medvetande och allt möjligt, eftersom vänster arm var dubbelt så stor som normalt så insåg de också att den troligen var bruten. Nu kom Polisen också och de brydde sig inte så mycket om mig utan kollade med vittnen, medan jag fick åka ambulans. I ambulansen blev jag utfrågad om vilka mediciner jag åt och hur ont jag hade, vill du ha morfin? Nej tack, jag vill inte ha morfin. Jag har bara brutit armen. Ja men, det gör ont att bryta armen! Det är möjligt men jag har inte ont, mest bara irriterad att jag skulle missa mötet. Kanske jag skulle hinna tillbaka och vara med på de viktigaste frågorna på eftermiddagen. Ambulanskillarna fortsatte tjata om att jag borde ha ont och plötsligt var vi på akuten på Karolinska. De satte mig på en säng och drog vidare till nästa utryckning, kanske någon som hade mer ont så de fick användning för sin morfinspruta. Nu kom en sköterska och skulle skriva in mig, hon förklarade att om det var ok för mig så kunde jag låta ett gäng aspiranter som utbildar sig på Karolinska ta hand om mig, det skulle finnas en riktig läkare som övervakade det hela, men jag skulle troligen få vård snabbare. Helt ok för mig, full fart spar tid. Medan jag väntade kom Polisen och tog min version av det hela, de kollade också om jag var nykter, det tror jag att jag var. Nu kom en jättesöt tjej och hämtade mig, hon berättade att hon snart var färdig sjuksköterska och sedan förhörde hon mig om allt som hade med min hälsa att göra. Hon undrade om jag fått en morfinspruta mot värken, men jag fick återigen förklara att jag inte fått någon spruta och att jag inte hade ont, bara en konstig molande känsla, ungefär som att stå med armen uppåt i en timme. Hon tittade konstigt på mig, men sa inget. Troligen stod det inget i hennes studiematerial om envisa människor som vägrar ha ont. Hon skulle ta ett blodtryck för att se om jag levde, hon ville jag skulle ligga ner, och när man normalt sett lägger sig sticker man ju fram armarna för att balansera, det kändes konstigt så jag tittade till på vänsterarmen, som ju inte ville följa med rörelsen, då såg jag att benstumpen var på väg ut genom muskeln, det blev sittande blodtryckstagning. Nu kom nästa människa, hon hade dessutom ett helt gäng i släptåg. Presenterade sig som blivande läkare och de andra som både blivande läkare och sköterskor, samma visa igen. Gick igenom min medicinska historia, konstaterade att jag troligen hade en fraktur och tyckte det var konstigt att jag inte hade ont. Nu fick jag komma till röntgen och blev tvungen att ta två Citodon och en Stesolid, för det skull göra ont när de röntgade. Jag blev bara trött, inte gjorde det ont heller. Tillbaka på akuten fick jag sitta o vänta att bilderna skulle bli klara, under tiden passade jag på att ringa o lugna hustrun, sedan ringde jag kollegorna och förhörde mig om hur mötet har gått, berättade vad jag tyckte i vissa frågor, sedan ägnade jag mig åt att läsa en 5 år gammal Båt-nytt, resten av tidningarna var Allers, Allas o.s.v. inte speciellt intressant. Nu kom bilderna och den blivande människoreparatören kom och förklarade vad som hänt, överarmsbenet var av, men de behövde inte skära upp mig, allt låg där det skulle. Numer får man tydligen inte gips, utan en sköterska kom med något plastliknande som hon lindade runt överarmen, när den var nästan genomhärdad klippte hon upp den och satte dit kardborreband, så nu kan jag ta av det som en slags hylsa när jag ska duscha. Nu var klockan 14.30 och jag hade inte ätit sedan frukost, sköterskan kom med juice och en macka, sedan kom mina kollegor och undrade om jag levde. De följde med till hojen, hjälpte mig att ställa in den på en mack i närheten och sedan skjutsade John hem mig, ända till dörren. Tack för det John. Han tyckte inte det var någon större omväg, han skulle ju hem till Sälen…. Äntligen hemma fick lite att käka, sen åkte jag till jobbet.

Igår åkte jag och sonen till Stockholm och skulle hämta hem hojen, den var bara lite repig och fästena till vänstra väskan var sönder. Konstigt med tanke på mina skador. På vägen hem ringde telefonen, det var Polisen som kom efter smällen, han frågade hur det var med mig, jättesnällt gjort, sedan frågade han hur det gått mig hojen. Då kom det fram att det var hans drömhoj, och hur djävligt det var att köra på den…

Nu sitter jag och skriver detta med en hand, fan allting tar dubbelt så lång tid….

 

Vänsterprassel eller...?

Det hände något lustigt i lördags/söndags. Jag var borta och höll en Whiskyprovning med LRF, mycket trevlig tillställning. Även om det blev bråttom dit, när jag körde hemifrån och hade kommit 5-6 km kom jag på att jag glömt sätta på mig flugan. Bara att vända, nu hade jag 17 minuter på mig att ta mig från Jägaråsen i Kungsör till Tängsta i Odensvi. Det gick! Jaguars V12´or kan man lita på. Efter uträttat värv rullade jag hemåt, spelade mycket och högt på stereon så jag hörde inte att telefonen ringde. När jag kom hem såg jag att det var 3 missade samtal från okänt nummer. För ovanlighets skull var dottern hemma och när jag kom in sa hon att någon Eva eller Emma hade sökt mig vid 10-tiden. Konstig tid att ringa, men det kanske var en nöjd kund som ville gratulera… Jag tänkte inte mer på det men fick konstiga blickar av hustrun under hela söndagen. Ända till jag läste Aftonblade.se där de skrev om Tyska mästerskapen i skägg och mustasch och där de hade en hänvisning till Svenska Mustaschklubben. Eftersom jag är webmaster i densamma kunde jag inte låta bli att mejla journalisten som skrivit reportaget och fråga var hon fått uppgifterna ifrån. Det visade sig att hon hette Emma och hade sökt mig på alla möjliga sätt på lördagen för att få en livekommentar. När jag berättade det för dottern såg jag hur hon och hustrun utbytte blickar. Sedan var hustrun snäll hela kvällen….