Så har man då varit bonde för en dag, eller i alla fall en halv. Det var både lärorikt och kul. Jag blev hämtad på jobbet strax efter 7 på morgonen, så bar det av till Nogsta Gård. Där fick jag börja med att ge kalvarna mat, sen fick jag böka över en kalv till rätt box, den hade smitit över till kompisen.... Sen fick jag ströa och mocka hos kossorna. Det var nog det roligaste för medan jag rakade skit gick en kille med filmkamera framför mig, vad han inte såg när han tittade i sökaren var att kossorna bredvid honom var lite lösa i magen....hihi. Sen var det dags att släppa ut dem på grönbete, vilket gav sig självt, det var bara att göra loss dem så drog de ut i det gröna utan att man behövde be dem. Efter utfört slit var det dags för en bonnafrukost, smakade underbart i bersån i det vackra vädret. Nu bar det av ut på en åker där jag skulle köra runt en traktor med en hövändarmojäng baktill, det gick lättare än jag trodde faktiskt. Jag körde fram å tillbaka till de vinkade att jag istället skulle följa med och titta på några åkrar och få se olika angrepp påp växterna och hur man kommer tillrätta med dem. Mycket intressant faktiskt, kul att också få veta varför det många gånger är lite olika färg på växtligheten, trots att de växer på samma gärde. Efter den lektionen var det lunch och sen var det tillbaka till det vanliga jobbet. Nu får vi se om jag har någon chans att bli hedersbonde på Bondsafarin fredag den 3 juli.
Om någon undrar över rubriken så kommer den sig av att uttrycket plastförälder har fått en ny innebörd för mig. Jag har alltid trott att det var styvföräldrar som kallades så, men det är naturligtvis de som matar kalvarna. Om någon trodde som jag att kalvarna diar kossorna så är det fel. De få mjölken serverad i plasthinkar med en plastspene på. Det måste ju betyda att jag var plastfarsa igår.....
Jag har många gånger fövånats över folks dumheter, idag kom ett mail via kontaktsidan på min hemsida, killen (för jag tror inte kvinnor uttrycker sig på det viset), skrev en massa dumheter som jag inte förstår varifrån de kommit, han har inte varit i kontakt med någon av oss, dessutom tar vi inte kontanter, bara kort. Alltså precis raka motsatsen mot vad han skrev. Var kommer alla dårar ifrån? Och var får de allt ifrån? Här är en kopia på mailet. Idag hände det igen, jag fick cred för min mustasch, trogna blogg-läsare minns kanske att jag för ett par år sedan träffade en kille från Köping, Andreas, i Dublin av alla ställen. Idag ringde han, han var hemma och hälsade på över midsommar, han hade dessutom en fotograf och en journalist från Dublin på besök, de höll på att göra en bok om berömda mustascher för Movembers räkning, och Andreas slussade dem vidare till mig. Så vitt jag vet skulle jag ändå bli kontaktad av Movember för att få fart på det i Sverige, en av mina engelska mustaschpolare är inblandad i det och han hade hänvisat till mig. Hur som helst så kom de hem till mig på Jägaråsen, jag var skitig från topp till tå efter att ha haft isär och smort upp styrningen på båten, mustaschen hängde som jag vet inte vad, dessutom klädd i bara ett par shorts, men de tyckte det bara var kul så de sköt ett antal bilder innan jag fick tvätta av mig och snygga till mustaschen, sen fikade vi och jag visade dem lite mustasch-regalia, bl.a speciella kaffekoppar för oss som måste vara rädda om våra mustascher. Sedan tog vi lite fler bilder. Innan de skulle gå drog jag fram min kamera, ville ju föreviga ögonblicket, Andreas anmälde sig som fotograf och eftersom jag inte lyckats få på mig några kläder tyckte de att de också borde plocka av sina tröjor. Sagt och gjort, och jag som trodde jag var vit.......
Det pratas ju mycket om att fordonsbranchen är i kris, det är den..... Mest mediautrymme har väl SAAB fått den senaste tiden, inte minst nu när det tyck vara en försäljning på G till Koenisegg. Att SAAB verkligen är på fallrepet, eller möjligen hänger på en skör tråd är nu helt bevisat, och bildbeviset är mitt.....
I höstas sålde jag en av mina Jaguarer till en kille i Tyskland, han var hit i slutet av september och tittade på den, sen hade vi lite telefon och mailkontakt, efter att vi var överens hämtade han bilen och sedan tänkte jag inte mer på honom. Men idag var jag i Fjollträsk och skulle hämta ett par bilar eftersom mina inte riktigt räcker till. När jag stod utanför Toyota i Rissne och lastade såg jag en snubbe jag tyckte var killen från Tyskland, men skakade av mig tanken med att det verkade ju rätt osannolikt att han skulle stå där. Medan jag höll på att greja kommer han fram till mig och....joho...mycket riktigt det var han!! Vad är sannolikheten att vi skulle springa på varann hos en bilhandlare i Stockholm? Inte nog med det, när jag gick in på bilfirman igen var det en ny kille bakom disken, han tittade på mig och sa "hej Dan", inget konstigt egentligen, namnet står ju på min tröja. Men i nästa andetag säger han "har inte du en Jaguar?" Öhh..va..jooo....flera stycken faktiskt....??? Det visade sig att jag för några år sedan köpt delar av honom till någon av bilarna. Snacka om att vi lever i en liten och dessutom krympande värld!!! I kväll ringde dessutom tysken och undrade om jag kunde gå i god för honom i en affär med en gammal Volvo PV han höll på att köpa....
Idag är det val till till EU-parlamentet. Jag har alltid varit en vän av idéen om ett Europa, bl.a. för möjligheten till fritt flöde av både människor och varor. Inte minst har ju alla som åker till Tyskland och shoppar lastbilslass med öl och annat upptäckt en av fördelarna. Lustigt nog är det däremot inte ok för mig att köpa en enda flaska Whisky i Skottland och skicka den med posten, om jag inte själv åker dit och lägger den på postlådan. Kolla in texten nedan som förklarar idiotin kring det hela. Att köpa fyllesprit i Tyskland är alltså ok, men att köpa samlarobjekt i Skottland är det inte. Så vadå ett Europa????
"We regret we are unable to send any whisky to Sweden. The Swedish Tax Agency quotes the Swedish Excise Duty Act that “when individuals in Sweden buy alcohol from another EC-country and the goods are transported by the seller or someone else on behalf of the seller, the seller is liable for excise duties in Sweden”. In order to offer whisky to Swedish addresses, LFW would have to register, appoint an agent and be liable for paying the Swedish duty. The law with its EC roots, originally quite clearly created to protect against the import of containers of gin, palettes of cigarettes and super-tankers of petrol also catches single bottle imports when and if sold. The red-tape, cost and delay mean that for ourselves to be sending bottles to Sweden is unrealistic. You would in such a case incur an additional cost of (at least) £6 duty, Swedish VAT, several administration fees and considerable delay against normal practice, whereas we would have other, greater difficulties of tax recovery and costs. So while trading to Sweden would be nice and a fresh breeze for all whisky interested Swedes - it really is not realistic to act, be it in accordance with or in breach of this law. We are sorry, your custom would have been very much appreciated and your cheerful banter is always a pleasure."
Jag blir titt som oftast utsatt för olika undersökningar från SIFO och andra, inte minst på jobbet. Idag kom ett formular SCB, de kan man inte ens bortse ifrån som företagare, lostar pengar att inte svara. Frågorna handlade om företagets elektroniska infrastruktur. Man fick en web-adress och en inloggningskod. När jag svarat på en himla massa snarlika frågor kommer frågan...... "Har ni tillgång till internet?" Hur kan man ställa en sån fråga när man sitter och besvarar en elektronisk enkät på nätet? Öhhhh...
Nog för att jag visste att våra skolor här hemma funkar dåligt, och att politikerna enligt mig är ganska släta i sitt förhållande till skolan. Det senaste påhittet är ju nu att slå ihop klasser och göra dem jättestora, för att spara pengar på lärarlöner. Att det går ut över de elever som behöver extra hjälp, likväl över de som inte behöver det men som istället inte får studiero, det verkar inte bekomma. På inslaget i dagens Tvärsnytt nämner man inte ett ord om detta......bara om hur man ska försöka komma tillrätta med de problem som redan finns. Varför gör man det genom att skapa nya???
Det var i alla fall kul att se Ida gå i mina fotspår och sticka fram hakan i TV....
Idag fick jag ett ovanligt besök, vid 9-tiden i morse kom en farbror in på jobbet, jag såg i ögonvrån att han hade en hygglig mustasch (yrkesskada?). Jag tänkte att han vill väl hyra något, men icke, han undrade om han fick störa och sedan frågade han om han var man får tag på mustaschvax. Jag berättade att vi har en sort vi säljer via Svenska mustaschklubben, men att jag använder en sort som heter Brothers Love och som jag köper i Tyskland. Jo, sa han, han hade varit runt hos frisörerna i stan utan att få någon hjälp. Grejen var nämligen att hans barnbarn skulle ta studenten och han ville vara lite extra fin. Det var ju gulligt tänkt, men när jag försökte förklara hur han skulle göra såg han väldans bekymrad ut... Det hela slutade i alla fall med att jag lovade fixa hans mustasch på morgonen den 12:e, så nu är man frisör också.... Salong Mustasch finns ju redan..... hmmm Någon som har ett namnförslag?
Det blev inte så mycket bloggat som jag hoppats, heltrög uppkoppling på hotellet, och inte så mycket tid. Måste ju hinna med att uppleva också. Hur som helst, efter förra bloggen for vi vidare till Sitka, en intressant liten håla lite längre norrut, Sitka var väldigt influerat av den tid när Alaska var ryskt, många hus hade lökkupoler på taket och det fanns en gammal rysk-ortodox kyrka med tillhörande grav där någon rysk prinsessa skulle vila. Omgivningarna var som överallt annars otroligt vackra, är var det fler örnar än måsar i luften, dessutom massor av korpar, jättestora sådana, Hugin och Munin kan slänga sig i väggen…. Dessutom hade de en något uddda offentlig toalett, verkligen offentlig….
Nu var det dags för 1,5 dygn till havs, vi gick in i en smal smal fjord, upp mot en glaciär, strålande sol och underbara vyer, ett gäng Späckhuggare lekte en bit ifrån oss….. Det var meningen att vi skulle gå upp riktigt nära glaciären men det var för mycket isberg, isberg som dessutom tagit med sig en del sten och kaptenen var väl rädd för bucklor i skrovet, så vi stannade en bit ifrån, men hänförande vackert var der i alla fall. I vattnen kryllade det av Havsutter, jättestora jämfört med våra. Jag lyckades fånga ett par på bild som antingen övade livräddning alternativt tillverkade fler uttrar…..
Sista natten till sjöss, när vi vaknade var vi i Wittiher, p.g.a stor skillnad mellan ebb och flod kan inte fartygen gå in i Anchorage utan man får kliva av och ta sig med buss till Anchorage som ligger ca 50 km bort. Rederiet tillhandahöll bussar för helt sanslösa $68.-!!! Ett av skäggen ombord hade lite kontakter så han ordnade så vi blev hämtade i typiska amerikanska skolbussar, gula och fina på utsidan, men insidan lämnade en del övrigt att önska, det var bara fästen för handbojor som skiljde insidan från en fångtransport, det fanns ett säkerhetsbälte i hela bussen, och det var för chauffören… Är de inte rädda om sina barn där borta? Den enda vägen till och från Whittiher går genom en tunnel i berget, en tunnel som från början byggdes för tåg, men allt eftersom det blev vanligare med biltrafik så började man använda tunneln även till bilar, så nu skulle vi samsas med tåg på samma spår/väg(???), det var visserligen reglerat med trafikljus, men jag har en känsla av att de flesta såg trafikljus mest som ett pittoreskt inslag i gatubilden, för när vi lyckligt och väl kom ut på andra sidan stod det en bil som garanterat haft närkontakt med tåget, den var fullständigt demolerad och mindre än hälften så lång som den borde varit….
Vi kom i alla fall lyckligt fram till hotellet. Nu tog vi en promenad, gick bort och tittade på arenan där tävlingarna skulle gå av stapeln, hittade en intressant pub, den utgav sig för att vara irländsk men hette något så skotskt som McKingley(?), bra öl och skaplig mat hade de i alla fall.
På kvällen var vi bjudna på en BBQ av våra värdar i SCABMC (South Central Alaska Beard and Moustache Club), en trevlig tillställning i en av Anchorages parker, lite kylig men god mat, god öl från en av sponsorerna och goda vänner gjorde kvällen till en höjdare. I bussen på väg dit fick vi bl.a. veta varför det var så höga staket runt många av husen vi passerade, det berodde på att det bor mer än 2000(!) älgar i stan…. På väg hem stod en dessa älgar bredvid gatan, tyskarna som var med var alldeles tokiga, förklarar faktiskt lite varför de stjäl så många av våra älgvarningsskyltar. Det finns också björnar i centrum, en av dem försökte strypa mig….
Torsdagen var inget inbokat så vi tog en promenad runt i staden, en ganska ful stad faktiskt, downtown Anchorage tycks vara anpassad efter japanska turister i
första hand, vi hittade i alla fall en liten buss som körde guidade turer runt i stan, vi hoppade på en och fick sällskap av ett gäng kineser som var mer intresserade av våra mustascher än av Anchorage, men det löste sig efter en stunds fotograferande, en av dem hade en Hasselbladare, gissa om jag blev avundsjuk…
Fredagen skulle det vara en parad genom med alla tävlande, vi skulle gå genom staden och komma fram vid en park mitt i där det hölls tal och var allmänt stimmigt faktiskt. Medan jag och Bo gjorde
oss i ordning med Sveriges fana och klubbens standar kom en dam fram till oss och frågar på klingande svenska ”hej, är det du som är ifrån Kungsör?”….ööhh aahh…jo, det är jag, men…? Det visade sig att de var från Eskilstuna och hade läst om mig i Eskilstunakuriren, de var i Kalifornien för att hälsa på dottern, men hon hade dragit till Anchorage för att se vårt VM så föräldrarna följde efter, de hade biljetter till morgondagens tävlingar och såg fram emot det. KUL!!
Paraden leddes av en älg som heter Seymore, tydligen någon slags symbol för Anchorage eller Alaska, jag vet inte vilket. Men han var väldans sympatisk och lånade vår stolta fana, viftade och härjade med den så det stod härliga till.
Lördag var det så tävlingsdags, jag hade lovat att vara med i förjuryn, och se till att alla tävlande hamnade i rätt kategori, så jag var tvungen att vara på plats redan kl.9,30, det blev en lång dag, med många sköna skratt och en publik som stundtals var alldeles vilda. För min del slutade det som vanligt, den ständiga fyran, så även Bo. Men vi var lika glada för det, det viktiga var ju ända att ställa upp för att samla in pengar till välgörenhet.
Söndag var det äntligen över…nu skulle vi ut naturen och uppleva vildmark innan avskedsfesten. Efter lite snurrande hade vi så några björnar mitt framför oss, riktigt bra bilder blev det också…..
Avskedsfesten var vid en gammal guldgruva, eller rättare sagt vid en flod med guld i bottenslammet, sedvanlig BBQ och öl, men också möjlighet till att vaska guld. Jag och Rod hyrde varsin
vaskpanna, fick en snabblektion och drog till floden, fan trot…men vi hittade faktiskt några ynka korn. Hade man haft mer tid så…… Hmmm, kanske man ska åka tillbaka?
Måndag var det hemåkardags, hittills hade ju resan gått bra, så mina farhågor var på topp, vi checkade in för första sträckan
Anchorage – Seattle, jaha, flyget försenat 1,5 timme, inget att göra, vi gick in i alla fall, väntade på våra engelska vänner som hade gått till en annan disk, men de hade blivit ombokade till en annan flight som skulel gå en halvtimme tidigare, medan vi kliade oss i huvudet ochfunderade på vad vi skulle göra i väntan på flyget kom en uppmärksam flygplatsjobbare som undrade vad vi sökte? Vi förklarade problemet att vi behövde ett fikeri eller liknande medan vi väntade. Men ni behöver inte vänta, sa hon, de har ändrat sig och flyget är inte försenat… Eeehh…nähä… Vi gjorde lång näsa åt engelsmännen och gled bort till gaten, vi skulle ju ändå träffa dem i Seattle, men medan vi satt på planet kommer de in, då hade tjejen vid deras disk bokat om den igen, den här gången till det ursprungliga flyget. Allt gick bra och vi landade i Seattle, letade oss bort till den internationella terminalen och satte oss att vänta på flyget till London, medan vi satt där ropade de upp våra namn och bad oss komma tillinformationsdisken. Vi gick dit och damen bad oss först verifiera bagaget, eftersom vi checkat in det via ett annat flygbolag, sedan sa hon att de tyvärr var fullbokade och att jag, brorsan och Bo ”got the lucky numbers”, vi hade nämligen blivit
uppgraderade tillBusinessclass. Fan, det är ju så man ska resa, vi fick en riktig restaurangmeny, vi fick äta på porslin med riktiga bestick, vi fick dricka hur mycket Champagne vi ville, vi hade
massor av utrymme och med en knapptryckning blev
stolen en säng, ungefär som i den tecknade filmen med Musse Pigg, Långben och Kalle Anka på campingsemester.
Nu är vi i alla fall hemma i fattigdom och eländemen många gånger rikare på upplevelser.
I förra bloggen glömde jag tanterna på Granville Island! Det var helt sanslöst…överallt var det tanter i röda hattar…!!! De flesta hade dessutom lila kläder för övrigt. Så vitt jag förstod var tanterna mest en plåga för omgivningen, jag fick ingen förklaring till varför, det var bara så. Medan en annan förklaring var att de på något vis samlade pengar till välgörenhet. Roliga såg de ut i alla fall, fast det kanske de tyckte om sju mustascher som smög omkring i samma butiker…. När vi väl kom ombord på båten var det en dam som hade en röd någonting i håret, jag gissar att hon än så länge bara är en hang-around, och ännu inte fått ta på hatten….
Sedan förra bloggen har vi i alla fall hunnit med att besöka Juneau, som är huvudstaden i Alaska, nej vi träffade inte Sarah Palin! Men det blev en oförglömlig tripp i alla fall, jag tycker att städer ser ju ungefär likadana ut överallt, i alla fall i den här delen av världen, det är gator och hus, inget speciellt gammalt eller historiskt intressant, så jag vill ta en tur med en mindre båt, och spana efter valar. Vi hoppade in på en turistinformation och jodå de kunde få med oss på en båt som skulle ut och spana, men det skulle gå om 10 minuter…. Ja, ja det hinner vi, det skulle tydligen bara vara ”one block away”, vi fick våra biljetter och knallade iväg efter kajen. Vi såg inga småbåtar som såg ut att vänta på några passagerare, efter att vi gått så där en 5 kvarter (blocks) så gav vi upp, då var klockan dessutom en stund efter att båten skulle ha gått. Vi knallade tillbaka, svettiga och förbannade på killen som sålde biljetterna, när vi kom in såg han väldans frågande ut…. Jag förklarade som det var, men han stod på sig om att det skulle ha varit i närheten… Mitt i en mening säger han dessutom något om att de skulle plockat upp oss på en parkering(!?), men sa jag…skulle de alltså komma med buss? Ja, visst säger han då, båtarna utgår ifrån Aku Bay…… Det förklarade ju en del, där hade vi sprungit runt och letat efter en båt. Hur som helst så bokade killen om oss till en tur kl.15 istället, så det löste sig. Istället tog vi linbanan upp på Mount Roberts för att njuta av utsikten och kanske få lite bra bilder, helt plötsligt får vi syn på två Vithövdade örnar som cirkulerar ca 50 meter under oss, jag lyckades få några hyggliga bilder på dem, det är fascinerande flygfän, väldigt mycket större än sparvar faktiskt. Vid utsatt tid kom sen bussen och hämtade oss, vi for till båten, hoppade ombord och drog ut på havet. Det är en otroligt mäktig upplevelse att se dessa enorma djur komma upp till ytan, tyvärr var de inte av det lekfulla slaget men en hel del häftiga bilder blev det ändå. Men just känslan av att ha varit så nära några av de största varelserna på jorden är en känsla som är svår att beskriva, men känner sig otroligt liten i det stora hela, samtidigt som det känns som en ynnest att få vara en arvtagare till vår underbara natur. Vi såg också Mendenhall glaciären från havet, mäktig att se om än på lite avstånd.
Idag (söndag, jag vet ju inte när jag kan lägga ut bloggen), har vi varit i Skaqway som är porten in till Klondike och Yukon där den stora Guldruschen var, vi hyrde en bil och drog upp i bergen, det var tydligen USA´s värsta stigningar, och det kan jag lugnt säga, de var häftiga. Den här delen ligger så nära Brittsh Columbia så vi var snart på den Kanadensiska sidan, hade hoppats på att se mer av vilda djur men de höll sig undan, däremot ramlade vi på världen minsta öken, rätt otroligt faktiskt, mitt uppe i bergen i Yukon fanns en sandöken…. Efter ett tag kom vi fram till en sjö, som var grön!! Tydligen är det sjöar som får sitt vatten från smältande glaciärer som blir gröna, otroligt vackert var det i alla fall. På tillbakavägen såg vi på långt håll något som såg ut som en Björn, jag stannade och vi rusade ut, Rod som hade med en kikare kollade och det visade sig vara en s.k. Rock Bear. En Rock Bear är en sten som lurar en att tro något annat. När vi kom tillbaka till USA´s gräns och slängde fram passen skulle tulltjänstemannen var lustig och undrade om vi sett några vilda djur, samtidigt som han talade om för mig som körde att jag skulle inte hålla ögonen på vägen utan på sidorna om, om jag skulle se något. Då talade jag om hur många Rock Bears vi sett, då var det han som blev ställd för såna hade han aldrig sett….. Det var roligt att få göra bort den stela myndighetsutövaren……
Efter en halvtaskig natts sömn kom vännen Bruce och hämtade oss på söndagsmorgonen, vi hoppade in bilen som nu syntes riktigt rymlig när vi inte hade en massa bagage. Färden gick till Mount Rainier, vartefter vi kom högre o högre upp blev det mindre och mindre grönt kring oss, när vi åkt i ett par timmar stannade vi och hoppade ut för att sträcka på benen, då var det snö kvar i vallarna och i skuggiga partier….. Enligt Bruce var vi bara halvvägs upp, vi fortsatte och stannade vid olika utsiktspunkter och det låg mer o mer snö på sidorna om vägen, vid ett ställe var det typ 2 meter(!!) snö kring parkering. Väl uppe så långt det gick, var det säkert 4(!!!) meter snö kvar, vi skulle käka lunch på ett ställe, men det visade sig att det var begravt i snö och det stod en grävskopa utanför som höll på att gräva fram huset…..
I stället var vi in på den officiella turistfällan där en macka inslagen i Gladpack kostade $7.50…..
Nu vände vi hemåt och eftersom det var Mors dag i USA den här söndagen var vi (tillsammans med resten av släkten) inbjudna till Bruce dotter och make på en BBQ, jättetrevlig och jättegott, men alla var trötta efter en dag med frisk luft, så vi for tillbaka till hotellet för en natts skönhetssömn.
Nästa dag skulle vi vidare till Vancouver BC, nu skulle dessutom Bruces fru med, plus all packning…..men det löste sig genom att Bruce lurade med en kompis som körde sin egen bil, vi spred ut oss och packningen så nu flöt det på riktigt bra. Efter lunch stannade vi vid ett alldeles underbart litet diner, precis hämtat ur någon sunkig roadmovie man sett. Inredningen var lagom sliten med dovt gulaktigt ljus, och de få gästerna såg ut som om de åt europeiska turister till frukost, men alla var jättetrevliga inte minst tjejen som serverade som snarare led av mundiarré, självklart åt vi hemgjorda hamburgare och chili, där blev man en erfarenhet rikare…..
Väl på plats i Vancouver tog vi oss ner till en bar som hette Cambies, vi hade fått tips om den från en Kanadensare som for runt i Europa, vi hade gjort upp om att träffa mustascherna från Belgien där. Vi frågade vid vårt hotell var stället låg och tjejen tittade lite konstigt på oss, varnade oss för att gå in i kvarteren bakom baren….. Nåja, vad vore livet utan lite spänninge? Vi hittade i alla fall dit och det verkade onekligen populärt även om klientelet knappast var i vår ålder, medan vi väntade på belgarna började sista matchen i Stanley Cup-finalen mellan Vancouver och Chicago. OJ! Vilken stämning det blev. Riktigt rolig att få tala om att Mats Sundin och Sedin-bröderna som gjorde några mål faktiskt var svenskar. Tyvärr gick det inte hela vägen Chicago vann med 7-5, men kul var det.
Efter lååång väntan kom så belgarna, självklart trötta efter en lång resa, men det blev stora famnen och några öl. Vi hade tänkt att vi skulle gå och äta och vi hade rekat ett ställe som hette The Spagetti Factory, vi bokade plats för 20 personer och så var det några som gick i förväg medan jag skulle lotsa de andra till rätt ställe. Det slutade med att belgarna nöjde sig med att dricka öl, medan vi bara blev 6 stycken som åt…..personalen var inte jättelyckliga. Kul var det i alla fall när vi beställde, brorsan beställde någonting Alfredo med skaldjur, och jag som satt efter beställde detsamma med uttalade antagligen det hela lite bättre, vi blev nämligen lite förbryllade när kyparen frågade Sam om han ville ha pasta eller pommes frites till? Beställer man pasta Alfredo borde det ju liksom vara givet…. Men när maten kom in fick Sam en köttbit med spagetti, medan jag fick min pasta Alfredo…. Kyparen bytte för all del ut det hela, men ändå…. Efteråt gick vi till en bar i närheten, passerade igenom baren, ut på baksidan, genom en gränd, in genom en lite anonym dörr och vips så var vi i en Whiskybar, de hade några hundra olika buteljeringar, men inte en enda Ardmore….vilket jag upplyste dem om att det var en brist….. Det blev en sen måndag…..
Tisdagen tog vi det lugnt, åt en sen frukost och åkte till Stanley Park, som är ett friluftsområde på en halvö utanför Vancouver, vackert men kallt väder gjorde att vi kunde njuta av underbara vyer över staden även om det var lite kallt att promenera. Vi åt lunch på ett jättemysigt ställe på en udde, nykokta musslor med koksmjölk, citrongräs och chili…mmm.
På onsdagen drog vi till Granville Island för att äta frukost, Granville Island är både en nöjespark och myller av marknader med massor av färsk närproducerad mat. Underbart bara att gå runt och titta och känna dofterna, det satt en liten kines och tillverkade stenstämplar medan man väntade, Rod bad honom göra en mustasch, vilket han gjorde på bara 10 minuter, bra timpenning för den gubben, stämpeln kostade 70.- Kanadadollar…. Sen åkte vi hem och packade, tog en promenad i centrum som slutade med att vi blev sittande på en pub i närheten av färjan som vi skulle med.
Efter en del köande kom vi ombord på Carnival Spirit som fartyget heter, igår gick mycket tid åt till att träffa alla gamla vänner som skulle med på samma tur, vi är ett 80-tal mustascher från hela världen som sitter i samma båt. Efter middagen blev det i alla fall kasinot. Jag tog med 20 Dollar och tänkte inte spela bort mer. Efter en stunds ryckande i de enarmade banditerna började det skramla o tuta o låta i maskinen, jag hade vunnit!! Just då visste jag inte hur mycket, men när räkneverket stannade på 7500 höll jag på att tappa andan, tänk $7500.-!!! Men glädjen blev något mindre när det visade sig att maskinjäveln räknade i Cent….. Jag vann i alla fall $75.-.
En en svettig natt i en alldeles för varm hytt, i alla fall enligt mig och brodererskapet, Bo tyckte det var åt helvete för kallt…..så gick för att äta frukost. Frågan var nu; Vad hittar vi på? En hel dag på sjön….hmmm? Det visade sig att de hade en Vin & ost-provning, det lät ju intressant vi bokade den, sedan gick jag för att skaffa internetkod. Fick den efter mycket om och men, köpte en 100-minuters för sanslösa $55.-!!!!! Plus en anslutningsavgift om $3,95!!! Nåja, är man beroende så är man. Loggade in för att kolla mailen, svarade snabbt på ett och loggade ut. 7 minuter borta redan!!! Insåg att mitt bloggande får nog bestå av bokstäver, bilder får vänta till det inte kostar skjortan att ladda upp. Provning var intressant så till vida att det skulle vara vin och ost, det var visserligen 4 olika viner, men en(!?) enda ost, hur man kan kalla det ost-provning fick vi aldrig veta?? Sedan gick vi ut på däck, det hade klarnat upp och var helt sagolika vyer som passerade. Hade hoppats på lite djurliv men icke… Det var duktigt kallt så vi gick tillbaka till hytten en stund, när vi väl började få upp värmen plingade det i högtaleriet och kaptenen hojtade om att det var en flintskallig Örn som närmade sig, typiskt när man väl var gått in!!! Efter en stund ropade han igen, den här gången var det valar i sikte. Vi rusade ut och jodå, på långt håll lyckades jag fånga några blås, en rygg och några stjärtfenor, årets första valrörelse, inte illa. Vi dröjde oss kvar, för nu var vi på väg in i en smal passage där det borde finnas möjlighet att se örn både med och utan bj. Underbara vyer, men inget liv, inte förrän vi kom till ett lite öppnare ställe där var det valar igen, men tyvärr inga bättre bilder.
Vi gick in och drog en fika, när kaptenen berättade att det möjligen kunde finnas getter, vi drog ut på däck men såg inga, däremot ganska långt bakom oss var det något som rörde sig i vattnet….upp med kameran och där var årets andra valrörelse, den här gången var det en hel familj Späckhuggare som jag lyckade få på bild. Så häftigt!!!!! Nu är det dags för middag, när jag kommer tillbaka ska jag bränna några minuter med att kopiera det här till bloggen.
Hoppas kunna ladda upp bilder när vi kommer fram till hotellet i Anchorage, men det är inte förrän på onsdag.
Fantastiskt!!!!!!! Vi tog oss fram till Seattle alldeles utan strul, inga förseningar, ingen trängsel, gott om plats på flyget, jag hade en hel rad för mig själv, bra filmer ombord och vattnet kom från Skottland.... Jag ska nog inte flyga med någon annan än BA i fortsättningen.
Väl i Seattle 21 timmar efter att vi lämnat Kungsör blev vi mötta av kompisen Bruce som tänkte skjutsa oss till hotellet, han var något optimistisk när han trodde att han skulle få in 6 stycken mer eller mindre runda människor med 2 väskor vardera i en Ford Windstar, men efter lite bök och knök kom vi underfund med att om vi satte oss först och Bruce stoppade in väskorna "på" oss så gick det, där fick vi för den rymliga flygningen, tur det bara var en kvart till hotellet. Vi checkade in och skulle ta en öl, men hotellet serverade inga, så vi drog till närmaste bar, den hette The Bull Pen, men hette tidigare The Spanish Castle och är man i Seattle och hittar den puben då måste det ju vara Jimi Hendrix gamla favoritställe, och mycket riktigt. Tänk, jag har kanske suttit i samma stol som en legend........
Nytt försök!! Nu är det dags för VM i Mustasch igen, tänk att det redan gått två år sedan VM i Brighton! Jag såg att Magazin24.se skrev att jag var på VM i USA förra året, men det var jag inte, förra året var det kontinentmästerskap, jag var på både NABMC i USA och EBMC i Tyskland, bästa placering blev en 3:a i USA. Minnesgoda bloggläsare minns väl min och brorsans något struliga resa över Atlanten förra året, 56 timmar försenade. Hoppas det ska gå bättre den här gången, vi flyger med Brittsh Airways, känns helt klart bättre än US Airways som strulade förra året. Men som vanligt med mina resor så ska ju något krångla, vi är ett gäng på 6 stycken som reser ihop, jag och en till från det svenska teamet samt brorsan som "fan-club", på Heathrow ska vi dessutom träffa några vänner från England. Krånglet den här gången var att när jag och en av engelsmännen, Rod, satt i telefon vid varsin dator och skulle checka in oss för att få sitta tillsammans så började det med att Rods dator bröt ihop, en omstart så gick det igen, när vi väl var klara och skulle skriva ut våra respektive boardingkort visade det sig att vår skrivare hade sagt upp sig.....inga boardingkort - ingen resa....hmmm. Efter lite dribbel lyckades jag i alla fall ordna så vi får våra kort på flygplatsen. Jag hoppas det inte var början på jävelskapen, utan slutet.
Men innan jag kom hem och fick krångla med detta hade jag en något hektiskt dag, jag hade massor av bokföring att ta hand om, massor av post att sortera, massor av mail att besvara och glädjande nog massor av kunder. När jag väl satt och gjorde bilplaneringen för nästa vecka insåg jag att jag inte har bilar nog för att klara efterfrågan. Jag ringde kollegan i Västerås och kollade om de hade någon bil över, njaaa........en Skoda Fabia kunde han avvara, ok jag tar den. Jag hann inte mer än lägga på luren så kom bärgaren med en farbror som krockat sin VW Polo, och försäkringen betalar en likvärdig bil så..... Farbrorn fick en Cadillac t.v så lovade jag att hämta Skodan och komma hem till honom och byta. Tanken var att jag skulle skjutsa vår praktikant Anja till Eskilstuna och hämta en buss, medan jag skulle till Västerås och lämna vår Opel GT som skulle på mässa och sedan ta Skodan till farbrorn som bodde i Kolbäck, få med mig Cadillacen hem och vara tillbaka till ca kl.16. Det gick ju som vanligt, det pratas överallt där man stannar och så går tiden, på väg tillbaka så ringer telefonen, då är det Lotta från Eskilstuna som behöver en lastbil på måndag morgon, tänk om vi vetat det ett par timmar tidigare, då hade jag sparat en timmes kringflackande, men det var ju som vanligt bara att gilla läget. Robin tog med en kompis och for till Eskilstuna med lastbilen medan jag försökte komma ifatt med pappren....pust! Kom hem vid 20.30.....14,5 timme på jobbet, nu behöver jag semester....
Hoppas komma åt datorer på vägen så jag kan uppdatera bloggen, hoppas få många fina fototillfällen. Vi flyger till Seattle, stannar där i 2 nätter, far vidare till Vancouver för ytterliggare 2 nätter, sedan kliver vi på ett kryssningsfartyg som ska ta oss till Anchorage i Alaska, det tar en vecka.... Jag hoppas på bra väder för naturen efter den här kussträckan ska vara något alldeles extra.
Så har den äntligen anlänt, Ardbeg Supernova, med en malt rökt till 100 ppm phenolhalt ska det bli riktigt spännande att prova. Så vitt jag vet ska den vara destillerad 2001 (var jag nu läste det?), den är alltså max 8 år men troligen inte mer än 6-7 år. Det märks också, både till doft och smak att det är en ung Whisky.Nedan har jag totat ihop en tasting note, kan vara användbar för er som jagat rätt på en flaska, men är för snåla för att öppna den....
Doft: Rökig (så klart), faktiskt någon slags oljig rökighet, Torv, Frosties, Citrus, Kanel, Honung och Jod (som en gammal plåsterlåda) Smak: Mer rök, aska, Torv, Svartpeppar, våt ylletröja, inte speciellt stor (säkert ungdomen), förvånande söt med vatten tillsatt, sälta och något lite sjögräs. Eftersmak: Ännu mer rök, honungssötma, men alldeles för kort.
En whisky som säkert skulle må bra av lite längre lagring, även om den skulle förlora lite av rökigheten.
Jag kom också över en flaska Singel malt spirit (!), eller som de själva säger nästan Whisky. Det är en flaska från ST George´s distillery i England(!), ja faktiskt så försöker engelsmännen slå sig in på whiskymakandet. Min buteljering är bara 18 månader och är deras rökiga variant. Jag måste erkänna att det lovar riktigt gott, har ingen aning om hur den är lagrad, men gissningsvis ganska små fat eftersom den redan är ganska utvecklad. Kul att testa i alla fall, så här upplevde jag den.
Det finns många tecken på att sommaren är i antågande, eller redan här. En del tycker att det är sommar när Mälaren är badvarm, en del vill ha två flugor(?) för de säger att en fluga gör ingen sommar, andra tycker att sommaren är här när finbilen eller hojen är framme, båtfolket har naturligtvis sjösättningen som en avgörande del av sommaren. Men jag har efter snart 30 år som företagare börjat inse att sommaren är här när det börjar komma bluffakturor med posten. Idag kom årets första! Vid en snabb blick ser det ut som en faktura på något man beställt, men tittar man mer nogrannt och läser det finstilta så ser man att det är ett erbjudande..... De har dessutom lyckats skicka den till min gamla mackadress. I mitt lilla företag är det ju jag själv som öppnar och går igenom posten, men på många större företag har man kanske semestervikarier som inte ser allt och då slinker en sån här igenom. Jag undrar hur mycket pengar de drar in på ett år? Eftersom de kommer nya varje år måste det ju vara lönsamt.
Det har varit några fysiskt slitsamma dagar, det har fått mig att inse att jag är född i fel kropp.....(!?) I söndags var det en del grävande hemma, jag skulle starta upp vattenpumpen som tar vatten ur sjön för bevattning, det gick riktigt bra..... Ända till jag gick upp på gården och skulle öppna kranarna, då insåg jag att vi hade en fontän i gräsmattan...."någon" hade glömt att tömma systemet i höstas så det stod vatten kvar i ledningarna och nu hade det så klart frusit sönder, grävde upp, åkte till Silvan i Eskilstuna och skulle köpa skarver, men eftersom de ska slå igen och hade utförsäljning var det sällsynt tomt i hyllorna, jag hittade bara några t-kopplingar men med en plugg i ena hålet gick det ju att skarva ändå. Väl ihop slog jag på vattnet, då var det en ny fontän 10 meter längre bort, bara att börja om igen. Igår var jag till ryggradsreparatören som knådade mig till jag var frisk igen, så idag var det dags för fysiskt jobb igen, vi hade en herrans massa släp och några bilar som fortfarande hade vinterdäck på, så idag har jag bytit på dem, det var efter det jag insåg att jag har mer gemensamt med en transexuell som anser sig ser vara född i fel kropp............ jag är född i en för gammal kropp.....
Jag är inte det minsta långsint, men vissa saker kan jag bara inte bortse ifrån, speciellt irans presidents tal på konferensen i Geneve, som jag bloggade om häromdagen. Som på beställning kom ett e-mail från en kompis i England, det innehöll ett bildspel som förklarade förintelsens fasor. E-mailet innehöll också en uppmaning att sända det vidare till alla man känner... Jag sände det bara vidare till en, och inte ens till någon jag känner, jag skickade det till irans president via hans hemsida, dessutom kopierade jag bilderna till bloggen så alla kan se och begrunda.......
Det pågår någon slags konferens i Geneve, så vitt jag förstår ska den handla om rasism och tanken var väl att det hela skulle utmynna i något slags manifest hur vi ska få bukt med rasismen i världen. Ett vällovligt mål kan tänkas men följ länken och kolla dåren nedan. Jag har sagt det förr och kommer säkert få säga det många gånger om......
Satt o läste DI på nätet, såg en rubrik om Skäggskatt, klickade upp sidan och se på f..n, hade de inte en bild av mig som illustration av skägg som borde beskattas. Lattjo....
Onsdag 1 april FANTASTISKT! Inget strul med flygresan till Edinburgh, men..... när jag landade började det. jag hade ont om kontanter så jag skulle växla till mig lite skotska pengar, det finns två växlingskontor i samma utrymme som bagagebanden, bägge var stängda.... Jaha, hoppas det är öppet i terminalen då!? Det var det, 3 personer före mig, kruxet var ett de två första var de som jobbat i de stängda kontoren, och skulle tydligen redovisa sina kassor. Tog sisådär 15 ninuter för var o en, jag och fransmannen före mig var lagom irriterade, till slut var det min tur att växla, själva växlandet tog nog under 1 minut. Håhå jaja, knallade vidare till hyrbilsdisken, där var det två före i kön, han som stod längst fram hade det struligt med något, och tjejen i disken såg mest förvirrad ut, efter ytterligare tio minuter har han fått sin bil, nästa kille kliver fram och tjejen börjar med hans bokning, nu dyker en ung man upp bakom hyrrbilsdisken, jag presenterar mig och lämnar fram min Voucher, den unge mannen börjar knappa men ser mer o mer ansträngd ut.... Till slut ber han så hemskt mycket om ursäkt, men min bokning är struken.....eeehh? Han lämnar över till den förvirrade tjejen som inte heller ser annat än en annulering? Jag som började bli både trött o irriterad talade ''vänligt'' om att det är ok om de gör en ny bokning, som de ser är den ju redan betald. då protesterar hon och säger att jag måste betala nu, men de skulle kolla upp Vouchern dagen efter och jag skulle få besked när jag lämnade tillbaka bilen. Äntligen på väg! Hoppade på bussen till parkering, hoppade av vid fel hållplats och stod helt plötsligt ensam på en kolsvart parkering utan att ha en aning om var bilen stod..... Efter ett mindre maraton hittade jag till slut bilen.... Körde inåt stan, passerade en stor skylt som förkunnade att huset den satt på var "House of blinds", vad är vitsen med en skylt om man vänder sig till synskadade? Skulle bo mitt i, men det var lättare sagt än gjort, halva stan var uppgrävd för att de håller på att dra in ett snabbtåg som ska gå mellan flygplatsen och hamnen, till slut hittade jag i alla fall hotellet. Det hette The Osbourne hotel, om det var Osbourne själv eller hans snurriga bror som jobbbade natt har jag ingen aning om, men jag presenterade mig och sa att det skulle finnas en bokning i mitt namn, han tog fram en mapp med reservationer men kunde inte hitta mig.... Han ursäktade och såg än mer förvirrad ut.... Till slut tog jag mappen själv, drog upp listan med bokningen från The Handlebar Club och pekade på mitt hamn. Nu lyste han upp och insåg att jag skulle ha rum 413! Jaha, sa jag, vill du dra mitt kontokort innan jag får nyckeln. Jo, det ville han nog, men han visste inte vad det kostade, han undrade om jag kunde fixa det efter frukosten istället? Kan jag väl sa jag, han gav mig nyckeln, talade om att det var på fjärde våningen och pekade mot hissen. Hissen var från förra sekelskiftet tror jag, en sån där med två dörrar som man måste stänga noga om hissen ska röra sig. Efter vederbörlig dörrstängning skulle jag tryck på knappen, det fanns våning 1, våning 2 och våning 3! Eehh, jaha, våning 4 sa han....?? Åkte i alla fall upp till 3:an och såg till min glädje en pil som pekade mot Room 401--, jag gick i pilens riktning och kom fram till det sista rummet, rum 410! Va i hela...? Gick tillbaka, såg inget annat och tänkte åka ner igen, tryckte på hissen......som inte kom. Någon hade så klart inte stängt dörrarna ordentligt.... Började gå neråt, kom till våning 2. Där stod en skylt som hänvisade till Room 411-413!! Följde pilen genom en korridor, ut genom en dörr NER för några trappsteg, vidare i en korridor och ut genom en dörr, där fanns en låång svängd trapp uppåt, som slutade precis utanför rum 413. Äntligen! Installerade mig och såg till min besvikelse att badrummet inte hade den traditionella heltäckningsmattan.... Innan sängdags skulle öl och något att tugga på sitta fint, jag tog alla låånga svängda trappor neråt, när jag kom till botten våningen hade rummen nummer som började på 501!! Vilken jävla logik! Hamnade i alla fall på puben bredvid, aldrig har väl en pint Calodonian 80's smakat så bra som efter den pärsen.....
Torsdag 2 april Hängde på låset till frukosten, visserligen var hotellet billigt men frukost brukar ju vara svårt att misslyckas med. Började med flingor och mjölk, mjölken var varm...... Tog ett glas juice, lika varm.... Beställde "A full Scottish breakfest" som normalt består av ägg, bacon, tomat, korv, vita bönor och i bästa fall lite Black Pudding. In kom en tallrik med ägg (varma), bacon (varm), någon slags sönderstekt tillplattad korv (varm), en halv tomat (kall) och lite vita bönor (kalla!) t.o.m. det rostade brödet verkar ha varit rostat en timme i förväg..... Medan jag satt där kommer två kompisar från USA in, Ken och David, jättekul att se dem igen, vi konstaterade att det var 2 år sedan sist. Jag berättade för dem att jag hade ett möte med en kille på ett destilleri kl.11 och undrade om de vill följa med? Det ville de så klart, de hade aldrig varit i Skottland och det var ju en bra chans att se mer än Edinburgh. Vi kom iväg lite sent, dessutom ville de stanna och fotografera i alla fall, men en timme sena kom vi i alla fall till Ardmore Distillery. De gör en av mina absoluta favoritmalter, och är ett av de sista destillerierna som fortfarande gör allt helt traditionellt, inte en dator finns i produktionen.Mina amerikanska vänner var mäkta imponerade över The Stillman som med enbart hjälp av näsan visste när desillatet var perfekt. Alistair, som The Distillery manager heter tog sig verkligen tid med oss, i 4 timmar gick vi omkring och fick verkligen se destilleriet från insidan, när vi kom till lagerhusen var vi med och tömde färdiga fat, det gör man rätt ner i en ränna i golvet, stoppa ner ett finger och smaka sa han. Sagt och gjort, tänk på det nästa gång ni testar en Ardmore Traditional cask eller en Teachers Highland Cream, den har mitt dna i sig.... Efter det körde jag småvägar tillbaka till Edinburgh, förbi balmaral Castle och annat sevärt. Kvällen avslutade på min favoritresturang, The Mussel Inn.
Fredag 3 april Nu började alla andra ramla in, det var många glada återseenden. Jag hade lovat att hämta en kille från Tyskland vid flyget, så jag drog iväg. Gissar att flygplatser är riktiga mjölkkor för folk i byggbranchen, det finns väl inte flygplats som inte är lika mycket en byggarbetsplats. Edinburgh Airport är inget undantag, när jag närmade mig terminalen var det trångt som f..n, men till slut kom jag fram till hoppaiochur-zonen, såg i ögonvrån att man fick stå 2 timmar och det kändes ju bra. Knallade in på terminalen och konstaterade att deras flyg var minst 1,5 timme försenat. Hade ingen lust att vänta, skickade ett sms och talade om att han fick ta bussen in. När jag kom ut till bilen stod en polis och skrev böter...men det var ju två timmar fritt? Han upplyste mig om att det var på parkeringen bredvid, och att hade jag inte kommit inom 5 minuter hade de bogserat bort bilen och sprängt den, allt i säkerhetssyfte..... Han såg inte ut som om han skämtade.... £30.- fattigare åkte jag tillbaka till hotellet och umgicks med kompisarna. Vi var ett gäng som tog en lätt lunch och softade med några öl på eftermiddagen. Kl.5 började anledningen till att alla var i Edinburgh, årsmötet i The Handlebar Club, det löpte på som det var tänkt, sedan drog vi till en Tandoori restaurang och käkade Curry. Hade jag kunnat vara utan faktiskt. Kvällen avslutades på en pub i närheten, på puben var det en massa möhippor och flickorna tyckte det var jättekul med våra mustascher.
Lördag 4 april Idag skulle vi se Edinburgh med en guide var det tänkt, jag har ju redan sett det mesta men hakade på i alla fall. Utanför Edinburgh Castle försökte vi klämma oss in i vaktkuren, gick inte så bra, men kul var det. Efter slottet hamnade vi så klart på en pub, drog en pint och en lätt lunch. Efter det hade vi en visning bokade i Skotska parlamentets nya skrytbygge, en fantastisk byggnad som inte liknar något annat, tyvärr kändes den lite malplacerad i en så historisk stad som Edinburgh men, men. Efter det var det dags för årets "gala"-middag, i år så klart med skotska inslag, vilket betyder att vi hade en "Burns supper", en av våra skotska medlemmar fick vara Chiftain och berätta historien om Haggisen innan han brutalt stack kniven i den och vi sedan blev serverade, han gjorde det med en otrolig inlevelse, kolla in www.mustascher.se/galleri/AGM 2009>>. Middagen hölls för övrigt på The Royal Scots Club, dit jag faktiskt blev inbjuden att överväga ett medlemskap. Jag är kanske inte så kunglig, men det tycktes inte spela någon roll längre.
Söndag 5 april Vaknade ganska tidigt, trots en seeeen natt innan. Idag tänkte jag ta med mina amerikanska vänner på en tur söderut istället, vi styrde kosan mot Bladnoch, för självklart finns det ett destilleri som intresserade mig. Vi kom iväg sent, mest beroende på att några andra som på lördagen sa sig vilja följa med, hade lite svårt att släppa taget om kudden, så vi åkte själva. Det var ett alldeles strålande väder med milsvidd sikt, Skottland är SÅ vackert när det är sånt väder. Halvvägs ner började vi bli hungriga, vi stannade i första bästa by, Thornhill hette den. Parkerade vid puben och trillade in, döm om vår förvåning när vi passerar igenom den traditionella puben och landar i ätamatavdelningen. Det är som att komma in i en värsta sortens designerrestaurang, som dessutom serverade kalasgod mat. Tänk vad som kan gömma sig i en liten by. Väl framme i Bladnoch var det som vi trodde, strängt. Men grinden av öppen och jag körde in, tänkte i alla fall kolla in från utsidan och ta några bilder. Medan vi traskar runt kommer en dam fram till oss och undrar om hon kan hjälpa till, vi förklarar att det behövdes inte, men vi berättade också vilka vi var, då ville hon promt visa oss runt, eller helst att maken eller sonen skulle komma. Sonen dök upp och visade oss runt, medan vi stod i ett av lagerhusen kommer pappa i familjen, Raymond, och tycker att vi självklart ska korka upp några fat och testa hur innehållet mår. Efter det blev det mycket diskuterande om olika whiskyn och dess för eller nackdelar, det slutade med att han bjöd oss på en egenlagrad Port Ellen, 25 år hade han hållit på den innan den buteljerades.... Doftade sagolikt!!!! Smakade som gräddkola!!!! Det är så kul med entreprenörer som brinner för sin sak och bjuder på sig själva. Efter det for vi tillbaka till Edinburgh, men nu blev det de snabba vägarna för klockan var mycket.
Måndag 6 april Nu var det hemgång. Ken och David skulle också vidare så innan vi åkte till flyget tog jag dem till Roslin chapel, alla som läst Da Vinci koden vet vad jag menar, fast då hette den Roslyn chapel. Jag släppte dem på flygplatsen och åkte för att lämna tillbaka bilen. När jag stod vid disken försökte jag få rätsida på min avbokade bokning, men de såg ut som fågelholkar alla tre. Egentligen inte så stor skillnad mot hur min kunder måste uppleva oss......
Så har man då varit bonde för en dag, eller i alla fall en halv. Det var både lärorikt och kul. Jag blev hämtad på jobbet strax efter 7 på morgonen, så bar det av till Nogsta Gård. Där fick jag börja med att ge kalvarna mat, sen fick jag böka över en kalv till rätt box, den hade smitit över till kompisen.... Sen fick jag ströa och mocka hos kossorna. Det var nog det roligaste för medan jag rakade skit gick en kille med filmkamera framför mig, vad han inte såg när han tittade i sökaren var att kossorna bredvid honom var lite lösa i magen....hihi. Sen var det dags att släppa ut dem på grönbete, vilket gav sig självt, det var bara att göra loss dem så drog de ut i det gröna utan att man behövde be dem.
